Di Weekend GRADVALL

Fredag hela veckan

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

PARTYPRISSAR. Svenska duon Galantis vet vad som funkar på dansgolvet. Och i hörlurarna: nya albumet The Aviary golvar Jan Gradvall.

Guld och honung strömmar ut ur högtalarna när Miike Snow och Style of Eye i Galantis vrider upp volymen på dansgolvet, skriver Jan Gradvall. Han har också lyssnat på Foo fighters och en nyupptäckt Neil Young.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Galantis
The Aviary (Big Beat/Warner)
Betyg: 4

Oscarsgalan och alla andra filmpriser – ja, kanske alla kulturpriser över huvud taget – präglas av diskriminering av genrer.

Vad som främst belönas är så kallat allvar. För att koka ned dilemmat till en enda mening: Skildringar av mörker anses ha högre konstnärligt värde än skildringar av ljus.

Följaktligen får komedier nästan aldrig några tunga priser, trots att många under åren vittnat om att det finns ganska många som kan göra bra drama, men extremt få som behärskar komedi.

Att ett mästerverk som Måndag hela veckan från 1993 med Bill Murray inte fick Oscar för bästa film, bästa manus och skådespelare solkar för alltid ned prisets trovärdighet.

Samma sak gäller för musikpriser. Ett temaalbum i moll om depression och glesbygdsproblematik anses alltid ha högre kvalitet än ett album som fångar känslan av fredag hela veckan.

Galantis har precis gjort ett mästerprov i den genren. Duon med Christian Karlsson (Miike Snow, låtskrivare bakom Britney Spears Toxic) och Linus Eklöw (Style of Eye) reser konstant jorden runt och spelar på klubbar.

Galantis vet exakt vilka tempohöjningar eller vilken drop som får en festsugen att explodera. Duon behärskar hiphop lika väl som house, men har också en djup kunskap om och kärlek till 75 år av pophistoria.

The Corporation var namnet på en grupp producenter och låtskrivare som Motown-bossen samlade ihop 1969 för att skriva låtar åt Jackson 5. Det resulterade i oöverträffade låtar som I want you back och ABC.

Med låtar som Tell me you love me uppdaterar Galantis The Corporation-receptet till 2017.

Guld och honung strömmar ut ur högtalarna.

Foo Fighters
Concrete and gold (RCA/Sony)
Betyg: 4

Om man i framtiden på ett biologiskt museum skulle skapa ett diorama över människoarten Rockmusiker, skulle man bakom glaset ställa dit ett uppstoppat Foo Fighters.

Inget annat band fångar essensen av rock – långt hår, hål på knäna, gitarrer som aldrig sover – på ett lika konsekvent sätt.

En invändning är att alla Foo Fighters-låtar låter likadant, men det är också en styrka. När jeansmärken som Lee och Wrangler var som bäst uppdaterade de detaljer, men förändrade aldrig själva byxorna.

Det är också smart av Dave Grohl att anlita finsnickaren Greg Kurstin (Adeles Hello) som producent och låtdoktor, samtidigt som bandet som motvikt öser hårdare än någonsin.

Toner av framtid

Om ett metalband skulle spela sofistikerad 1970-talsrock som Gerry Raffertys Baker Street skulle det kanske låta så här.

Neil Young
Hitchhiker
(Reprise/Warner)
Betyg: 5

I februari 2015 meddelade konsthallen The Barnes Foundation i Philadelphia att man upptäckt två bortglömda skisser av Paul Cézanne.

Upptäckten gjordes när konservatorer skulle arbeta med två Cézanne-mästerverk i museets samlingar. Skisserna hade legat gömda bakom målningarna.

”De här skisserna utgör ett fönster in i Cezannes konstnärliga process, som är helt ovärderligt” sa Barbara Buckley vid The Barnes Foundation i ett pressmeddelande.

Samma känsla får man av dessa nyupptäckta skisser av en annan mästare på att fånga natur, landskap och människor: Neil Young.

Den 11 augusti 1976 gick Neil Young in i en studio i Malibu, Kalifornien – med Stilla havets vågor rullande utanför – och spelade in vad som var tänkt som ett nytt album, Hitchhiker, med tio nyskrivna låtar.

Inspelningen gjordes i ett enda flöde. Neil Young bytte mellan akustisk gitarr och piano. Neil Young har berättat att han tog paus endast för gräs, öl och kokain. Förutom inspelningsteknikern var det en enda person närvarande i studion, skådespelaren Dean Stockwell (Blue Velvet).

Få kände till att denna inspelning existerade. Neil Young övergav albumet och spelade in åtta av de tio låtarna till andra album. Tre av dem användes till mästerverket Rust never sleeps 1979.

Det låter ofattbart bra. Om man tänker sig begreppet mycket bra vid ena änden av en fotbollsplan, och fem stjärnor någonstans vid mittlinjen, så är Hitchhiker ända inne i motståndarens straffområde.

Ett sammanhållet tema träder också fram när man lyssnar på låtarna i denna ordning. I texterna liftar Neil Young över den amerikanska kontinenten, från sitt hemland Kanada, med vindpinade prärier och indianland, (Pocahontas) till Texas, Kalifornien och vidare ända till Peru (Ride my llama).

Global popmusik utan gränskontroller

Resultatet för tankarna till John Steinbecks reseberättelse när han bilade runt över Amerika med sin pudel, Charley. Man vill sova med det här albumet på nattduksbordet.

Mattias Alkberg
Åtminstone artificiell intelligens
(Teg)
Betyg: 4

Titeln förklaras bäst av Alkberg själv: ”Folk är så rädda för artificiell intelligens, att den skulle ta över. Men det är ju åtminstone intelligens. Finns ju inte mycket i världen just nu.”

Mattias Alkberg, 48, är en av Sveriges skarpaste samtidspoeter. Som musiker har han en tendens att se på sina album som projekt, installationer, med varierande resultat. Han byter musikstil hela tiden från punk (halvlyckat) till syntpop (misslyckat).

Men Mattias Alkberg har aldrig haft en ljudbild som passar honom bättre än här, organisk rock i furu och björk producerad av Ola Gustafsson (Lars Winnerbäck, Melissa Horn) med gäster som Amanda Werne.

Det krävdes att Amason skulle tolka hans låt Tjugonde för att jag skulle inse att det är en av decenniets finaste svenska texter. Här finns en annan låt som borrar lika djupt i hälleberget, Relativt Norrbotten.