Men nu är brudslöja alltså inne, enligt FT, haute couture till och med. Textförfattaren menade att roten till trenden var modehuset Rodartes vår- och sommarvisning 2018, där modellernas hår och axlar hade draperats med tjocka flätor av brudslöja.
När jag läste det här fnös jag, som man så ofta gör, när man läser något i tidningen som man faktiskt har en gnutta koll på själv. Jag råkade nämligen veta att allt började mycket tidigare, nämligen vid artisten Solange Knowles bröllop 2014. Rodartes blomsterkransar är en uppenbar referens till ett av bröllopsporträtten. Fotot föreställer Solange i profil, med brudslöja instucket i håret som en naivistisk gloria.
När jag skrev om det här på internet, läste designern Martin Bergström min text och log även han så där som man gör när man läser om något som man faktiskt har mer än en gnutta koll på själv. Han använde nämligen brudslöja redan 2009, i den vackra kollektionen Garden of doom, och i en klänning han skapade till ett verk av konstnären Nathalia Edenmont.
När jag frågade Martin om den nya blomtrenden skämtade han och sa att brudslöja är oerhört ”förra säsongen”. Men han förklarade också att nästa blomma som väntas ha en revival är nejlika, och att det till och med finns de som försöker återlansera gerbera.
Kan detta stämma?! Tanken svindlar och själen skälver. Hur kunde det bli så här? Gerbera?!
Fram till omkring 1920-talet diskuterades natur och odling både livligt och offentligt. Filosofer, skribenter och konstnärer kommenterade gärna både vild och tam natur. Men tiden gick och odling fick lika låg status som, säg, virkade grytlappar.
Vi associerar inte snittblommor till natur, utan till olika civiliserade sammanhang
Nu ökar åter igen intresset för naturen, men vi människor har blivit alltmer urbana. Alltså associerar vi inte snittblommor till natur, utan till olika civiliserade sammanhang. Och här hittar vi anledningen till att det uppfattas som chockerande när brudslöja, nejlika och gerbera dyker upp i smakfulla sammanhang. Brudslöja, som håller så länge att de alltså går att sälja på bensinstationer, gärna kombinerad med en hårt avlad röd ros som skämsblommor för gifta män på väg hem efter ett olyckligt äventyr. Nejlikor, som står sig så bra att de ingår i buketter vid gravar. Och gerbera, en blomma som var populär inom 1990-talets skrikigaste heminredning, gärna tillsammans med svampmålade väggar.
Några dagar efter mitt samtal med Martin Bergström promenerar jag genom Paris nionde arrondissement. Området är både rikt och turisttätt. Utanför trendiga blomsterbutiken Debeaulieu tvärstannar jag. I skyltfönstret, på en piedestal till och med, står ett blomsterarrangemang med gerbera och nejlikor. Dessutom blåa nejlikor. Sådana som säljs inslagna i prasselplast tillsammans med gula nejlikor och brudslöja på svenska flaggans dag.
Floristen som driver butiken heter Pierre Banchereau, och i sommarnumret av modetidningen Purple förklarar han att han älskar nejlikor för deras köttiga kronblad och deras kryddiga doft. Han struntar helt i att blomman associeras med döden. Banchereau är den nya tidens florist, han jobbar nära modehusen och hämtar inspirationen från konsten. Den vanligaste återkommande konstreferensen bland dessa moderna florister är klassiska memento mori-tavlor och holländare som Jan Davidszoon de Heem. Men just Banchereau nämner också modernistiskt måleri, och hans arrangemang påminner om målaren Gluck. Under 1920-talet blev Gluck känd för sina avskalade blomstermålningar, och som av en slump hade hon också en affär med den kontroversiella floristen Constance Spry, alla moderna floristers goda fé.
Så, vad betyder allt det här? Kanske betyder det att vi är på väg in i floristernas postmodernism, att blommors kulturella associationer håller på att försvinna.
Eller, mer troligt: I en tid när klumpiga pappagympaskor och platåcrocs är mode, är lågstatus-blommorna den yttersta gränsen. För inget är väl så svårt att hitta här i världen, som en riktigt ful blomma.
