Di Weekend GRADVALL

»Därför hänger jag utanför Gilbert & Georges hotell«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Det engelska konstnärsparet Gilbert & George är ­aktuella med en utställning på Moderna museet i Stockholm, som pågår från 9 februari till 12 maj.

Jan Gradvall har varit ett fan av konstnärsduon Gilbert & George sedan mitten på 1980-talet. Här skriver han om varför det kan vara ok att hänga utanför deras hotell i Stockholm och följa efter dem på väg till Moderna museet.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det finns grader av idoldyrkan. I den ena änden av skalan: ett harmlöst fan. I den andra: en stalker.

Det är okej att gå fram till någon och be om en autograf ­eller selfie. Det är inte okej att stå och spana utanför någons hem, vänta tills dörren öppnas och sedan skugga dem.

Till mitt försvar har jag bara gjort det en gång.

Mitt stalkande gällde det engelska konstnärsparet Gilbert & George, ­aktuella med vårens stora utställning på Moderna museet i Stockholm, som pågår från 9 februari till 12 maj.

Att hitta adressen till deras bostad och intilliggande studio är enkelt. Gatan står utskriven på många av deras konstverk.

Fournier Street ligger i området Spitalfields i Londons East End, gamla fattigkvarter kända från Jack The Ripper och Charles Dickens. I dokumentären The London nobody knows från 1967, med James Mason som speakerröst, finns scener från Fournier Street där fyllon slåss på gatan och dricker whisky och ur flaskor med lila innehåll, livsfarlig etanol.

När de unga konststudenterna Gilbert Prousch och George Passmore flyttade dit samma år var orsaken enkel. Det var Londons billigaste bostadsadress.

Gilbert Prousch (stavar ibland Proesch, född i Italien 1943) och George Passmore (född i England 1942) blev en duo omöjlig separera, både privat och arbetsmässigt. Gilbert & George har nu bott och arbetat på Fournier Street i över 50 år.

Under 2000-talet har området putsats upp. Fyllon har ersatts av hipsters med it-företag, även om området fortfarande är mångkulturellt. ­Intilliggande Brick Lane är ett långt pärlband av pakistanska och indiska restauranger. Ett par stora moskéer ligger strax intill.

I en essä om Gilbert & George med rubriken Writing the modern world inleder Michael Bracewell med ett citat av ”Madame Bovary”-författaren Gustave Flaubert: ”Du måste i dina vanor vara regelbunden och oansenlig, likt en borgare, så att du i ditt arbete kan vara våldsam och originell”.

Det stämmer perfekt på Gilbert & George. De klär sig ­alltid i gammaldags kostymer i diskreta färger, vanligen brunt och grått; materialen varieras efter årstiden.

Hur man skiljer på dem: George är längre och bär glasögon. Gilbert bryter lite på italienska.

De följer samma rutiner varje dag. De vaknar, säger god morgon till varandra, arbetar i sin studio och går sedan och äter lunch klockan 11.00 på samma restaurang. Länge var det en pakistansk på Brick Lane – det var den jag stalkade dem till – men de byter ställe ett par gånger per decennium. De avslutar arbetsdagen 18.00 med att se på tv en timme. Därefter promenerar de en timme till en turkisk restaurang i Dalston.

Det är det yttre, det alldagliga. I sitt arbete, däremot, släpper de fram allt det andra.

Lika provocerande som geten

Ett typiskt Gilbert & George-konstverk är BENT SHIT CUNT från 1977, ett av de som kommer att vara med på Moderna Museet. Ett rutmönster av 16 svartvita fotografier, några av dem med röd bakgrund, ett par av dem självporträtt, vilka tillsammans för tankarna till ett kyrkofönster. Orden som ger konstverket dess namn är avfotograferat klotter på sotiga väggar i Spitalfields. Bent betyder att vara homosexuell.

Jag upptäckte Gilbert & George i mitten på 1980-talet på Beckmans designhögskola. Jag gick inte där men mina kompisar gick där. Jag var där jämt och bläddrade i samma tidningar och konstböcker.

När jag senare intervjuade David Bowie visade det sig att han var besatt av Gilbert & George. Han lyste upp, ”I love Gilbert & George!”, och en orimligt stor del av intervjutiden gick åt till att diskutera likheter mellan dem och Kraftwerk.

När jag tänker på Gilbert & George tänker jag på Londons ståtliga röda telefonkiosker, självklart ritade av en adlad arkitekt.

Men när man stod där inne i telefonkioskerna och skulle ringa med sina staplar av växelmynt, var allt man såg ilskna klisterlappar med numren till massageinstitut, bordeller och svarttaxi.

Gilbert och George träffades 1967 på Central Saint Martins School of Art and Design där de både gick på linjen för skulptur.

När skolans lärare och elever gick igenom uppgifterna talade de enbart om tekniska och konsthistoriska aspekter. Gilbert & Georges inställning var i stället, ”Vänta nu, här befinner vi oss i Soho, en av de mest spännande platserna i världen, omgivna av barer, strippklubbar och tidningskiosker, är det inte detta vår konst borde spegla?”

Det var då Gilbert & George fick idén att i stället för att göra skulpturer vara skulpturer själva. ”Vi är skulpturer som går genom livet.”

Att hänga utanför deras hotell i Stockholm och på vernissagedagen följa efter dem på väg till Moderna museet kan därför motiveras som en del av konstupplevelsen.

Gradvall: »Tonsäker jakt på den optimala tv-musiken«

Gradvalls favoriter:

SOUNDTRACK. Cold War. När Elvis Costello och Mats Olsson är lyriska över ljudspåret till en svartvit polsk film spetsar man öronen. Marcin Masecki tar över stafettpinnen från Polanski-kompositören Krzysztof Komeda som gjorde Polen till ett av ­Europas främsta jazzländer. Tre filmlåtar med nattklubbsångerskan Joanna Kulig finns på Spotify. I denna filmscen från Cold War med Tomasz Kot.

BIO. Beautiful boy. Timothée Chalamet från Call me by your name och Steve Carell sliter ut sina hjärtan i rollerna som sonen och fadern i en film om drog­beroende och medberoende. Bygger på de självbiografiska böckerna av far och son David och Nic Sheff.

POESI. John Cooper Clarke, The luckiest guy alive (Picador Poetry). Första poesiboken på decennier med gänglig punkpoet i sliten kostym som har samma status i Englands musikliv som Bruno K Öijer i Sverige. 84 sidor precision.