Di Weekend GRADVALL

Dylan brinner av inspiration för sitt land

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Bob Dylan är aktuell med nya albumet Rough and rowdy ways.

fotokredit William Claxton.

När Dylan är som mest Dylan är han i en klass för sig. Det skriver Jan Gradvall som har lyssnat på nya albumet Rough and rowdy ways. Han recenserar också trion Khruangbin, Jessie Ware och Albin Lee Meldau.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Bob Dylan

Rough and rowdy ways (Columbia)

4 poäng

Bob Dylan har aldrig varit den artist som vänstern vill att han ska vara.

Skilsmässoalbumet Blood on the tracks från 1975, i dag unisont betraktat som ett mästerverk, ­sågades i Aftonbladet när det gavs ut av proggspråkröret Tommy Rander för att inte vara tillräckligt politiskt.

Att hylla hårdföra och krigförande generaler går emot precis allting i vänsterns ­regelbok, men det är precis vad Dylan gör på sitt nya album.

I låten Mother of muses hyllas nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman (1820–1891), ökänd för att utöva brända jordens taktik, och den omstridde pan-sargeneralen George S Patton (1885–1945).

Det var dessa generaler som, enligt Bob Dylan, ”cleared the path for Presley to sing/who cleared the path for Martin Luther King.”

Det är åtta år sedan Bob Dylan, 79 år, gav ut ett album med nyskrivna sånger. Tempest från 2012 var ett av de svagaste i hans karriär.

Men nya albumet – hans 39:e studio­album, utgivet 57 år efter albumdebuten – brinner av inspiration och en vägran att följa några tankebanor än sin egen intuition. Ett återkommande tema är nationen USA, varför det blev som blev. Dylan inspireras av udda existenser, folkliga karaktärer som vågat gå sin egen väg, från countrylegenden Jimmie Rodgers (albumtiteln är hämtad från en sång av Rodgers) till äventyraren Indiana Jones.

När Dylan är som mest Dylan är han i en klass för sig. Den 17 minuter långa låten om mordet på John F Kennedy, Murder most foul, pulveriserar all annan musik som getts ut 2020.

Khruangbin

Mordechai (Dead Oceans/Playground)

4 poäng

Kommer ni ihåg hur det är att bo på hotell?

Mobil teknik har förändrat hur vi använder ytorna på hotell. Allt fler moderna hotell har stora lounger där gästerna inte bara passerar förbi, som förr i tiden, utan slår sig ned med uppslagna laptops. Vi vill hellre sitta ensamma tillsammans än vara kvar på rummet.

På dessa öppna platser, där gränsen suddas ut mellan lobby, kafé, bar och pool­område, spelas det alltid stämningsskapande musik.

När jag på senare år under jobbresor ­suttit nedsjunken i en pösig fåtölj i dessa internationella hotellmiljöer har jag noterat vilka låtar som dyker upp i högtalarna. En arbetsskada.

Varje gång det har dykt upp musik som bokstavligen är som gjord för dessa ­miljö­er, chill men ändå spännande, så jag har jag dubbelkollat med musikigenkännings­appen Shazam och sett samma gruppnamn i mobilfönstret – Khruangbin.

Khruangbin är thailändska för flygplan. Trion är från Texas men utseendemässigt, och delvis soundmässigt, låtsas de vara de ett psykedeliskt thaipopband från 1960-­talet.

Poetiska hits från Ana Diaz

Basisten Laura Lee har till och med lärt sig thailändska. Laura Lee och gitarristen Mark Speer har peruker klippta på samma sätt som Hep Stars-sångaren Svenne Hedlund. Bakom dem den muskulöse svarte trummisen DJ Johnson Jr. Visuellt är de obetal­bara.

Många artister skulle nog bli arga och sårade om deras ­musik beskrevs som skräddarsydd för moderna hotelllounger, men Khruangbin säger att de har en formel som de tänker hålla sig till.

De avskyr begreppet ’tänka utanför ­boxen’ och säger i stället: ”We’re gonna ­explore the box we’re in”.

Nya albumet låter exakt som trions tidigare, bara ännu mer raffinerat. I musik­mixen finns dubreggae, soul och folktoner. Khruangbins musik är till stor del instrumental – en anledning till att den funkar så bra i lounger – men det ­allra bästa spåret här, Connaissais de face, består av att Laura och Mark viskpratar med varandra i samma förföriska stil som Serge Gains-bourg och Jane Birkin.

När hotell får gäster igen borde alla spela det här albumet på repeat.

Jessie Ware

What’s your pleasure? (Interscope)

3 poäng

Jessie Ware är Englands Petra Marklund. Började som klubbdrottning, smart, politiskt medveten. Under åren har hon övergett creddvärlden och växlat över till att bli bred och folkkär. I dag är Jessie Ware nästan mest känd för en matpodd som hon gör med sin mamma. Nya albumet markerar en återgång till rötterna på klubbar. Utpräglat brittisk soul och disco, inte originell, men vinner på sin charm.

Albin Lee Meldau

Gothdrottningen tonsätter sin egen undergång

På svenska (Sony)

3 poäng

Blues från ­Sverige. Det är en ikonisk låt av Tomas Andersson Wij. Titeln passar också bra som rubrik för Albin Lee Meldaus andra liv som artist på svenska. Musikaliskt finns det spår av soul, progg, jazz och folktoner, men känslan är blågul blues i samma anda som Fred Åkerström och Rolf Wikström.

Albin Lee Meldaus sätt att upprepa ­enkla ord och välkända fraser gör att hans musik passar allra bäst på engelska. Men hans röst och passion ror även det här i land.

Framtida livefram­­-trä­danden, med ­mindre fokus på musikalisk perfektion och mer plats för mer nerv, kommer lyfta låtarna ­ytterligare.