Di Weekend GRADVALL

»Det räcker inte att lajka, vi män måste flytta på oss«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

TT

”Sexövergrepp bygger på makt. Som man i dag är man en del av en maktstruktur som byggts upp för att hjälpa och lyfta fram män.”
Det skriver Jan Gradvall i en krönika

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Vilken jävla höst. Vilken vidrig, inspirerande och hoppfull höst.

Den globala MeToo-rörelsen, med alla vittnesmål om mäns sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor, fortsätter att växa och växa och växa, på ett sätt som ingen hade förutsett.

Det tar aldrig slut. Det brinner snart överallt. Det finns något vackert i att stå och se på hur uråldriga manliga maktstrukturer har tänts på som valborgsmässoeldar. Brasor som utlovar en annalkande vår.

Förhoppningsvis finns det ingen väg tillbaka. Att förflytta skammen från offer till förövare är en bra början.

Ordet revolutionerande är överanvänt men inte i fallet MeToo-rörelsen. Vad som hänt under november 2017 är en revolution jämförbar med tidigare historiska årtal på 1900-talet.

Vi som nu varit med och upplevt detta i realtid – med alla vidriga avslöjanden varje dag – kommer att få frågan från våra barnbarn vad vi gjorde under revolutionen. Och känna skammen om man inte gjorde någonting.

Vad kan jag som man göra för att hjälpa till? Jag har pratat med flera män i min omgivning som känner sig lika osäkra.

Vi vill stödja MeToo-uppropen. Vi vill kraftigt markera avstånd från svinen. Men samtidigt är vi rädda för att det ska uppfattas som att män än en gång klampar in på ett område som inte är vårt.

Vilket resulterar i att allt vi till slut gör är att passivt sitta och lajka allt som kvinnliga vänner och kolleger lägger ut på Facebook, Twitter och Instagram.

Till att börja med måste man lyfta blicken och inse att, jo, det är vårt område. Sexövergrepp bygger på makt. Som man i dag är man en del av en maktstruktur som byggts upp för att hjälpa och lyfta fram män.

Loppet är riggat. Om man i sin bransch hamnar på prispallen beror det på två saker. Det ena är ens egen flit och kompetens. Det andra är att när startsignalen gick så hade någon saboterat genom att knyta ihop skosnörena för alla kvinnliga tävlande.

Det viktigaste är därför att inte nöja sig med att tycka och debattera, utan att själv göra något konkret i sin yrkesroll, i sin bransch.

För mig kom en avgörande förändring under Mediedagarna i Göteborg 2012. Jag var anlitad för att vara moderator för en panel om hur streaming påverkar musikbranschen.

Arrangörerna hade bokat fem höga chefer inom musikbranschen. Alla fem var män. Jag skämdes när jag ledde det här samtalet. Det blev inte bättre av att det filmades och sändes på Kunskapskanalen.

Sedan dess har jag tackat nej till att medverka i alla former av paneler eller samtal där det enbart är män på scenen.

När jag året efter fick frågan av Mediedagarna om att hålla ett nytt scensamtal så var det på villkoret att jag fick välja panelen själv: tre kvinnor och en man. Det var hur enkelt som helst.

»Jag har fått för mycket cred«

När jag blev ordförande för det nyinstiftade Swedish Music Hall of Fame lovade jag att fasa ut mig själv efter tre år för att sedan ersättas av en kvinnlig ordförande. När det finns personer med så extremt breda och djupa kunskaper om svensk populärmusikhistoria som Anna Charlotta Gunnarson var det inte svårt alls.

När jag blev tillfrågad av Sveriges Radio att göra en podcast om musik såg jag till att de första sju gäster som jag intervjuade i programmet var kvinnor. Under de totalt 58 programmen som det till slut blev har lika många kvinnor som män medverkat. Hur enkelt som helst.

För fyra år sedan bestämde jag mig i samråd med mina chefer på Di för att låta sommarvikarier ta över denna sida. 2014 pågick det i tre veckor med tre olika skribenter. Under 2015, 2016 och 2017 utökades detta till fem veckor och fem olika skribenter.

Samtliga dessa 18 vikarier har varit kvinnor. Tre fjärdedelar har utländsk bakgrund. Det var inte svårt att genomföra det heller.

Alina Devecerski hade för några år sen en pophit med refrängen ”Du måste flytta på dig”. Jag har haft den i huvudet under MeToo-rörelsen.

När jag nu googlar fram och läser texten inser jag att denna låt från 2012 både föregår MeToo och visar vägen framåt:

Jag bygger, bygger upp

Och du river, river ner

Du gör mig så lack

Du vägrar ge upp

För jag klättrar, klättrar upp

Kvinnor duckar långa kravlistor

Och du drar mig, drar mig ner

Vi måste ta ett snack

Hörru, du måste flytta på dig

Detta är något som alla män kan börja hjälpa till med redan i morgon. Att veta när det är dags att flytta på oss.

 

GRADVALLS TRE VAL

  1. tv. Upp till kamp, SVT Play. Den kanske bästa svenska dramaserien genom tiderna, Peter Birros Upp till kamp, har slutligen lagts upp för streaming. Makalöst foto av Hoyte van Hoytema (Dunkirk, Interstellar). I huvudrollen Sverrir Gudnason.
  2. PODCAST. Touré Show. Precis som Jay-Z använder USA:s främste journalist inom svart musik inget efternamn. Hans byline är endast Touré. Nu har han börjat podda. Gäst i program 1: Maxwell. Program 2: legenden RZA från Wu-Tang Clan.
  3. KONST. K-Special: Burden, en kula för konsten, SVT Play. Chris Burden (1946-2015) är en av mina absoluta favoritkonstnärer. I performanceverk har han korsfästs på en Volkswagen och låtit sig skjutas. Oerhört inspirerande som ifrågasättare av gränser.