Di Weekend GRADVALL

Det nya zeeländska musikundret

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Aldous Harding

Några av samtidens mest intressanta artister kommer från Nya Zeeland, konstaterar Jan Gradvall. Han har lyssnat på Aldous Hardings nya album.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Aldous Harding

Designer (4AD/Playground)

4 poäng

När alla musiker i dag har tillgång till exakt samma datorer, program och ljud handlar det om att lyssna mer inåt än utåt för att sticka ut från mängden. Att inte bry sig för ­mycket om hur andra låter.

Kanske är det därför ett pyttelitet land med 4,4 miljoner invånare och världens mest hopplösa läge – söder om långtbortsomfan – visat sig vara hemvist för några av samtidens mest intressanta artister. Plötsligt väller det fram egensinniga röster från Nya Zeeland, nästan alla av dem kvinnor. Först och främst ­Lorde (uttalas Lord) som trots att hon endast är 22 år har etablerat sig som ledande för 2010-talets ­poputveckling.

Men runt omkring Lorde finns andra nya zeeländska ­artister som Bene, Anika Moa, Ladyhawke, Brooke Fraser, Kimbra, Elizabeth Stokes i The Beths (planetens soligaste unga ­gitarrpopband) och Aldous Harding.

I en intervju i Q Magazine blir 29-­åriga Aldous Harding tillfrågad om sina favoritalbum. Bland dem hon lyfter fram: Hunky dory av David Bowie, Fear av John Cale, Comes a time av Neil Young och Small change av Tom Waits.

I samma anda utgår Aldous Harding från sin röst och sina iakttagelser om människor när hon gör sin musik. Allt är nedskalat till essensen. En gitarr, ett piano. Sången och sångmelodin får nästan hela ljudbilden.

Aldous Huxley är heller inte det minsta rädd för att framstå som egensinnig, på gränsen till excentrisk.

På Youtube kan man se ett framträdande från skivaffären Rough ­Trade i Brooklyn, där hon vandrar runt som en berusad predikant ­samtidigt hon som sjunger Gerry ­Rafferty’s briljanta Right down the line. 2020-­talet kan bli hennes.

Jens Lekman & Annika Norlin

Correspondence (Sony)

4 poäng

Litteraturhistorien är full av böcker som bygger på brevkorrespondens mellan två författare. Vad händer om två musiker bestämmer sig för att göra samma sak?

Esperanza Spalding – smakrikt och genialiskt

Under hela 2018 skrev och skickade Jens Lekman och Annika Norlin sånger till varandra. I januari mailade Jens en sång till Annika, i februari svarade Annika och så vidare. De totalt tolv sångerna har nu samlats till en musikalisk korrespondensbok.

Det kan framstå som udda att två ­svenskar skriver om personliga saker till varandra på engelska, men det är naturligt i detta fall. När Jens Lekman och Hello Saferide (Annika Norlins första projekt) debute­rade ungefär samtidigt i början på 2000-talet, blev de kända som de två svenskar artister som bäst behärskade att på engelska ­ skriva texter med berättande ambitioner.

Brevlåtarna är av naturliga skäl för ordrika och lite för långa för att fungera optimalt som popsånger. Vad de uppnår är ­något annat. Digitala skillingtryck. Laptopfolkmusik. Ett förnyande av musikaliskt ­berättande.

Predatür, Metal Mirror, The Next Band – med flera

Jobcentre Rejects: Ultra rare NWOBHM 1978-1980 (On The Dole Records)

4 poäng

Storbritanniens motsvarighet till Arbetsförmedlingen är Jobcentres. På 1970-talet kom en våg av unga arbetslösa som klädde och betedde sig så att de bedömdes som hopplösa fall – jobcentre rejects.

»Självinsikt vägen framåt för destruktiva musiker«

Jobcentre Rejects är namnet på årets bästa samlingsalbum, utgiven på ett skivbolag med det kongeniala namnet On The Dole Records. Parallellt med punkarna, med sina säkerhetsnålar och tuppkammar, dök det upp hårdrockare i stripigt hår och smut­siga jeans. Dessa engelska hårdrockare ­gillade att spela hårdrock som var enk­lare, snabbare och råare än punken.

Vågen kom att kallas New Wave of ­British Heavy Metal, förkortat NWOBHM. Några av dessa band blev stora – Iron ­Maiden, Judas Priest, Def Leppard, Saxon – men de flesta blev kvar i sina garage, med någon enstaka hemutgiven singel pressad i 500 exemplar som enda arkeologisk kvarleva.

Den svenske musikhistorikern L-P ­Anderson har samlat tolv av dessa extremt sällsynta singlar. Gruppnamnen speglar musiken: Speed, Frenzy, Energy.

Parallellerna till punken är många, men till skillnad från punken har heavy metal-­scenen inte haft samma gräsrots­kultur som doku­menterat vad som hände i garagen.

Samlingen Job­centre Rejects skriver om och rättar till musikhistorien.