Di Weekend GRADVALL

Earl Sweatshirt laddar varje sekund

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Earl Sweatshirt.

Mike Windle

Earl Sweatshirts nya albumet är bara 25 minuter långt – varje sekund är laddad, skriver Jan Gradvall, som också har lyssnat på Ariana Grande och Robert Forster.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Earl Sweatshirt

Some rap songs (Columbia)

Betyg: 4

Att säga att en rappare rappar är lika intetsägande och förminskande som att säga att en målare målar.

Under det halva sekel som rap funnits har det utvecklats till en konstart så komplex och förfinad att det krävs att man verkligen stannar upp för att upptäcka alla detaljer.

Ett exempel är rapparen Earl Sweatshirts gästvers på Frank Oceans låt Super rich kids på albumet Channel Orange från 2012. Ett album så betydelsefullt att podcasten Dissect gjort en hel programserie om det.

I det avsnitt som tillägnas Super rich kids bryter Dissect-programledaren Cole Cuchan ned Earl Sweatshirts vers i dess beståndsdelar. Earl Sweatshirt var bara 17 år när han skrev den, men versen är ett lingvistiskt mästerverk.

Förutom de traditionella yttre rimmen – det vill säga att raderna slutar på ord som rimmar med nästa rad – är versen även full av inre rim. Ord som börjar med olika konsonanter men där vokalljudet repe­teras. Vad Earl Sweatshirt hela tiden återkommer till är ett utdraget aaah-ljud.

Av de totalt 81 ord som Earl Sweatshirt rappar är det 37 ord som innehåller dessa aaa-ljud: can’t, smash, daddy och så vidare.

Samtidigt hänger allt ihop, de stilistiska finesserna är underordnade berättelsen. Frank Oceans skildring av superrika unga i Los Angeles är som en miniatyr av Bret ­Easton Ellis debutroman Less than zero. När Earl Sweatshirt kliver in i berättelsen mitt i gör han det i egenskap av en av dessa karaktärer, hans röst är blaserad på gränsen till sovande.

Earl Sweatshirt senaste album heter Some rap songs, en titel som tonar ned de stora ambitionerna. Albumet är bara 25 minuter långt, alla låtar utom två är ­kortare än två minuter, varje sekund är laddad.

Mästerverket Playing possum är en låt där han klipper ihop sina föräldrars röster, skilda när han var 8 år. Hans mamma Cheryl Harris, juridikprofessor på University of California, samplas när hon ­håller en Keynote-föreläsning om sin ­berömda son.

Pappan samplas när han läser en av sina egna dikter. Earl Sweatshirt föddes som Thebe Neruda Kgositsile, mellannamnet från poeten Pablo Neruda. Pappan ­Keorapetse Kgositsile var en sydafrikansk poet och politisk aktivist som fick fly undan apartheidregimen till USA.

Keorapetse Kgositsile dog i januari i fjol. Med låten hyllar Earl Sweatshirt sin ­pappa, återförenar honom symboliskt med ­mamman – deras röster ligger ovanpå varandra – och avslutar albumet med att sampla Hugh Masekela, en sydafrikansk trumpetare och vän till pappan som ­också dog i januari i fjol.

Om man joggar genom en konstutställning missar man ganska mycket. Samma sak om man lyssnar på musik på samma sätt.

Earl Sweatshirt är bokad till Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti.

Iggy Pop levererar punkpoesi från gungstolen

Ariana Grande

Thank U, next (Republic)

Betyg: 4

De två tydligaste tendenserna inom populärmusik just nu: 1. Tempot i låtarna har markant sänkts. 2. Produktionstaken har markant höjts.

Ariana Grande blev förra veckan den första artist sedan Beatles med att sam­tidigt ligga etta, tvåa och trea på den amerikanska Billboardlistan.

I april 1964 låg Beatles etta, tvåa och trea med Can’t buy me love, Twist and shout och Do you want to know a secret. Nu ligger Ariana Grande etta, tvåa och tre med 7 rings, Break up with your girlfriend, I’m bored och Thank U, next. En osannolik bedrift. (Faktum är att Beatles under fem veckor i mars 1964 även lade beslag på platserna fyra och fem.) Men att ingen artist under 50 år ens varit i närheten av att tangera Beatles har flera förklaringar. En är att ingen artist i modern tid har varit i närheten av Beatles produktionstakt.

Beatles spelade in två album om året, kompletterat med en ström av singlar som inte var med på albumen. Det gällde att smida med järnet var glödhett.

När musikbranschen blev en industri minskade produktionstakten. Under 1980-talet och 1990-talet blev det standard att artister släppte album först vartannat år, sedan var tredje, sedan vart fjärde. Dire Straits väntade sex år på att släppa en uppföljare till Brothers in arms.

De första som vaknade upp och insåg att detta är ohållbart i en digitaliserad värld, där leasad musik tagit över från fysiska produkter, är rappare och R&B-artister.

Medan artister från pop och rock försvinner från medieradarn ser dessa rappare och soulsångare till att vara minst lika produktiva på Beatles. Kampen om marknaden börjar om varje månad: det gäller att ständigt vara aktuell.

Ariana Grande släpper vaket nog det här albumet endast sex månader efter det förra.

Om man lyssnar på hennes fem album som har släppts sedan 2013, i följd, märker man att tempot har sänkts. Inte i bemärkelsen fler ballader – balladerna har alltid funnits där – utan att festlåtarna fått halverat tempo. Det låter sävligare, grumligare, helt i linje med den rådande trenden inom trap, en undergenre till hiphop.

Tonsäkert om Lauryn Hill

Detta har inte ­undgått de svenska kameleonterna Max Martin och Ilya Salmanzadeh som fortsätter vara relevanta genom att aldrig stå still. Break up with your girlfriend, I’m bored låter som dekadent trap från Atlanta kombinerad med en sångmelodi från pophimlen.

Robert Forster

Inferno (Tapete/Border)

Betyg: 4

Det låter som om Lou Reed hade fötts i suptropiskt klimat i Australien och haft ungar och ett hus med amorteringsplan. Robert Forsters nära kollega från The Go-Betweens, Grant McLennan, dog av en hjärtattack, 48 år gammal, när han skulle ta en tupplur inför en hemmafest. Robert Forster, 61, fortsätter att på egen hand skriva rocklåtar som är lika precisa och lakoniska som de som Lou Reed skrev åt Velvet Underground. Gitarr­iffen är alla kusiner till Sweet Jane, texterna vittnar om ett helt liv av romanläsande.