Jag var nyligen på ett kvällsmöte om ett musikrelaterat ämne. I stället för att förlägga mötet till krogen hade arrangören valt catering till kontoret. Det var perfekt.
Det fanns ett tema, malaysiskt och vegetariskt, men i och med att någon annan gjort urvalet, serverades rätter ingen hade provat eller ens hört talas om tidigare.
Någon annan hjälpte oss att få det vi inte visste att vi ville ha.
I sitt sommarprogram berättade stjärnkocken Björn Frantzén om en premiärkväll på en av sina restauranger. Fullsatt. Kaos. Arbetet i köket blev inte enklare av att inte en enda gäst ville välja mat själv. Samtliga gäster valde den längsta färdiga menyn, den med 20 rätter.
Vad är catering och avsmakningsmenyer översatt till musik? Spellistor.
När en 18-åring amerikan, Shawn Fanning, 1999 skapade ett fildelningsprogram för musik, krossades upplägget med försäljning av musik via cd-skivor. Skivbolagen själva stod lamslagna inför Napster. Allt krut lades på att förbjuda. Ingen såg saken ur konsumenternas perspektiv.
Till slut var det en utomstående aktör, med klena kunskaper om musik, som räddade branschen genom att 2008 lansera den första streamingstjänsten som var laglig och, framför allt, mycket mer användarvänlig än piratsajterna.
Trots sin roll som räddaren i nöden har Spotify under hela resan bemötts med konstanta klagomål från artisthåll och skivbolag.
Det finns en föreställning att om Spotify och Apple Music försvinner så kommer branschen att gå tillbaka till försäljning av cd och vinyl igen. Det kommer aldrig att ske. I bakvattnen väntar piraterna.
Samma sak om de tre stora skivbolagen startar sina egna streamingtjänster. En pirat som erbjuder allt under samma tak får då fritt spelrum – med noll ersättning till musikerna.
Snacket om ”den gamla goda tiden” kommer från artister, skivsamlare, skivaffärer. Den stora majoriteten musiklyssnare föredrar streaming.
Vad Spotify hånas för i dag är sin storsatsning på spellistor. Listor som Piano in the background och Lugnt & skönt anses stå för kulturell förflackning.
Men vi som klagar tillhör de 10 procent som förr köpte skivor för tusentals kronor i månaden. Inte de 90 procent som förr nöjde sig med att lyssna på radio och kassettband och köpte några skivor om året, varav en ofta var Absolute Music.
Det stora ramaskriet kom när Spotify i mars i år introducerade ”personalized editorial playlists”. Spellistor som utformas med hjälp av artificiell intelligens.
Spellistorna skapas genom human curation (urval gjort av personal på Spotify), men förändras sedan genom algoritmer.
Att hävda att datorer kan göra ett jobb bättre än människor leder till en massiv kulturkrock. Precis som när tanken vädrades om att en schackdator kunde besegra människor.
När man jämför användarstatistik (siffror från Billboard) från spellistor som enbart konstruerats av människor med spellistor som är algoritmjusterade, så ser man motsatsen till likriktning. Antalet olika artister som lyssnas på ökar med 30 procent, antalet låtar som upptäcks ökar med 35 procent, snittet för när en låt sparas ökar med 66 procent.
Helt enkelt en triumf för musikalisk catering.
Mannen bakom dessa hybridspellistor är samma person som står bakom Spotifys hela satsning på spellistor: svenske Nick Holmstén, 52.
Det har skrivits mycket om Spotify de senaste åren, böcker och reportage, men för lite om Nick Holmsténs betydelse.
Han byggde en app, Tunigo, som lät människor välja musik baserat på aktivitet och känslostämning. Daniel Ek köpte bolaget 2013 och Holmsténs idéer för Tunigo integrerades i Spotify.
Det känns osannolikt i dag, men spellistor på Spotify fanns inte före 2013.
Nick Holmstén flyttade förra hösten från Stockholm till New York och blev Spotifys global head of music. Jag har intervjuat honom, men missade att gräva fram en detalj som jag upptäcker i Billboard.
Innan Nick Holmstén gav sig in i musikbranschen jobbade han med – catering. Genom sina erfarenheter därifrån insåg han att kunder gärna testar saker de inte provat förut.
I Jane Magnussons fina dokumentär om Hasse & Tage, biopremiär i dag, säger Tage Danielsson att han är så trött på snacket om att ge folk vad folk vill ha.
Tage Danielsson: ”Det är inte alls fråga om det. Det är fråga om att få folk att vilja ha det man själv helst vill ge.”
