Di Weekend GRADVALL

Guldålder för Bob Hund

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tom Jerry Boman

Bob Hund har ett ytterst ovanligt sound, fullt av rymd och tomrum och ljus. Det skriver Jan Gradvall om bandets nya album. Han har också lyssnat på Sunn O))) och Christina Hellström
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Bob Hund

0–100 (Adrian/Border)

4 poäng

När jag var runt nio, tio år lekte vi rockband. Vi satt fem stycken i en cirkel och turades om att spela. Först spelade man gitarren i typ tio sekunder, sedan pianot lika länge, därefter trummande på kuddar och så vidare. Musiken skickades runt tills vi tyckte vi hade en låt. Att vi skulle spela på samma gång tillsammans? Det var alldeles för avancerat.

Bob Hund framkallar en liknande ­känsla. Nio av tio musiker i rockband vill spela och höras så ­mycket som möjligt i varje låt – det är därför hobbyband är så utmattande att lyssna på. De sex medlemmarna i Bob Hund låter som de står i en cirkel och lyssnar på varandra mer än de själva spelar.

Den inställningen är ytterst ovanlig bland rockband. Bob Hund har också ett ytterst ovanligt sound, fullt av rymd och tomrum och ljus. På samma sätt skriver Thomas Öberg sina texter. Han väljer bort fler ord än han sjunger.

Orden är vardagliga men aldrig innebörden. ”Vi pratade om vädret, världens varmaste kallprat”.

Efter snart 30 år som band har Bob Hund på 2010-talet nått en ny storhetstid

Sunn O)))

Life metal (Southern Lord/Sound Pollution)

4 poäng

Bra vibrationer. Kikki Danielsson och det experimentella metalbandet Sunn O))) definierar det uttrycket på olika sätt.

I fallet Sunn O))) handlar det om vibrationer som möblerar om inälvorna på lyssnaren. Genom långsamt malande gitarriff skapar gruppen ett minimalistiskt muller som känns lika mycket som det hörs.

När jag såg Sunn O))) live för några år sedan vibrerade allt porslin inne på konsertlokalens toalett. När jag som 17-åring såg Motörhead i London trodde jag att det var högt. Nu fick hammaren, städet och stigbygeln uppdaterad information.

Svartare än metal

Metal brukar handla om det som kommer ut från en gitarrförstärkare. Sunn O))) kliver i stället rakt in i gitarrförstärkaren.

Gruppnamnet uttalas endast ”sun” som i sol. Det kommer från en förstärkartillverkare som grundades 1965. Två, tro­ligen svenskättade, bröder med efter­namnet Sundholm, varav den ena var ­basist i The Kingsmen, började bygga förstärkare så kraftfulla att ryktet spred sig till Jimi Hendrix.

Denne njöt av att förstöra Sunn-förstärkare på Woodstockfestivalen. Sättet att skriva Sunn O))) är detsamma som förstärkarens logotype.

Om man tänker sig långsamma, dramatiska intron till metal­låtar har man en bra uppfattning om hur deras musik låter – fast med den skillnaden att själva låten aldrig kickar i gång. Sunn O))) är mer intresserat av ljud­design.

Ändå känns musiken vacker, rogivande, perspektivskapande.

I Jonas Åkerlunds utmärkta film Lords of chaos (se texten här intill) anklagar de norska black metal-banden de svenska death metal-banden för att vara ytliga – de spelar inte death metal utan life metal. Den ultimata förolämpningen.

Sunn O))) är väl medvetna om denna ironi när det väljer detta som albumtitel.

Samtidigt är life metal en titel som perfekt speglar innehållet.

Christina Hellström

Knockad av Hurulas miljonprogramalbum

Bara natten har rymd (Drömland/Border)

4 poäng

I början av 1970-talet debuterade Kjell Höglund med ett par album som lät och såg ut som om de var heminspelade. Han pressade upp och sålde dem själv. Han tycktes helt omedveten om hur poplåtar brukar låta. Verserna var längre och fler, orden och ämnesvalen inte de vanliga. ”Jag jobbar på Tekniska Röntgencentralen, där vi bestämmer vem som är galen, la la la.”

Christina Hellström framkallar en liknande känsla med sin musik: hemvävd, orädd, absolut uppriktig. Hon vet vad hon vill säga. Christina Hellström var 74 år när hon debuterade för sex år sedan. Nya ­albumet är hennes tredje.

Precis som Kjell Höglund är hon ingen traditionell sångare. Det låter som hon funderar fram texterna. Men som lyssnare är det just bräckligheten och det okonstlade man fastnar för.

Björn Olsson, som även jobbar med hennes son Håkan Hellström, har producerat och kompar tillsammans med Franska Trion.