Di Weekend GRADVALL

Det enda som existerar och betyder något är nuet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Att bryta ned vår uppmärksamhets­förmåga har blivit ­en affärsidé. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Att göra ingenting är det svåraste som finns. Så lyder öppningsmeningen i en av samtidens mest intressanta böcker.

Det svåraste och det viktigaste. I en tid när vår uppmärksamhet har blivit en vara som saluförs har konsten att göra ingenting blivit en nödvändig motståndshandling.

Genom att se till att skapa stunder i vardagen för sig själv, stunder som inte är inrutade och värderade, får vi en chans att återerövra vår alltmer sargade uppmärksamhet.

Jenny Odell är en konstnär och skribent som bor i Oakland, Kalifornien, och undervisar på Stanford University.

Efter att Donald Trump oväntat vann presidentvalet 2016 kände hon sig desillusionerad och förvirrad, precis som många andra i USA och resten av världen.

Jenny Odell skulle hålla ett föredrag. Plötsligt hade hon ingen aning om vad hon skulle tala om. All motivation var som bortblåst.

Hon satt sig ned med sin laptop, tittade ut på omgivningen i den park där hon brukar sitta, och skrev fyra ord i dokumentet i sin dator: ”How to do nothing”. Hon kunde inte förklara varför hon skrev så, det kändes bara relevant.

Därefter skrev hon ett en ­timme långt föredrag, med titeln How do nothing: Resisting the ­attention economy, som hon höll 2017, ironiskt nog på en Google-­konferens. Google är ett av de ­f­öretag som skapat uppmärksamhetsekonomin.

När hon i slutet av föredraget spelade upp en inspelning av åskväder var det flera i publiken som började gråta. Ljudet av åska är den totala kontrasten till den digitala samtid som den här sortens konferenser fokuserar på.

Jenny Odell har nu utvecklat detta föredrag till en briljant bok, How to do nothing (Melville).

När Barack Obama före jul publicerade listor på sina favoriter från året som gått – böcker, låtar, filmer, tv-serier – hade han med Jenny Odells bok.

Jenny Odell sätter ord på något jag själv känt de senaste åren, men inte kunna se klart och formulera.

Min uppmärksamhetsförmåga har försämrats. Jag ­måste anstränga mig för att uppnå samma koncentration jag förr i tiden hade gratis. När jag öppnar en bok får jag kämpa för att mina tankar inte ska vandra i väg någon annanstans.

Att bryta ned vår uppmärksamhetsförmåga har blivit en affärsidé. Facebook och Twitter är ­byggda för att eliminera kontext och fånga och döda vår förmåga till långvarig uppmärksamhet. Algoritmerna som ­används är av samma slag som spelsajter. Målet är hela tiden nästa fix.

Detta är ingen ny insikt. Många har påpekat detta de senaste åren.

Men Jenny Odell beskriver det ännu tydligare. Sociala medier, samt även tidningar inriktade på att generera klick, skapar en känsla av att det enda som existerar och betyder något är nuet.

Ett sätt att ta tillbaka sin uppmärksamhetsförmåga och sluta distraheras av nuet är att vända blicken mot näromgivningen och naturen.

»Lusten att lära sig nytt är bästa tillgången i livet«

Jenny Odell är ingen flummig grönavågare som vill backa bandet 50 år tillbaka i tiden. Hon är uppvuxen i Cupertino, är en del av den digitala världen och skriver att teknologi kan vara ett sätt att komma närmare ­naturen.

För att återerövra bibehållen uppmärksamhetsförmåga sitter hon själv dagligen och gör ingenting i en rosenträdgård i Oakland. Hennes egna tankebanor i boken, klara och oförutsägbara, är ett bevis på att det funkar.

Jag själv har börjat gå rundor med min tax i Sinnenas trädgård. En liten park i Sabbatsbergsområdet i Stockholm som är byggd i terapeutiskt syfte. Att gå genom dessa olika växtmiljöer blir det ”ingenting” jag behöver för att få lugn och tankero.

Jenny Odells bok blir också en hyllning till konstens förmåga att få oss att se på omgivningen på ett nytt sätt.

Att verkligen se och höra kräver att man ger möjlighet till sig själv att göra det. ­Engelska ”pay attention” är ett bättre ­uttryck än den svenska översättningen att vara uppmärksam. Pay attention antyder att det kostar något.

Är man slav under nuet går man runt och ser utan att se och hör utan att lyssna. Jenny Odell skriver väldigt intressant om experimentella musiker som Pauline Oliveros och John Cage och deras fokus på just uppmärksamt lyssnande.

En person som har titeln akustisk ekolog, Gordon Hampton, citeras: ”Silence is not the absence of something but the presence of everything”.

Boken How do to nothing ifrågasätter också synen på produktivitet. Vår samtida uppfattning av produktivitet bygger på att man producerar något nytt.

Men lika viktigt, kanske ännu viktigare och modernare i synsättet, är att underhålla det som redan finns. Att gå och pyssla med rosenbuskar är ­också att vara produktiv.

Jenny Odell citerar filosofen SenecasOm livets korthet och konstaterar att ett citat därifrån låter som någon som beskriver känslan av en timme på Facebook.

Man sitter och jämför sig med andra, känner hur tiden rinner i väg och ”inser hur lite av ens eget liv som blir kvar till en själv”.

»Kreativa kockar gör Stockholm stekhett«

GRADVALLS 3 FAVORITER:

BIO. Catwalk, premiär i dag. En dokumentär om alla människors lika värde. Och att aldrig lyssna på ordet aldrig. Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson hjälper funktionsnedsatta Emma Örtlund och fyra vänner att genomföra drömmen att gå på en catwalk som modeller. Scenerna när drömmen blir verklighet, i New York under modeveckan, stannar kvar för alltid.

DOKUMENTÄR. Historien om 10cc, SVT Play. Med Graham Gouldman som enda originalmedlem inleder 10cc i kväll en veckolång Sverige­turné i Jönköping. Dokumentären lyfter fram det unika med ett av mina favoritband på 1970-talet. En experimentell supergrupp där alla fyra medlemmarna var lika starka låtskrivare.

INTERVJU. Martin Scorsese intervjuas av Terry Gross i podden Fresh Air. Jag har aldrig hört mästerregissören prata på det här sättet om sitt liv och sitt filmskapande. Ger insikter om hur personlig The Irishman är för Scorsese.