Di Weekend GOLF

GOLF: Affischnamnet på Hills laddar för ny seger

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Jag har aldrig ­varit den som har tränat hårdast, däremot upplever jag att jag har tränat smart”, säger Marcus Kinhult.

Jack Mikrut

Nybliven vinnare på Europatouren. Debutant i US Open. Och affischnamn för Scandinavian Invitation. Di Weekend Golf har träffat Marcus Kinhult på Hills Golf Club. ”Alla smällar jag har fått har gjort mig ödmjuk till sporten”, säger han.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Under 22 år har Marcus ­Kinhult spatserat omkring i svenska klubbhus utan att göra speciellt mycket väsen av sig. När han nu, den ­första riktigt 27-graders­varma dagen i juni, lugnt sjunker ned i en fåtölj på Hills GC är han plötsligt före­målet för folks lystna blickar.

”Efter segern i British Masters har det faktiskt varit ganska omtumlande, men nu börjar jag komma tillbaka till vardagen. Jag sover fortfarande i samma säng och bor i samma hus. Livet har förändrats fast ändå inte”, säger Marcus Kinhult.

Veckan innan han reste till England och Southport hade han missat kvalgräns efter kvalgräns. Självförtroendet var kört i ­botten, han behövde hitta svingen och formen igen.

Krattade diken

I ett försök att rätta in kompassen och ­hitta lugnet mellanlandade han i Fiskebäckskil och rättade in sig i ledet när Skaftö Golfklubbs ordnade ”fixardag”. Att en Europatourspelare kommer hem och krattar diken och forslar bort löv tillhör kanske inte vanligheterna, men för Marcus Kinhult var ­valet enkelt.

”Det spelar ingen roll om jag är junior ­eller spelar på Europatouren, jag är samma person oavsett. Jag har alltid gillat atmos­fären på Skaftö. Så fort jag får chansen är jag med på måndagsträning, nattgolf, fixardag eller vad det nu kan vara. Det är skönt att hänga med kidsen, att vara en i gänget”, säger han.

FAKTA
MARCUS KINHULT

Ålder: 22 år.

Bor i: Fiskebäckskil.

Familj: Sambo Agnes, pappa Mikael, mamma Ingela och lillasyster Frida.

På tallriken: Pasta med ­varierat innehåll.

På Spotify: Periodare. Just nu Robbie Williams.

På tv:n: Tonårsserier eller kriminalare på Netflix.

I bokhyllan: Factfulness av Hans Rosling.

Oanad talang: Duktig på bordtennis.

VISA MER

Den omtalade atmosfären på Skaftö, som 2016 blev utsedd till Årets golfklubb, blir extra tydlig när Marcus Kinhult – mitt i en smörgåstugga – får syn på ett välbekant ­ansikte i andra änden av klubbhuset.

”Han var som en gud när jag växte upp”, säger han och pekar mot Joel Sjöholm, som 2017 vann sin första tävling på ­Challenge Tour.

”Jag kommer ihåg att vi som var yngre tävlade mot varandra för att få bli caddie åt Joel. Han bjöd alltid på sig själv, lärde oss att leka golf och var stjärnan som alla såg upp till på klubben.”

Numera har Marcus Kinhult på sätt och vis axlat Joel Sjöholms roll på klubben. I dag är det han som alla juniorer ser upp till. Det i sig är inget nytt i Marcus Kinhults liv, även före Europatoursegern i Southport har han i många år fått iklä sig epitetet supertalang. Faktum är att han är ”rätt trött” på att bli sedd som just det.

”Det har hängt i lite väl länge kan jag tycka. Jag gör mitt fjärde proffsår och ­känner mig varken som den nykomling ­eller supertalang som många vill hävda att jag är. Dessutom har jag gått på en del ­smällar genom åren. Jag hade ingen perfekt junior- och amatörkarriär.”

Nyttigt att inte vara bäst

När Marcus Kinhult i tanken spolar till­baka tiden till 2012 minns han känslan av att få stryk av polarna, av hur maktlös han ­kände sig när den två äldre kompisen och stjärn­amatören Marcus Gran nästan alltid ­tycktes scora lägre oavsett om det var träning eller tävling.

”Men för mig har det varit nyttigt att jag inte var bäst i landet i min egen ålder som 17-åring, eller att jag tidigare inte ens var bäst på klubben. Den tuffa vardagsmiljön har utvecklat mig”, säger Marcus Kinhult.

Redan vid 15 års ålder påbörjade han ett samarbete med den mentala tränaren ­Marcus Börjesson.

