Di Weekend GRADVALL

Gripande om en älskad och hatad skådespelare

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Kevin Hart på scen.

En intressant studie i krishantering. Jan Gradvall har sett en dokumentärserie om Kevin Hart.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

DOKUMENTÄR. Bra dokumentärfilmare har tur. Att Dixie Chicks-dokumentären Shut up and sing blev en omistlig musikfilm beror på att filmteamet fanns på plats den där ödesdigra dagen i mars 2003 då sångerskan Natalie Maines från en scen i London kritiserade George W Bushs invasion av Irak. När hennes citat spreds till USA – ”Vi vill inte ha det här kriget, våldet och skäms över att Amerikas president är från Texas” – ledde det till att Dixie Chicks mordhotades och bojkottades av den patriotiska countrybranschen i tio år framåt.

Samma kombination av tur och skicklighet har regissören till en ny Kevin Hart-dokumentär på Netflix.

Kevin Hart: Don’t fuck this up är en dokumentärserie i sex delar om en komiker och skådespelare som har samma status i det svarta USA som Stefan & Krister har i det vita Sverige. Samtliga filmer han medverkar i sågas av kritiker, medan den ­breda publiken älskar honom.

Dracula – hemskare än någonsin

Mitt i serien får Kevin Hart besked om att han ska få vara värd för Oscarsgalan. Kameran rullar – så även när han ett par dagar senare förlorar uppdraget efter att tio år gamla homofobiska tweets kommer upp till ytan.

Dokumentärserien växer till en gripande och intressant studie i krishantering (Kevin Hart gör allting fel) och insikten om att alla frågor och kriser innehåller fler bottnar än vad som framkommer i medierna.