Di Weekend GRADVALL

Billie Eilish – störst i tonårsvärlden

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Billie Eilish.

Konstnärligt behärskar hon sitt uttryck totalt. Det skriver Jan Gradvall om 17-åriga Billie Eilish. Han har också lyssnat på album av Junior Brielle och Hozier.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Billie Eilish

When we all fall asleep, where do we go?

(Interscope)

5 poäng

Robert Smith i The Cure hade som barn en återkommande mardröm om att bli uppäten av en ­gigantisk spindel. Som en följd utvecklade han en rädsla för att somna. De gammaldags vaggvisor hans pappa sjöng för honom gjorde det bara värre.

I en vuxen ålder återbesökte och bearbetade Robert Smith dessa känslor genom att skriva en vaggvisa till sig själv. I videon till The Cures Lullaby ligger Robert Smith i en säng med en stor spindel.

Amerikanska Billie Eilish, som fyllde 17 år i december, gör på ­samma sätt konst av det hon är rädd för. En av hennes stora hit­låtar Bury a friend är skriven utifrån perspektivet av ett monster under hennes säng. Även albumtiteln When we all fall asleep, where do we go? anspelar på mardrömmar.

I videon till en annan ny låt, You should see me in a crown, går Billie Eilish längre än Robert Smith någonsin vågade göra. ­Levande riktiga spindlar kryper över ­hennes ansikte. Ögonblicket där en fågel­spindel kryper ut ur hennes mun får en att kväva ett skrik.

En del i texterna kommer från saker hon hört på tv. Den udda låttiteln You should see me in a crown kommer från en replik av den onde Moriarty i BBC-serien Sherlock: ”In a world of locked rooms, the man with the key is king. And honey, you should see me in a crown”.

Trots, eller tack vare, ­Billie Eilishs dragning till mörker och att hon inte gör det minsta för att vara någon till lags – hon ler aldrig på ­bilder – har Billie Eilish blivit den största tonårsartisten i världen.

Hennes låtar streamas närmare 10 miljoner gånger per dygn. När hon nyligen spelade i Stockholm, med en gigantisk lysande spindel på scenen, hade hennes unga fans campat hela dagen utanför Fryshuset.

Billie Eilish är en unik begåvning. På Spotify finns en spellista, ”Complete collection”, med alla hennes låtar till dags dato, inklusive genombrottet Ocean eyes, inspelad när hon var 14 år.

Jag fastnade i den spellistan en kväll när jag lagade middag och blev chockad över kvaliteten på pophantverket. Balladerna är så välskrivna, melodierna bara rinner fram. Det överraskar inte att Elton John är ett fan.

Billie skriver allting själv tillsammans med sin äldre bror, Finneas O’Connell, känd från sista säsongen av Glee och en mindre roll i ­Modern family. Deras föräldrar är mindre kända skådespelare och kalifor­niska halvhippies som låtit barnen få hemundervisning.

För den som aldrig hört Billie Eilish är egentligen en spellista med de gamla låtarna en bättre introduktion än detta debutalbum, som inleds stenhårt och obönhörligt med extrema synthesizerljud och kontroversiella texter. I Bad guy varnar hon för sig själv som någon som ”kanske förför din pappa”. Därefter Xanny som är en uppgörelse med det ångestdämpande och beroendeframkallande läkemedlet ­Xanax (i Sverige Xanor), vilket är ganska mycket för hennes väldigt unga publik att ta in.

Men Billie Eilish vet exakt vad hon gör. Varenda låt håller, varenda låt har sin plats i helheten. Hennes spindlar för tankarna till konstnärinnan Louise Bourgeois jättelika spindelskulpturer och David Bowies band Spiders From Mars. Konstnärligt ­behärskar hon sitt uttryck totalt, obegripligt för någon så ung. Kate Bush var 19 år när hon toppade Englandslistan med sin debutsingel Wuthering heights och presenterade ett helt eget universum.

2019 års bästa – hittills

17-åriga Billie Eilish är där redan nu.

Junior Brielle

Tampa (Sony)

3 poäng

Junior Brielle består av två bröder från Brunflo i Jämtland som flyttat till sina första andrahandsettor i Stockholm. De skriver väldigt fina poplåtar fyllda av barndoms­minnen (”sista tonårskickar”) och landsortens blick på storstaden och samtiden. Sättet att sjunga påminner inte så lite om Jocke Berg i Kent.

Melodierna är rak pop, med tydlig inspi­ration från Oasis, The ­Strokes och Mando Diao.

I stället för att även presentera låtarna på det sättet, klär Junior Brielle låtarna i svepande synthesizerarrangemang, en genre de verkar sakna relation till. Det hörs tyvärr. Arrangemangen låter som demoinspelningar, bakåtblickande, lite för klena.

Om bröderna ska kunna tränga igenom mediebruset borde de antingen utveckla den elektroniska ljudbilden med en mer erfaren producent (varför inte Viktor Norén som gjort samma resa från indie­pop till klubbmusik med State of Sound?) eller skala ned allt till grunden. Junior Brielles bästa låtar, Love och VM 94, ­kanske blommar ut mer akustiskt.

Kors, vilken röst!

Hozier

Wasteland, baby! (Island)

2 poäng

Irländaren Andrew Hozier-Byrne, född 1990, fångade något i samtiden med sin stor­slagna bluesgospelhymn Take me to church. 945 miljoner spel­ningar på Spotify är en närmast overklig siffra. Styrkan med Take me to church var att den känns helt spontan och intuitiv, kanske är det också problemet. På uppföljaren försöker Hozier förgäves komma på hur han gjorde. Genom hela albumet bankar han på kyrkporten men blir ­aldrig insläppt.