Di Weekend GRADVALL

»Gammal vänskap rostar aldrig – inte ens efter 25 år«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

fyller 25 år. Den amerikanska författaren Kelsey Miller skrivit en bok om tv-serien.

"Vänners" största tillgång är den idealiserade verkligheten, allt är alltid lite mysigare än ens egen vardag. Jan Gradvall blickar tillbaka på den ikoniska tv-serien som i år fyller 25 år.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

En blygsam fanfar inleder 2019: Vänner fyller 25!

Nej, det kommer inte att bli 2019 års viktigaste händelse. Men det är ett betydande jubileum för en unik tv-serie som har haft djupverkande konsekvenser för inte bara populärkulturen i stort, utan för hur vi lever och drömmer.

Inte minst här i Sverige. Hade det i dag i vartannat svenskt gathörn funnits Espresso House och andra kaféställen inredda som vardagsrum om det inte vore för Vänner? De fanns inte där innan vi alla ­började längta till kaféet Central Perk i serien.

Hur stor serien skulle komma att bli var inte uppenbart för alla.

Inför att Vänner skulle börja visas i Sverige beskrev en nöjesjournalist i Expressen serien som en superkommersiell hybrid av Seinfeld och ­Melrose place. Trots att nöjesjournalisten endast sett två avsnitt var såg­ningen definitiv: ”Karaktärerna känns ihåliga. Sex ståuppkomiker med hårmousse som ska låtsas vara vänner blir heller inte särskilt trovärdiga i längden.”

Nöjesjournalisten var tyvärr jag. (Visualisera en gigantisk dumstrut som vinschas ned från taket ovanför skribenten.)

Lagom till 25-årsjubileet har amerikanska författaren Kelsey Miller skrivit en bok om tv-serien. ­Sam­tidigt som utgivningen USA ger snabba Harper Collins ut den i en svensk översättning, Vänner.

Den största förtjänsten med Kelsey Millers fina bok är att hon inte ­enbart berättar om seriens tillkomst och historia, utan utgår från och ­fokuserar på dess eftermäle; hur mycket Vänner har betytt och fort­farande betyder.

Kelsey Miller tillhör inte den Vänner-generation som var med från början. Hon var tio år när serien började sändas 1994 och gick på ­college när sista avsnittet sändes 2004.

Kelsey Miller har tidigare skrivit om kroppsmedvetenhet. Hennes första bok var en memoar, Big girl, med undertiteln How I gave up dieting & got a life. Hon har också drivit bloggen ”The Anti-Diet Project”.

Hennes bok om Vänner börjar med att hon går till sitt gym efter jobbet. Inte i förhoppning om att gå ned i vikt, utan för att hon insett att hon mår bra av det.

När hon gör sitt vanliga pass på sin Arc Trainer, en trappmaskin, knappar hon in Vänner på maskinens tv-skärm. En kanal kör Vänner-avsnitt i ­repris.

Det är av en ren tillfällighet, men snart märker hon ­att hon blir beroende av denna rutin. Hon börjar till och med tajma sitt pass på trappmaskinen efter tv-kanalens schema.

När kanalen en kväll plötsligt upphör med ­repriserna – och hon blir orimligt nedslagen – inleder Kelsey Miller det tankearbete som resulterat i boken Vänner.

Hon kommer att tänka på alla de tillfällen som hon legat hemma och ­tittat på Vänner-repriser. När hon legat hemma sjuk. När hon inte kunnat sova på hotellrum. När hon fått nobben av en arbetsgivare eller en potentiell partner.

”Serien var som ett lugnande balsam efter en skitdag – det visste jag”, skriver Kelsey Miller. ”Men jag hade också sökt mig till Vänner under ­perioder när jag upplevt stor sorg eller djup oro. När jag sörjt en mor- och ­farförälder som gått bort eller när jag väntat på resultatet från ett vävnadsprov”.

Bjuder på rysk spänning i jul

Alla hon pratar med vittnar om liknande upplevelser av seriens förmåga till tröst och värme.

Vänner är en serie om sex vänner som häckar i Monicas stora lägenhet i Greenwich Village, Manhattan, som alla tittare vet att de omöjligen skulle ha råd med i verkligheten. De skulle inte ens ha råd med alla latte på Central Perk.

Samtidigt är det denna idealiserade eller förhöjda verklighet som är ­seriens främsta tillgång. Att den alltid är lite mysigare än ens egen vardag.

Vänner fångar livet mellan 20 och 30. De där åren när man ännu inte vet vem man är eller vem man ska bli. Alla de sex karaktärerna i Vänner ­kämpar med sina karriärer, utan att riktigt nå ända fram.

Den sarg man håller sig i är ens vänner, verkliga eller fiktiva.

Allt har inte åldrats väl. Språket i Vänner är tillrättalagt. Ingen säger fuck. När Joey ligger runt höjer det hans status, medan tjejerna får känna skuld. Grabbhumorn innehåller homofobiska inslag. Serien är kritvit. När de sex skådespelarna gästade Oprah Winfrey frågade hon: ”Kunde ni inte ha haft en svart vän också?”

Men.

När duon The Rembrandts sjunger den ikoniska signaturmelodin I’ll be there for you händer samma sak varje gång. Alla invändningar försvinner. Man vill inte att avsnitten ska sluta. Man vill vara kvar framför denna läger­eld för evigt.

Jan Gradvalls favoriter

»Jag fixade kaffe åt mäklarna«

TV. En engelsk skandal, SVT Play. Om någon missat helgernas stora tv-serie. Kvalitet rakt igenom. Manus av Russell T Davies (Queer as folk) regi av Stephen Frears (felfritt CV) och en Hugh Grant som är mer Hugh Grant än någonsin i rollen som liberale partiledaren Jeremy Thorpe.

NÄTSURF. Take every wave, SVT Play. Dokumentär som ger en ny innebörd till uttrycket att surfa vid datorn. Historien om legendariske ­surfaren Laird Hamilton är fascinerade, men det är vågorna som levererar. Har flera gånger haft på dokumentären utan ljud i bakgrunden.

FANZINE. Tony Drayton, Ripped and torn ­(Ecstatic Peace Library, bok). Thurston Moores bokförlag samlar kompletta utgåvor av Ripped & Torn, ett punkfanzine grundat i Glasgow 1976. ­Sammanlagt 17 nummer med handskrivna rubriker, blödande trycksvärta och passion i överflöd.