Di Weekend GRADVALL

»Folkstormarna« som sänker journalistiken

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Bingolotto, med programledaren Rickard Olsson, fick negativa rubriker efter uppesittarkvällen.

Konflikter iscensätts, nyheter konstrueras. Så ser det numera ut varje vecka i svensk press. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det tydligaste exemplet på problemet med svensk nöjesjournalistik på 2000-talet finns i bevakningen av Bingolottos uppe­sittarkväll.

Programmet sändes traditionsenligt kvällen före julafton på TV4. Med nye programledare Richard Olsson ökade tittarsiffrorna från 1 864 000 till 2 253 000, en stor tittarframgång.

Men det var inte det intrycket som gavs i kvällstidningarna.

Aftonbladet satte redan samma kväll rubriken ”Ilska mot Bingolotto: Sluta snacka goja”.

Med ett researchunderlag bestående av ”flera” som uttryckt sitt missnöje, vilket när man klickade på länken visade sig vara fem citat från ­Twitter, antyddes att programmet orsakat en folkstorm.

Vad twittrarna, ingen av dem namngiven, var missnöjda med att var att de fick vänta hela 35 minuter in i sändningen innan själva bingo­spelet drog i gång.

Programmets producent förklarade spelfördröjningen: ”I och med att vi drar ut sändningen till fyra timmar blir det så”.

Uppesittarsändningen är betydligt längre än en vanlig Bingolotto-kväll. Kändisar och musiker hade bjudits in för att skapa helkvällsunderhållning, denna gång namn som Helena af Sandberg, Henrik Schyffert, David Hellenius och Kalle Moraeus.

Att uppesittarkvällen inte enbart innehöll bingospel var också mycket sannolikt orsaken till programmets breda popularitet. Alla begrep det, inklusive kvällens reporter på Aftonbladet.

Men reporterns uppgift är inte att ge en balanserad bild av vad som faktiskt hänt, utan att konstruera en vinkel och rubrik som driver trafik till sajten och appen.

Statistik visar också att negativa skriverier leder till flest klick. Ju fler negativa vinklar du kan hitta på som reporter, desto mer beröm av chefen.

Expressen var denna gång något mer sansade i sin ­rapportering, även om vinkeln självklart var negativ även där. En artikel signerad fyra Expressen-reportrar basunerade ut hur arga och sårade ”flera tittare” (en person namngavs) hade blivit på uppesittarkvällens sketch om Jesus som innehöll ”snuskigheter”.

Så här ser det numera ut varje vecka i svensk press. Konflikter iscensätts, nyheter konstrueras.

När Melodifestivalen drar i gång om två veckor kommer vi få läsa massor av liknande exempel. Vad kommer att leda till rubriker när den första del­tävlingen hålls i Göteborg lördag den 2 februari? En kontroversiell strumpa?

Om två eller tre tittare blir provocerade över en artists val av strumpor så räcker det alldeles utmärkt för använda ordet folkstorm.

Det är kanske inte meningen att någon ska ta detta på allvar, men det är svårt att inte göra det när det publiceras i samma flöde som riktiga nyheter om jordbävningar och politik.

Vad som lämnas helt utanför denna typ av rapportering är åsikter från majoriteten i mitten.

Gradvall: »Tonsäker jakt på den optimala tv-musiken«

Göran Greider har beskrivit denna förnuftiga majoritet, nästan alltid osynlig och ohörd i media, som de 80 procenten.

I en nyhetspanel på TV4 där Göran Greider medverkar kom diskussionen in på den svenska vargdebatten. De enda som kommer till tals i den debatten är de som är extremt för eller extremt emot. På den ena kanten: boende i vargtrakter som i morgon vill skjuta alla vargar. På den andra: naturvårdare i storstäderna som vill fridlysa.

Däremellan finns alla vi andra – de 80 procenten – som tycker att vargfrågan är komplex och har förståelse för båda sidor.

Studerar man alla slags debatter märker man att röster från de 80 procenten nästan alltid saknas. Polarisering konstrueras.

Folkstormar som aldrig existerat någon annanstans än som tanke­experiment på redaktioner bidrar heller inte till att försvara journalistiken.

Tv-kanaler bidrar också till floden av konstruerade nöjesnyheter. Tv-program och tidningar samarbetar för att det aldrig ska bli tomt i spalterna.

Rickard Olsson på Bingolotto kan vara den första som tröttnat på låtsas­leken. När Aftonbladet dagen efter ”Ilska mot Bingo­lotto”-artikeln ville få fram de obligatoriska ”Jag ber om ursäkt”-citaten i en uppföljningsartikel, svarade Rickard Olsson i stället: ”Jag säger som jag brukar säga om folkstormar – bedarra. Om det inte hjälper, bit i en träbit”.

Det är många i Sverige, både på tidningsredaktioner och i tv-soffor, som borde börja bita i träbitar.

»Förnuft – och känsla – bakom Netflix segertåg«

GRADVALLS TRE FAVORITER:

Film. Bird box (Netflix). Typisk genreskräckfilm – jag gillar den – i väldigt säker regi av Susanne Bier. Sandra Bullock bär hela filmen på sina axlar och är värd sitt standardarvode, 20 miljoner dollar. Men mest imponerade och intressant – 45 miljoner tittare första veckan. Ytterst få biofilmer är i ­närheten.

Bio. Green book. Obegripligt att en så banal film (man kan lista ut alla scener i förväg) kunde vinna tre Golden Globe. Samtidigt är det en fin vänskapsskildring och en historielektion om den svarta pianisten Don Shirley (1927–2013) som bodde ovanpå Carnegie Hall och tonsatte James Joyce.

Låt. Mwuana feat Timbuktu, Showstopper. Ges ut den 18 januari. Ren uppvisning i konsten att rappa: tempot, rimmen, andningen, precisionen. Mwuana är så bra att han tvingar Timbuktu att på sin gästvers vara lika skarp och provocerande som Eminem när han gästade Jay-Z på Renegade.