Di Weekend GRADVALL

Björn Skifs – 50 år med feeling

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Björn Skifs – 50 år på scen.

Lika delar svenskt hyvelspån och svart soul – Björn Skifs får alla andra rocksångare i Sverige att låta lite klena.
Det skriver Jan Gradvall som har lyssnat på samlingsalbumet Every bit of my life 1967–2017.
Han har också lyssnat på Bell Witch och Gang Of Youths.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Björn Skifs
Every bit of my life 1967-2017
(Parlophone)

4 poäng

Från början var Opopoppa en popbandstävling startad 1964 som blev ett radioprogram och 1972 ett tv-program. Det är ett av de viktigaste programmen i svensk pophistoria.

1970 fick den då 23-årige Björn Skifs i uppdrag att vara ständig gäst i Opopoppa som då sändes i Sveriges Radio från Sollidenscenen på Skansen varje tisdagkväll.

Björn Skifs uppgift var att vara en kombination av Kaj Kindvall-rapportör och en levande jukebox. I varje sändning sjöng han aktuella hitlåtar från den amerikanska och brittiska hitlistan.

Kompband var Lasse Samuelsons Dynamite Brass, ett genuint svängigt band influerat av den tidens våg med blåsförstärkta soulrockband som Chicago och CCS. Med en obegriplig flit skrev Lasse Samuelson varje vecka unika arrangemang till alla tolkningar.

När man lyssnar på resultatet påminns man om vilka tre ord som är hemligheten bakom alla stora artister: öva, öva, öva.

Malcolm Gladwell har påpekat att Beatles fick sina 10 000 timmar – den tid det krävs för att bli verkligt bra på något – när gruppen spelade på barer i Hamburg, sju dagar i veckan, fem timmar per kväll. Sveriges största rocksångare genom tiderna, Björn Skifs, fick sina 10 000 timmar genom hårt turnerande gruppen Slam Creepers och Opopoppa.

1971 spelades det in ett album med Opopoppa-numren producerat av programledare Claes af Geijerstam. Jag hade aldrig hört albumet förut, visste inte ens att det existerade, förrän det nu dyker upp i en komplett återutgivning med Björn Skifs inspelningar under 50 år, en väldigt snygg behändig box med 24 cd-skivor.

Skrämmande vackert

De två album med Slam Creepers från 1967 och 1968 som inleder boxen är för platt inspelade för att vara möjliga att lyssna på i dag. Från med Opopoppa från 1971 börjar det låta bra. I flera spår sjunger Björn Skifs bättre än originalartisterna.

Kronjuvelen i denna karriärsummering – en box Skifs själv inte kan låta bli att kalla Bear-in-box – är albumet Pinewood rally från 1973. Billboard-ettan Hooked on a feeling är förstås mest kända låten, en perenn hitlåt genom filmer som Tarantinos Reservoir dogs och Guardians of the galxy. Men albumet håller rätt igenom. Superbt producerat och arrangerat av Bengt Palmers.

Den discofierade Never my love är klasser bättre än alla amerikanska versioner (The Association, 5th Dimension med flera) och nådde sjunde plats på Billboard. Allra bäst är titelspåret, en Skifs/Palmers-komposition, där Björn Skifs röst, lika delar svenskt hyvelspån och svart soul, får alla andra rocksångare i Sverige att låta lite klena. Björns egen analys av sin unika röst: ”Enligt tekniker har min röst inga övertoner, bara mellanregister”.

Till samtliga album i boxen följer utmärkta historiktexter av musikjournalisten Anders Lundquist som intervjuat de medverkande.

 

Bell Witch
Mirror reaper
(Profound Love/Sound Pollution)

4 poäng

Schlagerdrottningen slår allt

Progressiv etta på årsbästalistan när kritikerna i alltid läsvärda metaltidningen Close-Up röstat om årets album. Ett album som innehåller en enda låt. Doomband från Seattle som gjort en 83 minuter lång mässa över en död bandmedlem. Som ett ensamt fladdrande stearinljus i en fuktskadad gotisk katedral.

 

Gang Of Youths
Go farther in lightness
(Sony)

4 poäng

Vilket samtida rockband ska fylla fotbollsarenor i framtiden? Återväxten har varit obefintlig, men detta rockband från Australien har vad som krävs. Bildat på ett Jesus Camp. Episka rocklåtar med stegrande intron. En karismatisk frontfigur som i livefilmer på Youtube är hälften Bono, hälften Michael Hutchence.