Di Weekend GRADVALL

Fiona Apple – låter allra mest som Elton John

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Fiona Apple.

Det går inte att få den ur huvudet. Det skriver Jan Gradvall om Fiona Apples nya låt Under the table. Han har också lyssnat på album av bröderna Bennett och Fake Names.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Fiona Apple Fetch the bolt cutters (Epic) 5 poäng

Det låter inte som någonting annat”. När ­någon säger det handlar det nästan alltid mer om ett statement, ett sätt att uttrycka sig, än om fakta.

Men i fallet Fiona Apples nya album är det bokstavligen sant. Att förutsäga nästa ackord, tonartsbyte eller textrad är omöjligt.

42-åriga Fiona Apple har levt karantänliv långt innan alla andra började göra det. Hon har aldrig varit ute på sociala medier, lyssnar inte på ny musik, utan sitter avskärmad i sitt hus i Vencie, Los Angeles, och tonsätter sina privata ­tankar och infall.

Om man ska förenkla historien om amerikansk musikkritik kan man dela in den i två halvlekar. Först tidskriften Rolling Stone 1967–1995. Därefter Pitchfork 1996–2020.

Musiksajten Pitchfork, startad av en student Chicago 1996 precis när internet blev stort, uppköpt av Condé Nast 2015, har ett komplicerat betygsystem med en 100-gradig skala. Ska man parodiera Pitchfork kan man säga att nästan alla album får betyget 7.3 eller 8.1.

Fiona Apples Fetch the bolt cutters är det första album på tio år som Pitchfork ger 10.0 ”The perfect score”. Senast det hände var med Kanye Wests mästerverk My beautiful dark twisted fantasy från 2010.

Det finns några artister som Fiona Apple har själsband till. Kate Bush. Björk. Bessie Smith. Nina Simone. ­Stephen Sondheim. Yoko Ono. John Lennon i sina ­tjurigaste stunder.

Men hennes sätt att låta sångmelodin och pianospelet studsa mot och ­befrukta varandra – hon är klassiskt utbildad pianist – ­påminner faktiskt ­allra mest om Elton John. Om man ­tänker sig Bennie and the jets, med dess ­excentriskt ­funkiga rytm och udda pauseringar, fast gör ytter­ligare ett par ­svängar åt vänster, så närmar man sig Fetch the bolt cutters.

Albumet låter som det är inspelat i hennes hem. Hundar skäller i bakgrunden.

Texterna handlar om relationer, till människor och ­världen i sitt stort. I Under the table beskriver hon att bli medsläpad till en parmiddag man inte ville gå på och ­bevittna hur ens partner försöker rädda konversationen från att spåra ur. ”Kick me under the table all you want, I won’t shut up”.

Det kan vara den minst typiska allsångsrefrängen någonsin, men det går inte att få den ur huvudet. Fiona Apple kan bli det album som stannar kvar från 2020.

Bennett Och du heter? (Sony) 3 poäng

Beröm kan vara tveeggat. Att bli utsedd till Årets nykomling på Grammisgalan är ett erkännande som också innebär krav och förväntningar.

Många som fått statyn för Årets nykomling har växlat upp åren efteråt: Orup (1988), Titiyo (1990), The ­Latin Kings (1995). Petter (1999), Anna Ternheim (2005), Laleh (2006), Veronica Maggio (2007) och många fler.

I fallet bröderna Sammy och Johnny ­Bennett från Göteborg har Årets nykomling 2017 bara blivit en belastning.

Det är inte brödernas fel.

Albumet Och du heter? präglas av rå­-riven, egensinnig hiphop som inte fungerar på radio utan bokstavligen är gjord för gatan.

Allra bäst är energin och brödernas virtuosa lek med sina röster.

Fake Names Fake Names (Epitaph/Playground) 3 poäng

På Instagram har hardcorelegenden ­Dennis Lyxzén två olika konton. På Dennis Records presenterar han sin ständigt växande skivsamling med fynd från punkhistorien.

I ett inlägg har Dennis fotograferat sina tre exemplar av Minor Threats Filler, en ep med sex spår från 1981. Skivan pressades upp med fyra olika färger på omslaget.

Dennis visar upp den blå, gula och ­gröna, men skriver att han grämer sig över att han fortfarande saknar den röda. Att dessa utgåvor i dag betingar priser på minst 10000 kronor per styck vittnar om nivån på dedikationen.

Hur mycket Dennis Lyxzén älskar ­Minor Threat förklarar också vidden av att han nu plötsligt har ett band tillsammans med bandets gitarrist, Brian Baker, även känd från sina 26 år med Bad Religion.

Fake Names är en medelålders superpunkgrupp med tre amerikaner och ­svenske Dennis på sång. Låtarna är gammal­dags punk-anthems, med exakt lagom gapvänliga sjungamedrefränger. Dennis Lyxzén sjunger fylligare än någonsin i Brick och Darkest days. Respekten för kulturarvet och hantverket för tankarna till folkmusik.