Di Weekend GRADVALL

Flamenco i ny skrud

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Rosalía lånar från flamenco­kulturens låt- och ljudskatt. Handklapp, kastanjetter och fotstamp lägger grund för en uppdaterad, egen ljudbild.

Chris Pizzello

Rosalía skapar modern pop och dansmusik utifrån flamencorytmer som gått i arv i generationer. Jan Gradvall har lyssnat på henne och dessutom Bill Ryder-Jones och Soccer Mommy.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Rosalía El Mal Querer (Sony) 4 poäng

När hiphop uppfanns i South Bronx i mitten av 1970-talet skapades ett nytt sätt att göra musik. Och mer än så: det skapades ett nytt sätt att tänka musik. Precis som discjockeypionjärerna i South Bronx utgår musiker i dag ofta från rytmer och samplingar. Med ett beat som grund skriver man sedan låten, inte tvärtom.

Vad händer om man i stället för samplingar från gamla funkskivor utgår från gamla flamencoskivor? Om man bygger upp beats utifrån typiska flamenco­inslag, som handklapp, kastanjetter och fotstamp?

Så arbetar och tänker den exceptionellt begåvade Barcelona-artisten Rosalía Vila Tobella, 25, som enbart behåller sitt förnamn som artist. När man ser hennes videor är det frestande att kalla Rosalía för en katalansk Beyoncé, men hennes musik är 100 procent egen.

Rosalías motsvarighet till James Brown är flamencolegender som ­Camarón de la Isla (1950–1992). Utifrån rytmer som gått i arv i generationer skapar hon sedan modern pop och dansmusik.

Stilstudie: låtarna Bagdad och Pienso en tu mirá är så intrikat uppbyggda, med lager på lager av rytmer och sångpålägg, att man inte förstår hur de skapats.

Att Rosalía har samarbetat med två producenter, El Guinco (Spanien) och Arca (Venezuela), som också har jobbat med Björk känns ­logiskt. I Björk har hon en själsfrände.

Bill Ryder-Jones

Yawn (Domino/Playground)

4 poäng

Hjärnan kan inte luras. Traumatiska upplevelser som vi förtränger dyker förr eller senare upp till ytan igen.

Bill Ryder-Jones, 35, var från 1996 till 2008 gitarrist i The Coral, ett av hundratals brittiska band som någon gång fick rubriken ”nästa Oasis”.

2004 fick han sin första panikångestattack. Han blev sämre och sämre, var tvungen att sluta turnera, hoppade av bandet, sjönk in i en depression och flyttade tillbaka till sin barndomsstad vid havet.

Doldisen som upptäckte Adele

På en plats där fiskmåsarna hänger högt och vågorna slår in har han långsamt reparerat sig själv. På sina soloalbum spelar han in melankolisk musik, till hälften instrumental, som påminner om filmmusik och amerikanska artister som Red House Painters och Bill Callahan.

På nya albumet har långvarig analys tagit honom till kärnan av depressionen. Omslaget pryds av ett foto på en busig pojke som räcker ut tungan. Det är hans bror Daniel. När Bill var sju och Daniel var nio lekte Daniel på hala klippor, föll ned och dog.

I sånger som Time will be the only saviour öppnar Bill Ryder-Jones sorgens damm­luckor. Samtidigt skapar han något vackert och hoppfullt. Sista låten heter Happy song, en kontrast till en gitarr som gråter och en melodi som uttrycker titelns motsats. I friktionen däremellan uppstår konst.

Soccer Mommy

Clean (Fat Possum/Pias)

4 poäng

Fjolårets HBO-serie Sharp objects handlade om uttråkade flickor i en sömnig stad som åkte rullskridskor, svalde piller och letade efter nästa fest.

Radikalt genialt, Tove Styrke

Soccer Mommy ser ut och låter som hon kunnat vara en av de flickorna. Hon heter egentligen Sophie Allison, är 20 år, född i Schweiz men uppvuxen i Nashville.

Musiken är enklast tänkbara, bara Sophie och hennes elgitarr. Ingenting borde kunna överraska.

Men hon har ett sätt att skriva och sjunga – likt tonsatta dagböcker – som gör att man släpper allt annat och lyssnar intensivt.

Hur annorlunda Soccer Mommy skapar popmusik blir extra uppenbart vid 3.13 i låten Still clean. Plötsligt försvinner ljudet till hälften, som om en sladd halkat ur en högtalare. Därefter tar låten sats igen. Trasig popmusik som självläker.