Di Weekend GRADVALL

»Artisten som vandrat vid min sida i 38 år«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

SOM EN VÄN. Nick Cave.

LAURENT GILLIERON

Vi lyssnar inte bara på sångerna, vi vill höra våra favoritartister ­berätta om vad de går igenom. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Om det händer ibland att vi ledsnar någon dag, ska vi trösta varann. Det är så det ska va. Vi ska gå hand i hand, du och jag.

Refrängen till en gammal Svensktoppen-klassiker av den majestätiske Gunnar Wiklund förklarar bättre än något ­annat relationen mellan lyssnare och artister.

Våra favoritartister ger oss inte bara musik. De blir ledsagare genom livet.

Ju äldre man blir, desto knappare blir tiden. Att träffas och umgås med vänner hamnar inte längre överst på prioriteringslistan. Hur många gånger i år har du träffat dina äldsta vänner? Hur många timmar totalt?

Jämför det med hur ofta du lyssnar på dina favoritartister.

Vi för en ständig dialog med våra favoritartister. Genom livets alla faser finns de där. Förälskelse, olycklig kärlek, giftermål, barnafödslar, sjuk­domar, depressioner.

Vad ingen förutsåg när Roger Daltrey i The Who i mitten av 1960-talet sjöng ”I hope I die before I get old” – en era då popkultur var detsamma som ungdomskultur – var att ­vissa band skulle vara aktiva inte bara ett decennium, utan ett halvt sekel.

Just The Who släppte till exempel förrförra veckan en ny låt, All this music must fade, som är bandets bästa på 30-40 år.

I takt med att band och artisters karriärer blir allt längre gör de också musik som speglar ­åldrande, sitt och vårt eget.

Höjdpunkten i Johnny Cashs karriär visade sig bli åren efter 65 år där han sjunger om att vara pensionär och blicka tillbaka på sitt liv.

Bruce Springsteen har gett hela sin sångkatalog en ännu djupare klangbotten genom att på äldre dar börja berätta öppet om sina livslånga depressioner.

Vi lyssnar inte bara på sångerna, vi vill höra våra favoritartister ­berätta om vad de går igenom.

En ledsagare som funnits vid min sida under väldigt lång tid är Nick Cave. När jag gör ett överslag och räknar i huvudet inser jag att han vandrat vid min sida i 38 år.

Nick Cave & The Bad Seeds släppte förra veckan ett nytt album, Ghosteen, som vid årets slut kommer att toppa alla omröstningar om årets bästa album. I princip alla som recenserat det har gett Ghosteen högsta betyg.

Nick Cave, född i Australien 1957, har varit gift flera gånger och har flera barn. 1997 träffade han sin nuvarande fru, Susie Bick. År 2000 fick de tvillingsönerna, Arthur och Earl.

En sommardag 2015 föll Arthur, 15 år, ned från en klippa i närheten av deras hem i Brighton och dog.

Nick Caves sätt att ta sig igenom sorgen har varit att bli ännu mer öppen mot omvärlden. Han startade i fjol ett nyhetsbrev med rubriken, ”You can ask me anything”, där han svarar långt och personligt på sina fans inskickade frågor.

Hans senaste turné var utformad på samma sätt. I slutet av maj såg jag Conversations with Nick Cave på Cirkus. Mikrofoner delades ut i publiken som ställde frågor och Nick Cave svarade. Efter några frågor satte han sig vid pianot och spelade en låt eller två. Så fortlöpte kvällen.

På nya albumet Ghosteen, ett dubbelalbum om förlust, sorg och ­meningen med livet, fortsätter han denna dialog med oss lyssnare.

Sleater-Kinney – komplext och explosivt

För mig hamnar det för nära för att recensera det. Det vore som att sätta betyg på en vän.

När jag hade fyllt 18 år åkte jag ensam till London på en två veckors charterresa och såg band varje kväll.

Det låter konstigt i dag, men under den eran var det inte helt ovanligt.

Jag hade också ett underliggande syfte med resorna. Tillsammans med en kompis gjorde jag en egen punktidning och skrev om vad jag upplevde. Att gå på konsert var billigt, max 5 pund.

Sommaren 1981 lyckades jag pricka in konserter med några större artister – Iggy Pop, Motörhead, Ramones – men de flesta var helt okända band i olika pubkällare.

Det var då som jag kom i kontakt Nick Cave första gången. Hans band, som hette Birthday Party, hade flugit över från Melbourne och såg ut som den sortens personer som föräldrar inte vill att barn ska träffa.

Birthday Party var det mest våldsamma och oberäkneliga band jag ­någonsin sett. Basisten hade cowboyhatt och låg och spelade med huvudet inne i bastrumman. Han dog fem år senare.

Sångaren Nick Cave, som då var 23 år, var magnetisk och skrek som en galen predikant. Jag ville gå fram efteråt och fråga om intervju för mitt fanzine, men jag vågade inte. Det sista gitarristen gjorde innan han gick upp på scenen var ett svälja vita piller.

Men veckan efter såg jag Birthday Party en gång till på ett ­annat ställe med plats för ett hundratal personer.

Sedan dess har jag följt Nick Cave. Jag har inte gillat alla album, men han har hela tiden funnits där, hela tiden lärt mig saker.

Nick Cave vet inte om det själv, men jag håller hans hand genom ­livet.

»Exklusivt lördagsgodis basen i min nya mediediet«

GRADVALLS TRE VAL:

TV. Watchmen, HBO Nordic, premiär den 20 oktober. Damon Lindelof är kungen av obegriplighet. Precis som i Lost och ­Leftovers bryter han mot alla tänkbara förväntningar i sin nytolkning av seriealbumet Watchmen. Lindelof skriver fram bilder vi aldrig sett förut. Eller ens föreställt oss.

SKIVBOLAG. Octatonic Records. Radiohead-­gitarristen Jonny Greenwood har startat ett skivbolag för klassisk musik. Två väldigt fina album finns ute. Släppta på vinyl samt streaming, men svåra att hitta (det ena hamnar under Bach). Sök på bolagets namn.

TALANGTÄVLING. Rhythm + Flow, Netflix. Nu ger sig Netflix även in och konkurrerar med det som varit den linjära televisions flaggskepp: talangtävlingar. Ett nytt avsnitt i veckan. Rap passar perfekt. Tävlingsmomentet är dessutom redan integrerat som en del av kulturen.