Di Weekend GRADVALL

Gothdrottningen tonsätter sin egen undergång

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jehnny Beth är aktuell med sitt nya album To love is to live.

MAXIME LA

Jehnny Beth inspireras av David Bowies Blackstar på sitt debutalbum, skriver Jan Gradvall. Han har också lyssnat på Paul Weller, Jon Hassell och Anna Ihlis.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jehnny Beth

To love is to live (Caroline)

4 poäng

Härom veckan dog Vera Lynn, 103 år gammal. Hon är känd för We’ll meet again, en låt från 1939 som spelades konstant under hela andra världskriget, och även i ­decen­-nier efteråt.

Av de sångerskor under 1900-­talet som mest påverkat synen på stoisk brittisk motståndskultur – keep calm and carry on – är Vera Lynn den ena.

Det går att argumentera för att den ­andra är Siouxsie Sioux.

Född 1957 som Susan Ballion förvandlade hon sig till Siouxsie Sioux, den första punkgenerationens drottning och efterkrigstidens mest originella persona. Hennes ­attityd, smink och kläder definierade begreppet goth och har i fem ­decennier påverkat hundratals miljoner unga out­siders, bland dem karaktären ­Lisbeth ­Salander. Med sitt band The ­Banshees skapade Siouxsie Sioux en helt en egen form av musik som lät som hon själv såg ut. Jehnny Beth, samtidens gothdrottning, hade inte varit Jehnny Beth utan Siouxsie Sioux. Savages har varit hennes motsvarighet till The Banshees.

På debutalbumet som solo­artist fortsätter hon att vandra runt i Siouxsie Siouxs ­skuggiga ­gotiska katedraler. Inspirerad av David Bowies Blackstar, ett album som han spelade in medveten om att han skulle dö, tonsätter hon sin egen undergång.

Jehnny Beth, född i Frankrike, rör sig precis som Siouxsie Sioux mellan kvinnlig och manlig sexualitet. På I’m the man sjunger hon till mörk elektronisk ­musik gjord av Atticus Ross från Nine Inch Nails.

Paul Weller

On Sunset (Polydor)

4 poäng

Det känns märkligt att kunna säga att man följt en artist bokstavligen från början. Våren 1977 låg jag i pojkrummet och lyssnade på ­Radio Luxembourg med risig mottagning. Det var där jag hörde In the city, debutsingel med The Jam, en ­furiös modstrio med sångaren och gitarristen Paul Weller. Jag var då 13 år, Paul Weller var 18 år. Sedan dess har jag lyssnat på och berörts av allt han spelat in. Unikt med Paul Weller är att han på samma gång är både traditionalist och modernist. På nya albumet, med en titel som anspelar på Sunset Boulevard i Los Angeles, går det inte av­göra om året är 1969 eller 2021.

Sommarens fyra bästa album

Jon Hassell

Vernal equinox (Ndeya)

5 poäng

Inget år i rockhistorien har fött så många nyskapande debutalbum som 1977. I London: Sex Pistols, The Clash och Elvis Costello. I New York: Television, Talking Heads och Suicide.

Mindre uppmärksammat det året, men lika banbrytande och nästan ännu mer ­inflytelserikt över tid är debutalbumet med Jon Hassell, en amerikansk trumpetare och experimentell kompositör.

Vernal equinox, som nu återutges, lik­nade 1977 ingen annan musik som spelats in, men har i dag influerat så många artister att musiken nästan låter bekant.

Jon Hassell levde ett liv som resenär och åkte runt från ­Colombia och Venezuela till Marocko och tog droger. I Malibu fick han låna filmlegenden Otto Premingers glashus på stranden och fick för sig att han skulle spela trumpet som den indiske sångaren Pran Nath sjunger, med långa ihållande toner.

Att lyssna på det i dag låter ibland som ett satellitsamtal från ett rymdskepp, med en gråtande elefant ombord.

Jon Hassell kallade sin musik för ”fjärde världens musik”, tankegångar som fick stort inflytande på Brian Eno och David Byrne när de gjorde My life in the bush of ghosts. Brian Eno skriver i konvolutet: ”Jag är skyldig Jon mycket. Många är skyldiga Jon mycket. Han planterade starka och bördiga frön vars frukter fortfarande plockas”.

Jon Hassell spelar även på Stina Norden­stams klassiker And she closed her eyes. I dag är han 83 år och har vacklande ­hälsa. En Go Fund Me-hemsida samlar in ­pengar till hans sjukhusräkningar.

Fnissig jamsession med Håkan Hellström

Anna Ihlis

Röd (Mars Music/Border)

4 poäng

För två år sedan släppte Anna Ihlis ett av 2010-talets minst förväntade, men mest lyckade album, Avskedet 1864–2018. Där gjorde hon popmusik av poeten Erik Axel Karlfeldt. Ett album som borde ha gett henne en Grammis. Anna Ihlis bottnade i varje textrad samtidigt som hon -hittade nya melodiska vägar på ett sätt som -förde tankarna till Björk.

På uppföljaren Röd skriver hon sina egna sånger och fortsätter att låta som -ingen annan. Albumet ramas in av instrumentala pianostycken med titlarna Pärm 1 och Pärm 2. Anna Ihlis suddar ut gränsen mellan det skrivna och det sjungna -ordet.