Di Weekend GRADVALL

»Filmerna som får oss att förstå krig«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Filmen

Vad som fick mig att inse min naivitet om andra världskriget var böcker. Sedan kom filmerna. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hur får man oss att förstå krig? Inte förstå i bemärkelsen rabbla årtal och namn på slagfält och generaler. Sådant som vi fick lära oss i skolan.

Utan förstå i bemärkelsen att uppleva, känna, nästan fysiskt förnimma. Effekten av en bomb som slår ned i din familjs hus. Effekten av en bajonett som skär upp magsäcken och punkterar inre organ.

Sagan om ringen-regissören Peter Jackson har löst det i en uppmärksammad dokumentär som börjar visas på bio i Sverige nästa vecka.

They shall not grow old handlar om första världskriget. Peter Jackson har utgått från gamla dokumentärfilmer, färglagda och med nytt ljud.

Peter Jackson: ”Jag ville nå igenom dimman från det förflutna och lyfta in dessa män i dagens värld, så att de kan återfå sin mänsklighet igen – i stället för att bara ses som Charlie Chaplin-aktiga figurer i gamla arkivfilmer. Genom att utnyttja dagens digitala kraft för att sudda ut de tekniska begränsningarna hos 100 år gamla filmer, kan vi se och höra första världskriget så som soldaterna själva upplevde det.”

Som liten var jag besatt av krig och soldater.

Jag byggde modeller av flygplan och slagskepp från andra världskriget. Jag samlade små soldater i plast som jag ställde upp i slagfältsformationer på heltäckningsmattan. Jag kunde identifiera alla uniformer och hjälmar.

Det fanns någonting bra i detta. Alla barn tar djupa intryck av krig, hur mycket de än skyddas. Att leka krig är ett sätt att själv försöka kontrollera och därmed kunna förstå.

När det var dags att göra lumpen gjorde jag vapenfri tjänst.

Men det mest intressanta med mina krigslekar var hur jag skilde på krig från olika tidsepoker. När jag växte upp var Vietnamkriget, det första krig som tv-sändes, hela tiden på nyheterna.

Efter bilder på barn som brann av napalm skulle jag som 6-åring aldrig fått för mig att leka Vietnamkriget. Det var för otäckt, omöjligt att förstå.

Andra världskriget, däremot, kändes utifrån mitt perspektiv begripligt och heroiskt. Född i ett land som slapp, eller smet undan, andra världskriget så kändes det som ett krig för länge sedan i en ­galax långt, långt borta.

Enligt de böcker och ­filmer jag slukade var andra världskriget fyllt av hjältar. Tydliga goda mot tydliga onda.

Första världskriget? Inte alls lika coolt. Sämre vapen, smålöjliga uniformer. I de filmsnuttar som visades såg det också ut som just Charlie Chaplin-gubbar som sprang fram och tillbaka i leriga diken.

Vad som fick mig att inse min naivitet om andra världskriget var böcker. Kurt Vonneguts roman Slakthus 5, om de allierades brandbombning av Dresden, gjorde det svårare att hålla fast vid hjälteglorior.

Sen kom Steven Spielbergs Saving Private Ryan (1998). Inledningen med landstigningen under Dagen D var en chock. Ljudet var så våldsamt och genomskärande att varje explosion kändes i benmärgen. Det skvätte vatten och blod på kameralinsen.

Att sitta i biosalongen gjorde en fysiskt illamående. Ingen gick hem och byggde Airfix-modeller av Spitfire och Messerschmitt efter den filmen.

»De svenska nazisterna hade inga framgångar«

Samma sak när Christopher Nolan 19 år efter Saving Private Ryan ­fullföljde med Dunkirk.

Peter Jackson har med första världskriget-skildringen They shall not grow old utnyttjat spelfilmstekniken från dessa filmer fast överfört dem till dokumentärformen.

Filmens berättarröster är krigsveteraner som intervjuades om sina ­erfarenheter på 1960-talet. Vad de berättar är präglat av den tidens artiga respektfullhet inför mikrofoner – de svär inte, de går inte in på blodiga ­detaljer – men man hör och känner deras vilsenhet och rädsla.

They shall not grow old visar också den nationalism och patriotism, otäckt lik dagsaktuella strömningar i Europa, som ledde fram till kriget och gjorde att så många unga tog värvning.

Närmare nio miljoner soldater slaktades under första världskriget. 250 000 av dem var under 19 år.

Sommaren 2016 gjorde den unge brittiske konstnären Jeremy Deller en konstinstallation över hela Storbritannien.

På 100-årsdagen av slaget vid Somme, även känd som Sommeoffensiven, lät Jeremy Deller 1 600 frivilliga klä sig i uniformer från första världskriget och sedan göra sig synliga på offentliga platser som shoppingcentrum och tågstationer.

Konstinstallationen gjordes utan förvarning. Plötsligt dök det bara upp soldater i människors vardag. De sa ingenting utan delade ut lappar med namnet på den döde soldat de representerade.

Så levandegör man historien. Så får man oss att förstå krig.

GRADVALLS 3 VAL:

Machoreporterns privata krig

FÖRESTÄLLNING. Lisa Nilsson, Kvinnan som är jag, Rival, Stockholm. Tyreös egen Barbra Streisand har hittat hem. Exakt det här är Lisa Nilssons rätta element. Ingen platt skiva, ingen konsert, ingen show, utan en föreställning. En ­uttrycksform där en underbart mot­sägelsefull och virtuos sångare, ­skådespelare och textförfattare (och stepp­dansare!) får visa hela bredden i sitt ­artisteri.

TV. Ekdal och Ekdal, SVT. För första gången på ett halvt sekel: ett debattprogram i tv som inte satsar på gladiatorspel och åsiktsfäktande. I stället är det så ­minutiöst förberett och genomtänkt att alla medverkande blir lugna och kan bidra med ­kunskap och insikter.

VOICEOVER. Vice, bio. Den extremt vinklade filmen om vicepresidenten Dick Cheney är inte värd sina åtta Oscarnomineringar, men förtjänar att vinna i en kategori som inte finns: bästa voice-over. Berättarrösten är lika oväntad och smart som i Billy Wilders mästerverk Sunset Boulevard.