Di Weekend GRADVALL

»Exklusivt lördagsgodis basen i min nya mediediet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I sitt nyhetsbrev Air Mail har Graydon Carter hittat tillbaka till finessen och lekfullheten från Spy och Vanity Fair.

Evan Agostini

News has become noise. Det går inte längre att avgöra vad som är viktigt eller inte om man inte stänger ned stora delar av ­nyhetsflödet. Jan Gradvall har hittat en vinnande mediediet.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Att inte vräka i sig media har blivit lika viktigt som att inte vräka i sig mat. Det gäller att välja bort och vaska fram det som har näringsvärde. Så mycket i flödet från tidningar och sociala medier är medialt transfett.

Ett första tecken på en förändring av våra medievanor som en reaktion mot detta har varit podcastrevolutionen.

Poddar är anpassade för ett modernt liv där tid är den stora bristvaran och därmed det mest värdefulla vi har. Poddar ger lika mycket tid tillbaka som de tar i anspråk. Det går att lyssna på en podd samtidigt som man gör något annat; tar sig till och från jobbet, går på gym, lagar mat.

Efter en första våg med poddar av modellen ”Två personer pratar framför en mikrofon” finns det nu mängder av mer genomarbetade och kondenserade poddar som på en halvtimme får en att känna sig klokare och mer uppdaterad.

Ett andra tecken på ett nytt framväxande medielandskap är återkomsten av något till ­synes väldigt omodernt – nyhetsbrev.

Techjournalisten John Naughton skriver i en krönika i oktobernumret av engelska GQ: ”Move over, podcasts: this is now the age of the newsletter”.

Jag har själv sökt mig mot den stigen under det senaste året. Jag har ­r­­aderat den ena appen efter den andra – det ändlösa scrollandet bryter ned min tankeförmåga – och har i stället sajnat upp mig på olika nyhetsbrev.

Att någon gång i veckan få ett genomtänkt urval med information som dimper ned i mailkorgen känns plötsligt som det jag inte visste att jag längtade efter.

När rockartisten Nick Cave förra hösten startade ett nyhetsbrev, The Red Hand Files, var det många som log. Ett nyhetsbrev? Ett tecken på en 62-åring som helt dockat av från samtiden?

Men Nick Cave var före sin tid. The Red Hand Files har satt en ny standard vad det gäller kommunikation mellan artist och lyssnare.

Alla som tecknar sig får med ojämna mellanrum personliga nyhetsbrev där artisten väljer ut frågor från lyssnare och svarar på dem så utförligt att ­resultatet blir essäer om livet och konstnärskap.

Ingen intervju jag läst med Nick Cave ger större ­insikt i hans konstnärskap än detta nyhetsbrev.

Jag är sedan länge beroende av Bob Lefsetz nyhetsbrev, The Lefsetz Letter. Dessa nyhetsbrev, skrivna av en kolerisk 66-åring, ger mig skarpare insikter om ­musikbranschens utveckling än något annat jag tar del av i media i övrigt.

Nu har även erfarna tidningsrävar och publicister av den gamla skolan börjat med nyhetsbrev. Inte nyhetsbrev som berättar om något annat utan nyhetsbrev som är slutprodukten.

»Artisten som vandrat vid min sida i 38 år«

En höjdpunkt i min nya reviderade mediekonsumtion – eller kalla det mediediet – är ett mail märkt Air Mail som varje lördag dimper ned i min digitala brevlåda. Det är formgivet som ett gammaldags flygpostbrev i färgerna rött och blått.

Mannen bakom nyhetsbrevet, Graydon Carter, beskriver det som ”the digital weekend edition of a nonexistent international daily newspaper”.

När Craydon Carter för två år sedan lämnade ifrån sig chefredaktörs­stolen på Vanity Fair sågs det som tecken på en nödvändig förändring: 70-årig vit man, självgod, får äntligen flytta på sig.

Men han är en briljant tidningsmakare. Medan magasinet Vanity Fair sedan dess helt tappat i relevans vibrerar hans nyhetsbrev Air Mail av den sortens finess, lekfullhet som Carter patenterade i magasinet Spy och vidare­utvecklade i Vanity Fair.

Att prenumerera på Air Mail kostar pengar, 50 dollar om året. Att det kommer skrämma bort en del läsare är inget problem utan en del av ­nyhetsbrevets affärsidé: det ska kännas exklusivt.

Ett annat nytt uppmärksammat nyhetsbrev som också kostar pengar (24 pund i månaden) är Tortoise, startat av bland andra Katie Vanneck-­Smith, tidigare på Dow Jones, James Harding, chef på BBC News och Matthew d’Ancona från Sunday Telegraph.

Tortoise använder slogans som ”News has become noise” och ”Slow down, wise up”. Att namnet och logotypen är en sköldpadda är en markering mot det rusande nyhetsflödet.

Både Air Mail och Tortoise har tunga finansiärer bakom sig. Matthew Barzun, amerikansk ambassadör i Sverige 2009-2011 och därefter i Storbrtiannien 2013-2107, är en av finansiärerna bakom Tortoise.

Precis som det finns en anledning till att ekologisk, närodlat mat är ­dyrare än massproducerad mat visar Tortoise och Air Mail att media som kostar pengar är ett tecken på kvalitet.

Matthew d’Ancona på Tortoise säger till GQ: ”Jag är ett fan av expertis. När jag hamnar på sjukhus vill jag inte att någon som går förbi utanför fönstret ska operera mig”.

»Att vara älskad av alla är inte vägen till framgång«

Gradvalls favoriter:

DOKUMENTÄR. Bill Gates, koden till din hjärna (Netflix). Som dokumentär betraktad är den inte lika skarp som ­regissören David Guggenheims ­tidigare Oscars-vinnande film om Al Gores miljö­föreläsning (En obekväm sanning). Ändå tre väl ­investerade timmar för en inblick i hur en oavbrutet rörlig hjärna fungerar.

PODD. Desert islands discs (BBC) med Thom Yorke. När Radioheads medieskygge frontfigur öppnar upp om sitt liv, och väljer sin favoritmusik, blir det ett av de finaste avsnitten i det engelska ­radioprogrammets 77-åriga historia.

ALBUM. Sidney Bechet, Blue horizon. Upptäckt genom Thom Yorkes urval i Desert islands discs. Trumpetaren Bechets excentriska användande av ­vibrato gör att musiken känns i kroppen lika mycket som upplevs av hjärnan. Inspelad under andra världskrigets slutskede, musik som ser ljuset i ­tunneln.