Di Weekend GRADVALL

Esperanza Spalding – smakrikt och genialiskt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Esperanza Spalding.

Ramon Espinosa

En ouvertyr som för tankarna till Leonard Bernstein eller Gil Evans i ett möte med Björk. Jan Gradvall har lyssnat på Esperanza Spaldings nya album. Han recenserar också The National och John Lundvik.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Esperanza Spalding

12 little spells (Concord/Universal)

4 poäng

Den där jävla Mozart. Milos Formans Amadeus är en fantastisk film, men dess romantisering av det ­musikaliska underbarnet som leker, festar och ­aldrig övar har lett in miljontals musiker på fel spår.

Om man vill kunna leva på sin ­musik är Antonio Salieri en ­mycket bättre förebild än Mozart. Begåvning är 2 procent, hårt arbete är 98 procent.

Sedan finns förstås de extremt säll­synta undantagen. Som Wolfgang Amadeus Mozart. Eller Esperanza Spalding.

Uppvuxen med en ensamstående ­mamma i en stadsdel i Portland ökänd för gängvåld, var det ingenting som talade till Esperanza Spaldings fördel. Sedan upptäckte mamman att dottern i treårsåldern kunde ta ut stycken av Beethoven på ­piano efter ha hört dem på radion. När hon var fyra år gick hon över till stränginstrument och lärde sig spela fiol och cello. När hon var fem spelade hon i kammarmusik­ensembler och blev sedan dirigent.

15 år gammal insåg Esperanza Spalding att kontrabas var hennes huvudinstrument och sökte sig mot den form av jazz och impro­viserad musik hon är känd för i dag.

Precis som i fallet med Mozart i film­versionen är hennes begåvning nästan ­irriterande. Hon gör det också svårt för sig för att inte bli uttråkad. Hösten 2017 ­beslutade hon sig för att skriva och spela in ett helt album under 77 ­timmar – allt sändes som en livestream.

På sitt nya album, utgivet i USA i fjol och i Europa denna månad, har hon skrivit tolv olika låtar tillägnade tolv olika kroppsdelar: mun, ögon, höfter.

Musiken är för smakrik för att vara möjlig att lyssna på i ett svep – ungefär som outspädd buljong – men koncentrerad lyssning på en låt i taget kan smaksätta en hel eftermiddag. Börja med inledningsnumret om bröstkotan, en ouvertyr som för tankarna till Leonard Bernstein eller Gil Evans i ett möte med Björk.

John Foxx – underbart excentrisk

The National

I am easy to find (4AD/Playground)

4 poäng

I början av 1980 samlade Ian Curtis, 23, alla känslor om sitt liv, sin fem månader gamla dotter, det knakande äktenskapet med sin fru Deborah och sin epilepsi och hällde in allt i vad som blev en av musikhistoriens mest bitterljuva sånger, Love will tear us apart av Joy Division. Några veckor innan singeln gavs ut tog han sitt liv.

Tänk om det i stället blivit en fortsättning där Ian och Deborah Curtis tillsammans skrev texter om sin existentiella kris? Där befinner sig The National i dag.

Musikaliskt har amerikanska The National alltid utgått från känslan i Joy Divisions kärlekslåtar. Sångaren Matt Berninger har nu börjat skriva sina texter tillsammans med sin fru Carin Besser, precis som Tom Waits och hans fru Kathleen Brennan sedan länge arbetar. Scenerna ur ett äktenskap ­gestaltas som livskrisduetter med inbjudna gästsångerskor som Sharon Van Etten.

The National har sedan debuten 2001 byggt upp en starkare albumkatalog än något annat rockband under 2000-talet. Åttonde albumet kröner den. I am easy to find utgår från en kortfilm som bandet jobbat med tillsammans med regissören Mike Mills där Alicia Vikander spelar huvudrollen. Mike Mills fick sedan rollen att vara på plats i studion och regissera och klippa bandets låtar.

Möte med stjärnviolinisten

John Lundvik

My turn ep (Warner)

4 poäng

Oavsett hur det går i Eurovisionfinalen i morgon har John Lundvik förutsättningar att ha en längre karriär än nästan alla Euro­visionvinnare genom histo­rien. Hans ovanliga talang som låtskrivare och sångare går inte att genreplacera. John Lundviks förmåga att alltid hitta fokus i refrängerna – att skapa ett här och nu – påminner om lägereldsartister som Cat Stevens, John Denver och Bill Withers.