Di Weekend GRADVALL

Adrenalinet förvandlas till trivsamt gung

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Så mycket bättre förr. Magnus Carlson.

Det doftar aldrig Wigan Casino utan Sibyllakiosker, raggartärningar, gammaldags Melodiradio. Jan Gradvall har lyssnat på Magnus Carlsons nya album.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Magnus Carlson
Den långa vägen hem (Amigo)
2 poäng

RECENSION. England har northern soul-dansare. Sverige har raggare. Fans av northern soul kommer att tolka påståendet som en provokation, men det är kärleksfullt och uppriktig menat. I båda fallen handlar det om kärlek till gammal amerikansk kultur. I båda fallen har anhängarna på vägen skapat en helt egen subkultur som har amerikanska grundfärger men som blivit unikt nordeuropeisk.

Northern soul-kulturen kretsar kring obskyra soulsinglar från 1960-talet, låtar lika stompiga och melodiska som Motown-låtar, men som aldrig blev hits. I främst norra England (därav namnet) startades klubbar där skivsamlare och akrobatiska dansare än i dag är uppe till gryningen.

Efter en lång karriär har Magnus Carlson, 48 år gammal, slutligen mycket välförtjänt nått en position som en av Sveriges mest folkkära artister.

Att hans grupp Weeping Willows till vårens framförande av deras 20 år gamla debutalbum sålt ut tre spelningar på Globen (!) är bara att applådera.

Att anglofilen Carlson just vid denna punkt i karriären – precis när den stora dörren har öppnats – väljer att släppa ett album där han manifesterar sin kärlek till northern soul känns mindre lyckat.

Någonting går förlorat när denna musik och kultur bokstavligen översätts till svenska. Adrenalin förvandlas till trivsamt gung. Det doftar aldrig Wigan Casino utan Sibyllakiosker, raggartärningar, gammaldags Melodiradio. På ett sätt som inte riktigt var meningen påminner texterna om gamla örhängen med Towa Carson och Lasse Lönndahl (inget fel på dem).

Allra tydligast märks Lost in translation-problematiken när man lyssnar på hans bleka Så mycket bättre-tolkningar – ingen av dem nådde upp till hans standard – vilka tydligen varit en del av northern soul-projektet och därför inkluderas på albumet.

Varför de lät som de lät i tv blir nu plötsligt begripligt. Men det gör dem tyvärr inte bättre.

 


Johan Heltne
Ett ärr i hjärnan (Raffaella)
4 poäng

Känslosam väg till framgång

RECENSION. Johan Heltne är både musiker och för­fattare. 2014 släppte han en hyllad och delvis självbiografisk roman, Det finns ingenting att vara rädd för (Natur & Kultur), om en extremreligiös uppväxt i Livets Ord-miljö fylld av förbjuden sexualitet.
Efter att ha genomgått två stora hjärn­operationer – därav albumtiteln – flyt­tade han till Berlin och ”gick ut i natten”. Resul­tatet har blivit en suggestiv, hedonistisk glimrande produktion som inte låter som något annat i svensk musik just nu. Albumet för tankarna till radioprogrammet Eldorado när Lennart Wretlind och Kjell Alinge spelade slickad västkustrock och Hansson de Wolf United.
Vad han bearbetar i låttexterna är sin uppväxt. Kom helig ande var avslut­ningen på hans pappas sista predikan, en månad innan han dog, 54 år gammal. Trons värld är namnet på pappans kristna tidning. Även albumomslaget pryds av ett foto­grafi av hans pappa, nyduschad, med en handduk runt höften.
När hans vän Jonathan Johansson gästsjunger på Studenternas IP känns det att Johan Heltne nått försoning.

 

The Tarantula Waltz
Blue as in bliss (Woah Dad!)
4 poäng

RECENSION. För ganska ­exakt tio år sedan fick jag en hembränd cd av en 22-årig expedit på en skivbörs i Stockholm. Han hette­  Markus Svensson och gjorde musik ­under namnet The Tarantula Waltz. Jag skrev i Di Weekend om hans fina Jeff Buckley-inspirerade debutalbum, präglat av en smärta och ett vemod som manifesterade sig nästan sig fysiskt.

Sedan dess har Markus Svensson turnerat konstant med artister som Damien Jurado, Iron & Wine och First Aid Kit. Han har levt, blivit pappa, blivit större än sina influenser, och har nu gjort kanske sitt livs album. Inspelat i Dalarna med Kristian Mattsson som producent (The Tallest Man On Earth) är Blue as in bliss en explosion av färger och känslor.

Det påminner om Van Morrisons ­tidiga år i Belfast när det lät som han ­hittat en frikyrka inne i sitt eget huvud.

 

Säkert!
Däggdjur (Razzia)
2 poäng

Årets klokaste debut

RECENSION. Annika ­Norlin har lyssnat ­mycket på Leonard Cohen. När hon gör sin egen musik – på svenska under namnet Säkert!, på engelska som Hello Safe­ride – har hon nått höjder som nästan tangerat Leonard Cohen. Förmågan att på samma gång vara nattsvart och dräpande rolig, allmängiltig och brännande privat. Även hennes pratsång, vilket får texterna att påminna om högläsning av brev, har paralleller till Cohen.

Vad hade Annika Norlin, som Cohen-fan, tyckt om Leonard Cohen hade gjort ett album där han förklarat sig trött på sin egen röst och i stället låtit musikerkompisar från Kanada sjunga på hälften av låtarna?

Det är så det nya Säkert!-albumet är uppbyggt. Sång­gästerna är eller mer mindre kända artister, men varje gång någon annan röst än hennes egen kom-mer in, så tappar albumet i fokus.

Kompositionerna känns heller inte genomarbe­tade på samma sätt som hennes tidigare. I ett följebrev till skivan lägger hon in en brasklapp om det – hon är trött på modern pop med supereffektiva låtar som görs av en stab låtskrivare – men likväl: som lyssnare tappar man fokus när arrangemangen är statiska och melodierna aldrig lyfter.

För första gången går det även att ana ett manér i texterna. En typisk ­Annika Norlin-låt börjar med en så kallat oväntad referens. Kan vara exem­pelvis primatologen Dian Fossey eller gamla funklåten Funky Nassau. Denna referens placeras sedan i en kontext av diskbänkrealism, kryddad med någon fras som betonas dialektalt (”eller nå”) för att markera avstånd till Stockholm. När Annika Norlin revolutionerade svensk pop med första Säkert!-albumet hade man som lyssnare aldrig en aning om var ­låtarna var på väg. Här kan man dra på 10:an.