Di Weekend GRADVALL

Därför älskar alla countrydrottningen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Radioserien och podcasten

När behovet av konstant självbekräftelse dominerar samtiden är det intressant att titta på en artist som gör precis tvärtom. Dolly Parton är och förblir konstant underskattad. Och det är precis så hon själv vill ha det. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Som artist och låtskrivare, med en katalog på 3 000 sånger, tillhör hon Amerikas främsta låtskrivare genom alla tider. Låtskrivaren Dolly Parton gräver lika djupt som Bob Dylan. Hon har skrivit sånger om arbetarklassens villkor, kvinnors utsatthet, sexuella trakasserier, emigranters svårigheter, religion, självmord.

Hon behärskar över 20 olika instrument.

Ändå är det nästan aldrig någon som lyfter fram just den sidan av Dolly Parton, musikern och textförfattaren. Hennes yttre attribut ställer sig alltid i vägen.

Dolly Parton är känd för sin serietidningstydliga image. Klänningar som aldrig slutar glittriga. Peruk ­högre än kyrktorn. Världens mest berömda byst.

När forskare i mitten på 1990-talet lyckades klona fram ett får, via en cell från fårets bröst, sa den manliga forskaren att namnvalet var lätt: Dolly.

Under en tv-intervju med Johnny Carson, Amerikas svar på Lennart Hyland, lutade han sig fram mot Dolly Parton, ­blickade mot hennes blus och sa: ”Jag skulle ge en årslön för att kika ­därunder”.

Efter att i ett halvt sekel bemötts av den sortens sexism och gubbiga höhö-mentalitet skulle hon kunna ha bitit tillbaka. I stället avväpnar hon genom att själv vara den som skämtar först och mest om sina bröst.

Dolly Partons eget favoritskämt: ”Vad är värre än en giraff med halsont? Dolly Parton med inflammerad bröstkorg”.

När nyheten om fåret Dolly basunerades ut över världen svarade Dolly med att erbjuda plats för fåret i hagen på Dollywood, ­hennes eget Disneyland.

En bild på Dolly tillsammans med ett får pryder också en podcast som förändrar bilden av Dolly Parton.

Radioserien och podcasten Dolly Parton’s America, i nio delar, är det bästa och mest överraskande jag lyssnat på hela denna vinter.

Titeln är mer genomtänkt än den verkar. I ett USA som blir alltmer splittrat är Dolly Parton den enda artist som går hem i alla ­läger.

Republikaner och demokrater. Män och kvinnor. Fattiga och rika. Bönder och hipsters. Gamla och unga. Alla älskar Dolly Parton.

På hennes konserter kan man se svarta drag queens och lesbiska par stå bredvid abortmotståndare och frikyrkopastorer.

Podcasten är gjord av en av USA:s skickligaste radioberättare, Jad Abumrad, som tidigare gjorde Radiolab.

Jad Abumrad bor i dag i New York men är uppvuxen i Tennessee. Den som öppnade dörren för honom till Dolly Partons stängda värld – ingen vet något om hennes privatliv – var hans pappa, en libanesisk läkare i ­Tennessee, som har Dolly Parton som patient.

Klockren Klang återuppväcker glamorös countryera

Via den ingången får Jed Abumrad följa i Dolly Partons fotspår i två år.

När han får tillstånd att besöka Dolly Partons uppväxthem i Smoky Mountains i östra Tennessee inser han att känslan där uppe påminner ­honom om släktens hem upp i bergen i Libanon.

Dolly Parton växte upp i timrad stuga, endast två rum, tillsammans med elva syskon. De fick rulla ut mattor när de skulle sova – precis som i Libanon.

Trots att låten och albumet My Tennessee Mountain Home handlar spe­cifikt om en plats, vittnar människor över hela jordklotet om att de tycker att Dolly Parton beskriver deras egen barndom.

Podcasten är full av den sortens insikter. Country är emigrantmusik. Banjon kom till USA via västafrikanska slavar. Cowboylooken, med boots och hattar, uppfanns och introducerades av mexikaner, något Donald Trump är lyckligt omedveten om.

Dolly Parton vägrar att uttala sig politiskt. Hon har aldrig sagt ett ont ord om vare sig Richard Nixon eller Donald Trump, vilket gett henne kritik.

Men det faktum att ingen kan placera henne i ett läger är också det som ger henne makt och inflytande på ett mer djupgående sätt.

Samtidigt som Dolly Parton döljer sina avsikter bakom sin ”dum blondin”-­maskering tar hon hela tiden ställning genom sina sånger. ­Hennes monumentala hitlåt 9 To 5 var från början namnet på en orga­nisation startad 1973 för att värna om kvinnors rättigheter och bekämpa sexism på arbetsplatser.

Aktivisten Jane Fonda beslutade sig för att göra en långfilm om rörelsen för att sprida budskapet. Det skulle kunna ha blivit en smal politisk film, men när Jane Fonda frågade Dolly Parton om hon ville debutera som skåde­spelare blev det något helt annat.

Dolly Parton tackade ja på ett villkor: att hon också fick skriva musiken. Resten är historia.

Succén har fått en uppföljare

GRADVALLS TRE FAVORITER:

BOK. Matilda Gustavsson, Klubben ­(Albert Bonniers Förlag). Isande otäck genom­lysning av inte bara en utan flera ­kulturprofilers människosyn. Reportage­mässigt lika skickligt genomfört och presen­terat som de amerikanska mästarna. ­Vilken närvaro. Vilket flyt i berättelsen.

EFTERTEXTER. The Report (Amazon Prime). Grafiska mästare som Saul Bass och Maurice Binder gjorde filmförtexter till en konstart. Denna Amazon-långfilm med Adam Driver har de smartaste eftertexter jag sett. Grafiken är i samma anda som de CIA-mörkläggningar av dokument som ­filmen handlar om.

PODCAST. Cautionary Tales. Ännu en ny podd från Malcolm Gladwells mediabolag Pushkin Industries. Bäst är avsnittet ”Bowie, jazz and the ­unplayable piano” som berättar historien bakom Keith Jarretts ikoniska livealbum The Köln Concert.