Di Weekend GRADVALL

»Därför blev en gammaldags rockballad en monsterhit«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

HITMAKARE. Mark Ronson har producerat Shallow. Här med Lady Gaga som framför låten på Grammygalan i Los Angeles i februari.

Matt Sayles

Inga algoritmer förutspådde att dagens tonåringar skulle vara ­intresserade av att streama en gammaldags analog rockballad som en miljard gånger. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Ge publiken vad publiken vill ha. I dagens radikalt förändrade medievärld är det uttrycket mer sant än någonsin.

Fast i rakt motsatt betydelse till vad de flesta tror. Vad som behöver anpassas är distributionen – inte innehållet.

I mitten av juni släpper Mark Ronson sitt nya album. Av alla musikutgivningar 2019 har jag högst förväntningar på detta album.

43-årige producenten och discjockeyn Mark Ronson, född i England, uppvuxen i New York, har de senaste 15 åren legat bakom några av musikvärldens största succéer. Från Amy Winehouses album Back in black via monsterhiten Uptown funk till Shallow, temalåten i storfilmen A star is born.

Den som inte lyssnar noggrant skulle kunna tro att Mark Ronsons framgång bygger på att han följer trender. Det gör han inte. Han bryter mot rådande trender och skapar nästa.

Många tror i dag att det via ­dataanalys går att räkna ut vad som kommer att bli en hitlåt. Det kan funka – i några månader. Men Mark Ronson ligger hela ­tiden i nästa kurva i utvecklingsfasen.

Inga algoritmer förutspådde att dagens tonåringar skulle vara ­intresserade av att streama en gammaldags analog rockballad som Shallow en miljard gånger.

Innehållsmässigt ger Mark Ronson oss lyssnare vad vi inte visste att vi ville ha. Samtidigt gör han allt för att vara till lags vad det gäller format och distribution.

När Mark Ronsons album Late night feelings ges ut den 21 juni släpps det som streaming, cd, vinyl, kassettband, 8-track tape och minidisc.

Till en viss del är det förstås ett pr-drag: att liva upp utdöda format som kassettband, 8-track tape och minidisc kommer att ge större utgifter än intäkter. (8-track tape var en musikkassett gjord för bilar. I Sve­rige kallades detta format för Stereo 8 men fick inte samma genombrott som i USA.)

Men det är framför allt ett sätt att säga – kunden har alltid rätt.

Filmbranschen i Sverige gör precis tvärtom. Att 2019 enbart låta nya filmer gå upp på biografer är som att säga till publiken, ”vi vill att ni fortfarande köper cd-skivor”.

Följden blir att de flesta filmer som uppmärksammas på Guldbagge-galan har setts av en promille av tv-tittarna.

Jag har fortfarande inte sett Gräns och ­Goliat, men jag hade gjort det om jag samma dag som jag läste recensionerna hade kunnat hyra eller köpa dem på nätet.

Att försöka tvinga filmintresserade till en enda distributionsform är dessutom vansinne kulturpolitiskt. Svenska långfilmer möjliggörs genom miljonstöd från Svenska Filminstitutet. Hur kan man inte använda de pengarna till att försöka få så stor publik som möjligt?

Den perenna försvarsrepliken ”Film är bäst på bio” är identisk med ”musik låter bäst på vinyl”. Ja, det är sant. Men vi har inte alltid tillgång till biografer och vinylskivspelare. Däremot har vi ständig tillgång till mobiltelefoner och datorer.

»Förnuft – och känsla – bakom Netflix segertåg«

En annan tydlig signal från tittare/lyssnare/läsare är att vi tycker om kontinuitet.

Att släppa alla avsnitt av en serie på en gång är det smartaste Netflix ­hittat på.

Alla bokförläggare i världen säger till debuterande deckarförfattare: ”Du måste så snabbt som möjligt skriva en till. Eller helst tre till. När det finns en serie mångdubblas läsarintresset.”

Filmproducenten Kevin Feige, hjärnan bakom Marvel Cinematic Universe, har förstått detta. Efter nystarten med Iron Man 2008 har det nu getts ut 22 Marvel-filmer som alla hänger ihop. I slutet av varje film, när eftertexterna rullat klar, har det funnits filmsnuttar som byggt upp intresset för nästa.

Att belöna fansen med denna typ av halvt dolda överraskningar kallas easter egg, påskägg, och är standard inom datorspelsbranschen.

De smartaste musikartisterna gör samma sak. Den som följer artisternas konton i sociala medier belönas med överraskningar som gör att man ­känner sig utvald.

Som ett sätt att utnyttja hur streamingvärlden fungerar, med ständiga krav på nyheter, har även musikartister börjat göra serier.

The 1975, mitt favoritband i världen just nu, spelade i fjol in två album samtidigt. Det kommande albumet, Notes on a conditional form, har hemligt utgivningsdatum men släpps troligen i maj. Bandet håller intresset vid liv med ständiga ledtrådar.

The Foals delade upp sitt senaste album i två delar. Andra delen släpps i höst. The Lumineers kommer släppa sitt nästa album i tre delar. Och så vidare.

Nej, jag tror inte att detta kommer att bli standard. Men det är ett sätt att visa att man inte är fast i gamla tankebanor.

Feministisk filmknock

GRADVALLS TRE VAL:

BIO. Avengers: Endgame. Ingen förstår den ­moderna medievärlden (se krönikan) bättre än Marvel. 22 superhjältefilmer som hänger ihop. Som vuxen borde jag kanske inte erkänna att jag sett samtliga. Non, je ne regrette rien. På bilden figuren Rocket Raccoon, ­rösten tillhör Bradley Cooper.

HYRFILM. Spider-Man: Into the Spider-Verse. Verkar inte vettigt att lägga tid på en tecknad film om Spindelmannen, men denna Oscarsvinnare är visuellt radikal. Så många sätt att göra animationer prövas. Inspirerade för alla intresserade av form.

TRAILER. The Irishman. En trailer helt utan ­bilder från filmen. Namnen räcker: Martin Scorsese, Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci, ­Harvey Keitel, Netflix. Bokstaven ”i” ersätts av en patronhylsa. Förtextmästaren Saul Bass ler i sin himmel.