”Det är lätt att gå till rangen och banka bollar i tre timmar, men ofta är lösningen att sätta sig ned och prata med någon. Väldigt många golfare tränar så extremt hårt men får inte ut någonting. Jag har aldrig ­varit den som har tränat hårdast, däremot upplever jag att jag har tränat smart.”

Detta ringar in något som Marcus ­Börjesson sedan bekräftar. Han berättar en historia där Marcus Kinhult efter ett läger i Spanien konstaterade att han kunde bli bättre på att slå drives i motvind.

”Problemet var att det på Skaftö-rangen i stort sett alltid blåser medvind. Hans lösning blev att släpa upp en utslagsmatta upp på ett berg på andra sidan rangen.”

Marcus Kinhult ler åt storyn, och konstaterar att han är en ”utanför boxen-person”.

”Jag anpassar mig nog inte riktigt som alla andra, utan försöker hitta mina recept för att få ut så mycket som möjligt av golfen och livet.”

Hur viktig är golfen för balansen i livet?

”Den påverkar såklart. Prio ett är att jag och min närmaste omgivning ska må bra. Uppfylls den behovstrappan går jag vidare till nästa trappsteg – och där finns golfen. Golf är mitt jobb men också ett slags självförverkligande i sig. Funkar det inte på ­banan börjar det snurra i skallen.”

Inte favorittippad

När Marcus Kinhult vann British Masters i maj gjorde han det med en serie svaga ­insatser bakom sig. Han hade missat kvalgränsen i Oman, Qatar, Malaysia och ­Marocko, och ingenting tydde egentligen på att formen var på uppåtgående när han satte sig på flyget mot Blackpool International Airport.

”Hos bettingbolagen var jag knappast ­favorittippad, vilket var fullt förståeligt”, ­säger Marcus Kinhult.

Över huvud taget beskriver han acklimatiseringen till Europatouren som tuffare än vad han förväntat sig. När han hösten 2015 kvalade in till touren gick han från amatör till proffs över en natt, och svensk golf­media lyfte fram honom som det stjärnskott han som 19-åring var.

Själv stack Marcus Kinhult ut hakan och sa att han ”ville vinna på Europatouren så snart som möjligt”. Halvåret senare hade han klarat två av tolv cutter på sin första riktiga arbetsplats.

”Det var skitjobbigt. Allt kändes så nytt och jag var nog inte riktigt redo för utmaningen. Det blev en ond spiral där spelet havererade på banan. Samtidigt är jag tacksam för att jag inte åkt räkmacka hela ­vägen hit. Alla smällar jag har fått har gjort mig ödmjuk till sporten.”

Men var det inte jobbigt att bära supertalangstämpeln samtidigt som spelet inte funkade?

”Det skapar såklart en extra yttre press att ha förväntningar utifrån. Den pressen kan vara tuff ibland. Men den gör också att man, åtminstone jag, jobbar extra hårt. Det är en motivation som jag upplever som gynnsam. Att intresset är så pass stort utifrån ska jag och mina kolleger vara glada för.”

GOLF: Sex spelare i blickfånget För dåligt förberedd

I början av juli förra året, efter en meriterande femteplats i HNA Open de France, stod det klart att Marcus Kinhult löst sitt ET-kort för 2019. Den vågen red han på fram till säsongsavslutningen i Hongkong, med flera fina resultat och inte en enda ­missad cut.

”Samtidigt kan jag så här i efterhand ­konstatera att jag slappnade av för ­mycket. När årets säsong drog i gång blev det som ett ’wake up call’. Jag fick helt enkelt sota för att jag inte var lika förberedd som jag borde ha varit.”

Från att närmast ha fjärrstyrt bollarna mellan tee och green började han se vattenhindren och out of bounds-pinnarna med andra ögon.

”En oro spred sig i systemet och jag började oroa mig. Alla konsekvenser av dåligt spel blev så tydliga. I år har jag fått jobba extra hårt med beteenden. Jag har tvingats till att bli mer engagerad och självkritisk utan att för den sakens skull bli destruktiv. Det har gett mig en edge i träningen som jag skördar frukten av nu”, säger Marcus Kinhult.

”Hotivationen” är starkare

I hotellsängen kvällen före det första ­varvet av British Masters fanns det inte utrymme för vidlyftiga visioner om karriärens första tourseger.

”När jag låg tvåa efter torsdagens spel funderade jag ändå över kvalgränsen: Hur högt kunde jag skjuta för att få spela över helgen? Det är lustigt hur hjärnan fungerar. Det var först inför slutvarvet som jag insåg att jag hade chansen att vinna, att söndagen kunde bli karriärsförändrande.”

