Di Weekend GRADVALL

»De bästa artisterna sysslar med kulturell appropriering«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

STEPHEN CHERNIN

Ett samtida Beastie Boys skulle bli hudflängda för att de ägnar sig åt kulturell appropriering
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Beastie Boys är en av musikhistoriens mest innovativa grupper. Tre judiska män från välbärgade familjer i New York som gick från att spela hardcorepunk till att förälska sig i svart kultur från Bronx och började rappa.

När Adam Yauch dog i cancer 2012, endast 47 år gammal, ­lades Beastie Boys ner. De två kvarvarande medlemmarna, Adam Horowitz och Mike Diamond, berättar Beastie Boys historia i en ny bok, Beastie Boys Book (Faber & Faber).

När man i dag lyssnar och tittar på Beastie Boys blir en sak tydlig: vad trion skapade på 1980-talet hade varit omöjligt på 2010-talet. Än värre, ett band som Beastie Boys hade i dag avstått från att ens bildas.

Ett samtida Beastie Boys skulle bli hudflängda för att de ägnar sig åt kulturell appropriering.

Begreppet kulturell appropriering lades till Språkrådets nyordlista 2015 och har sedan dess aldrig lämnat debatten.

Vad det handlar om är, förenklat uttryckt, när någon anammar en kultur eller delar av en kultur, utan att själva vara en del av den. Eller inte anses ha tillräckligt djupa kunskaper för att kunna förstå den kulturen. Eller behöver lida av dess nackdelar.

Den som anses göra sig skyldig till kulturell appropriering tillhör oftast en ­majoritetsgrupp och lånar uttryck från minoritets­grupper.

Listan på de som anklagats för kulturell appropriering i modern tid är lång.

Pharrell Williams (svart amerikan) anklagades för detta när han tog på sig kläder inspirerade av amerikanska ursprungsbefolkningen för en modeplåtning. Madonna (vit amerikan) när hon framträdde med en indisk bindi på pannan. Modeskaparen Donna Karan (kristen amerikan) när hon ­gjorde en ramadankollektion.

Utgångspunkten för diskussionen om kulturell appropriering är begriplig. Hollywood har en historia av att alla roller gått till vita skådespelare som sminkats att se ut som exempelvis svarta eller asiater.

Det finns många exempel på musikstilar och idéer som skapats av svarta men fått kommersiellt genomslag först när de lånats/stulits av vita.

Rock betraktas fortfarande av många som en vit musikform, skapad av Bill Haley och Elvis Presley. Det var så rock blev känt i Sverige.

Men de som uppfann rockmusik var svarta musiker i den amerikanska södern.

Historiens första rocklåt kan vara Rocket 88 från 1951, utgiven under artistnamnet Jackie ­Brenston & His Delta Cats, vilket i själva ­verket var en 19-åring Ike Turner. Det går också att börja redan 1949 med The Fat man av Fats Domino.

Samtidigt är musikhistorien så präglad av korsbefruktningar – vem har egentligen influerat vem? – att många fall av påstådd kulturell appropriering bygger på bristfälliga kunskaper.

För ett par år sedan intervjuade jag musikhistorikern Peter ­Guralnick, troligen den person i världen som kan mest om svart och vit amerikansk rotmusik.

»Superhjälten som betyder mest för det svarta USA«

”Sedan början av 1900-talet, då grammofonskivor och radio började sprida musik, har alla i USA exponerats för all slags musik. Det har varit en massöverföring av idéer. Det går inte att separera. Polkamusik (med rötter i Böhmen på 1800-talet) har till exempel haft en mycket stor ­betydelse för utvecklingen av blues och country. Howlin’ Wolf (svart bluesartist) har sagt att hans främsta inspirationskälla var Jimmie Rodgers (vit countryartist). Bobby Bland (svart soullegend) influerades av Perry Como (italiensk-amerikansk smörsångare).”

Ju djupare man gräver i musikhistorien, desto tydligare blir det att de bästa artisterna sysslat just med så kallad kulturell appropriering.

Om Prince hållit sig till regelboken skulle han ha hållit sig till sin ­kulturs musik, soul och funk. Men Prince hittade sin egen stil genom att kulturellt appropriera vit new wave. Hiphoppionjärerna i Bronx i slutet av 1970-talet kulturellt approprierade Kraftwerk, ett tvättmedelsvitt band från Düsseldorf

David Bowie, var ska man börja. Allt David Bowie skapade byggde på att han sög åt sig influenser från andra kulturer. Ta Let’s dance som exempel. Svart New York-disco med en vit bluesgitarrist från Texas (Stevie Ray Vaughan) samt en video som var inspelad hos aboriginer i Australien.

På 2010-talet hade det varit omöjligt. Jämför med artisten Maya ”MIA” Arulpragasam, med rötter i Sri Lanka och London, som blev hårt kritiserad för att hon i en video ansågs ha kulturellt approprierat arabisk kultur.

Man kan också ställa sig frågande inför maktfördelningen i vissa av dessa diskussioner. Den briljanta Beyoncé, tillika miljardär, har i videor och scenframträdanden gjort uppenbara plagiat av koreograferna Anne Teresa De ­Keersmaeker och Alexander Ekman samt konstnären Pipilotti Rist.

Om det omvända hade varit fallet – om någon av dessa tre vita kreatörer ertappats med att kopiera Beyoncé – hade internet inte slutat brinna.

GRADVALLS TRE VAL:

Revolt mot den vita fantasygenren

ALLKONSTVERK. Say Lou Lou, Immortelle (Cosmos), album. I Roxy ­Musics anda skapar tvillingsystrarna Miranda och Elektra Jansson-Kilbey en hel värld som innefattar ljud, bild, poesi, kläder och film. Utan att vara en del av Ingmar ­Bergman-året är deras album en av dess höjdpunkter.

REPORTAGEBOK. Lars Berge, Vargattacken (Albert Bonniers Förlag). Undersökande journalistik, även i psykologisk bemärkelse. Historien om vargskötarens död i Kolmården har paralleller till Werner Herzogs film Grizzly man samtidigt som den också är en bladvändande kriminalgåta.

SOUNDTRACK. Ludwig Göransson, Venom. Den andra biosuccén från 2018 med miljard­intäkter i plural (den första var Black Panther) som har ett storslaget, orkestrerat ljudspår signerat ­Sveriges mest produktive och mångsidige kompo­sitör.