Di Weekend GRADVALL

Årets bästa film har fokus på de stora orättvisorna

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

HYLLAS. Choi Woo-shik, Park So-dam, Chang Hyae-Jin och Song Kang-ho i filmen Parasit.

Årets i särklass bästa film handlar om ekonomi. Eller, mer ­specifikt, de ökande ekonomiska klyftor som just nu är det ­största hotet i världen. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Nästa fredag, den 20 december, är det svensk biopremiär för den koreanska filmen Parasit.

Vad som är så genialt med Parasit är att den har en känsla vi just nu alla går och känner – att någonting är allvarligt fel i världen – och konkretiserar den till en enda situation.

Filmen är en Alfred Hitchcock-inspirerad skildring av mötet mellan en rik ­familj som har allt och fattig familj som förlorat allt.

Genom historien har ekonomisk ojämlikhet alltid varit den tändande gnistan som satt i gång våld, upplopp, krig. Det i sig är ingenting nytt.

Men vad som är nytt är att digitaliseringen håller på att ta ekonomiska klyftor och inkomstskillnader till en helt ny nivå.

Dagens industris reporter Andreas Cervenka har de senaste åren ­rapporterat om utvecklingen i Silicon Valley, den största maktfaktorn i dag i världsekonomin.

Det är en utveckling där vinnarna tar allt. 1973 motsvarade ersättningen för en vd vid ett amerikanskt storföretag 22 arbetar­löner. 2007 hade den siffran ­stigit till 346. Om det fanns statistik för 2019 skulle siffran med all ­sannolikhet vara ännu mer svindlande.

Parallellt med detta betalar de rika mindre skatt än tidigare i USA. 1980 betalade de rikaste hushållen i snitt 47 procent i skatt. Enligt New York Times har den siffran i fjol halverats till 23 procent.

Alla inser att detta inte kommer att hålla i längden.

Andreas Cervenka har intervjuat Douglas Rushkoff, en expert inom medie- och kommunikationsvetenskap som sedan 1990-talet följt den digitala ekonomins utveckling på nära håll och var med och uppfann uttryck som viral.

Douglas Rushkoff säger att chefer i Silicon Valley i hemlighet arbetar på en ”plan B” för olika scenarier. Ett av dem är social oro som en följd av extrem fattigdom, arbetslöshet och en kollapsad välfärdsstat.

”Många vd:ar för Fortune 100-bolag som jag pratar med oroar sig mest för vad de ska göra när en katastrof inträffar”, sa Douglas Rushkoff till Dagens ­Industri. ”Det är inget bra tecken. De inser att ­deras företag på sikt bidrar till att förstöra ekonomin, samhället och planeten. De driver oss mot ett stup. De är rädda och spenderar ­redan stora delar av sin förmögenhet på bombsäkra bunkrar, privata öar, mark i Alaska eller till och med rymdskepp”.

I filmen Parasit konkretiseras denna oro och spänning till ett möte mellan två familjer.

Filmen inleds med att en familj i Seoul – pappa, mamma, två vuxna barn – går runt i sin källarlägenhet och försöker hitta nätuppkoppling.

Efter att de inte haft råd att betala den senaste räkningen har bred­bandet stängts av. I Sydkorea, precis som i Sverige, ­lever alla sina liv ­genom sina mobiltelefoner.

De löser det till slut när dottern håller upp sin mobil i ett hörn i taket och får in wifi från ett kafé i nätet.

Bländande från litterärt New York

Alla fyra i familjen har förlorat sina jobb. Vad ska de göra? Allting förändras när sonen får i uppdrag att vara hjälplärare i engelska till en tonårsdotter i en familj på andra sidan staden.

När han anländer till adressen, och släpps in genom grinden, kliver han i ett fantastiskt modernistiskt hus. Det är berömt i arkitekturkretsar och omgivet av en tropisk trädgård. Mamman som tar emot har smycken och kläder som kostar mer än han någonsin har tjänat.

När den fattiga ynglingen åker dit ett par gånger i veckan och hjälper den rika dottern med hennes läxor planteras en tanke i hans bakhuvud. Tänk om han själv levde det här livet? Tänk om hans familj fick leva i just det här huset?

Detta sätter i gång en händelseutveckling lika brutalt oväntad, rolig och otäck som i Alfred Hitchcocks bästa filmer från 1950-talet.

Regissören Bong Joon-ho har en sådan kontroll över sitt visuella ­uttryck att man vill frysa varje bild till tavlor. Eller batajlmålningar.

Parasit vann i maj Guldpalmen i Cannes och kommer med all säkerhet att vinna en Oscar för utländska film vid utdelningen i februari 2020.

Samtidigt har genomslaget för filmen varit så stort att Parasit även ­tippas bli nominerad i de stora Oscarkategorierna, Bästa film och Bästa regi, vilket vore sensationellt för en film på koreanska.

Parasit har även något att lära ut till filmvärlden. Alla de bästa regissörerna som gör succéfilmer i sina hemländer lockas över till Hollywood. Det finns ändlösa exempel, inte minst svenska regissörer. I nästan samtliga fall slutar det dock med att de gör mindre intressanta filmer i Hollywood än de gjorde i sitt hemland.

Bong Joon-ho, född 1969, har gjort precis den resan. Efter genombrottet i Sydkorea vid millennieskiftet tillbringade han tio år i Hollywood och gjorde storfilmer som Snowpiercer.

Sedan åkt han hem igen och gjorde sitt livs mästerverk med Parasit.

Generationsfrågor blir rena grekiskan

GRADVALLS VAL:

BOK. Åsa Schagerström, Urmodern (Syster förlag). Hörs orden bättre om de broderas? I stället för att teckna sin nya bok har Åsa Schagerström (tidigare Grennvall, författare till tio serie­romaner) broderat denna svidande vackra uppgörelse med sin historia. Med Urmodern börjar hon på nytt, i alla bemärkelser. Missa inte heller de broderade boksidorna utställda på Handarbetets vänner mitt emot Skansen i Stockholm.

FILM. Marriage story (Netflix). Vårdnadstvistskildringen Kramer mot Kramer från 1979 med Meryl Streep och Dustin Hoffman har inte åldrats en dag. The Squid and the whale-regissören Noah Baumbachs Marriage story, tippad att bli Oscar­nominerad, känns som en väldigt fin hommage till Kramer mot Kramer.

LÅT. The Weeknd, Blinding lights. Genom att låta som ett barnbarn till A-ha:s över tre ­decennier gamla Take on me känns Blinding lights befriande apart 2019. Låter inte som något annat just nu. Signerad Max Martin och Oscar Holter.