Di Weekend GRADVALL

Brittiska duon blir allt tyskare

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

UNIKT SOUND. Chris Lowe och Neil Tennant.

Pet shop boys nya album Hotspot innebär en nytändning och förädling, skriver Jan Gradvall. Han recenserar också den nya svenska duon Walca och Alice Boman.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Pet shop boys

Hotspot (X2/Kobalt)

4 poäng

Det är inte bara den elektro­niska ljudbilden som engelska duon Pet shop boys har gemensamt med tyska Kraftwerk. Påfallande många låtar handlar om rörelse och innehåller referenser till bilar, flygplan och tåg.

Pet shop boys har blivit ännu tyskare på 2000-talet, kanske som en följd av brexitklimatet. Sedan tio år tillbaka har duon ­varit dubbelboende i London och Berlin. Det nya albumet är inspelat i legendariska ­Hansa Tonstudio, belägen två weisswurstkast från den forna Berlinmuren, där David Bowie, Iggy Pop, U2, Depeche Mode och Kent spelat in klassiska ­album.

Jag har varit där ett par gånger med Kent. Att ­kliva in i byggnaden från 1910, ställa sig i den stora salen, Der Meistersaal, där Bowie gjorde sångpå­lägget till Heroes, känns som att vara i ­centrum för världs­historia.

De tyska influenserna märks också i texterna på Pet shop boys nya album. På öppningsspåret sjunger Neil Tennant:

”The U1 is such a party train, from Uhland to Warschauer Strasse, emerging from below past Nollendorfplatz, in ­search of love and laughter.”

I nästa spår refererar han till Zehlendorf och Mitte. Avslutningsspåret heter ­Wedding in Berlin.

Neil Tennant har i dag blivit 65 år, Chris Lowe har fyllt 60 år. Att jämföra vad de ­skapar i dag med 1900-talsmästerk som Left to my own devices och Being boring är lika orättvist som att jämföra Bob Dylans samtida album med Like a rolling stone.

2000-talet har varit en uppförsbacke för Pet shop boys, men Hotspot innebär en ­nytändning och förädling. Kombinationen av Chris Lowes melodier, hans expert­kunskaper om house och techno och Neil Tennants torra och högdragna sångstil, inte olik en talmans recitationer i Houses of Parlia­ment, är fortfarande olikt allt ­annat i världen.

Walca

Iggy Pop levererar punkpoesi från gungstolen

Synapses (Walca)

4 poäng

På 1970-talet kom en våg med temaalbum där ljudupplevelsen var lika viktig som musiken. Artister som Alan Parsons Project och Mike Oldfield skapade ljud­katedraler, bokstavligen som gjorda för påkostade stereoanläggningar.

Den nya svensk duon Walca återuppväcker denna tradition, men skapar samtidigt någonting helt eget och samtida.

Efter Aviciis genombrott öppnade ­managern Arash ”Ash” Pournouri en studio och ett kontor på Strandvägen 1 i Stockholm, med namnet At Night lysande på fasaden. Den andra stora sats­ningen på At Night var Cazzette.

Sebastian Furrer från Cazzette har nu bildat en ny duo tillsammans med ­Federico Pinna, en byggnadsingenjör och gitarrist. Deras gemensamma passion för ljud­design och ljudlandskap präglar musiken. Den instrumentala musiken – nej, inte helt instrumental men ordlös – har drag av ­Sigur Rós och Durutti Column. Albumet känns som ett rum att kliva in i.

Alice Boman

Dream on (Adrian Recordings)

Billie Eilish – störst i tonårsvärlden

4 poäng

Viskningar och rop. Ingmar Bergmans gamla filmtitel kan användas för att beskriva huvudströmningarna i svensk musik. Alice Boman tillhör viskarna, i rakt nedstigande led från Stina Nordenstam.

Två ep-skivor från 2013 och 2014, där hon gjorde hyssjande lågmäldhet till en konstart, gjorde att hennes musik hamnade i stora amerikanska tv-­serier som Transparent och 13 reasons why.

På sitt debutalbum har hon skrivit tillsammans med Patrik Berger (Robyn, Icona Pop) vilket gjort melodierna tydligare, stabilare, utan att göra avkall på det diffusa och drömska viskandet.

Alice Bomans två konserter på Dramaten i april kan bli något extra.