Stressade det dig?

”Nä, ’hotivationen’ är starkare än motivationen. Det är klart att det skapas nerver när man ska spela ledarboll inför stor ­publik och tv-kameror, men jag har ändå varit i liknande situationer tidigare. Jag sover lite sämre, går på toaletten några gånger ­extra och har svårt att äta, men när jag väl peggar upp på tee är det mest kul och bara att köra som gäller.”

Marcus Kinhult avslutade med två raka birdies, vann tävlingen med ett slag före en brittisk trio, och kände ”ångesten för­svinna ur kroppen”.

”Jag hade velat komma över den här tröskeln så länge, velat få det gjort. Jag kände mig faktiskt ett par kilo lättare.”

Så det var mer lättnad än eufori?

”Precis. Jag kände hur en sten föll från bröstet.”

Känslovågorna lät dröja någon timme. Först när prisutdelningen och vinnarintervjuerna var avklarade, och Marcus Kinhult satte sig i bilen, kom tårarna. Inte bara när han hörde sin flickväns och sina föräldrars röster utan också med vetskapen att han rott hem segern tillsammans med sin ­bästa kompis Adam Eineving.

”Han har gått caddie åt mig i två år. I början kände jag mig lite ensam på touren, och då var han verkligen en social tillgång för mig. Det senaste året har mitt sociala liv förändrats. Jag har ett större team omkring mig och har i perioder känt att det har ­varit svårt att finnas till för alla. Det var anledningen till att jag valde att sparka Adam ­tisdagen före British Masters.”

Tävlingen på Hillside GC blev er sista tillsammans?

”Ja, jag ville bevara vår vänskap som jag värderar högre än vårt professionella samarbete. Adam är en duktig spelare och en bra caddie, men när jag tog snacket hade jag bestämt mig för att jag ville ha en professionell caddie från och med nu.”

Hur tog han det?

”Bra, han förstod. Och det var kanske ­positivt för honom också. Veckan efteråt vann han nämligen Chalmers Open”, säger Marcus Kinhult med ett leende.

Vinstchecken var på 6,2 miljoner kronor. Vad har du unnat dig efter segern?

”En exklusiv golfbil, en Garia, för cirka 200 000 kronor. Den är ’street legal’, och med den har jag access till golfbanan och Tempo-affären från vårt hus i Fiskebäckskil. I övrigt har jag inte köpt något. När spelet fungerar och pengarna flödar in spelar 2 eller 6 miljoner kronor egentligen ingen roll. Det bästa med segern var att jag säkrade två nya år på touren.”

Topp fem i världen tonårsdrömmen

När Scandinavian Invitation återvänder till Hills Golf Club i augusti är det Marcus Kinhults ansikte som frontar arrangörens marknadsföring. Själv har han ingenting emot att vara i rampljuset.

GOLF: Här är de bästa publikhålen på Hills

”Jag inser att det här kommer bli min vardag om jag lyckas uppnå det jag vill med min karriär. Att vara affischnamn är inget jag ber om, men jag varken kan eller vill vara underdog eller supertalang hela livet.”

Redan när Marcus Kinhult var tonåring satte han upp målet att han en dag skulle vinna en major, samt bli topp fem i världen.

”Nu har jag vunnit på ET en gång, men är långt ifrån bäst i världen. Det känns hälso­samt att det finns mycket utrymme att ta ut nya riktningar i karriären. Tidigare har jag haft svårt att hitta mig själv när jag nått en ny nivå. Nu kan jag förhoppningsvis hantera den här vinsten på rätt sätt. Cyklerna i min karriär visar tydligt att resul­tat och bra prestationer alltid kommit efter en tyngre period.”

Firade födelsedagar på banan

Till Hills GC hade Marcus Kinhult en tajt relation som barn. När han fyllde år var ­traditionen att familjen åkte till Mölndal och spelade 18 hål.

”För mig var det så exklusivt det kunde bli. Jag stod på tee längst fram på en bana som var hajpad och med extremt snabba ­greener. Just greenerna är fortfarande ­banans signum, de är väldigt bra.”

Med nyfikna ögon från passagerarsätet i en golfbil låter Marcus Kinhult blicken vandra över de kuperade vidderna.

”Jag förväntar mig att det kommer många åskådare och tittar. Som svensk blir det som en femte major. Om jag ska vara ärlig ­spelar det ingen roll om jag kommer tvåa, tolva, 48:a eller missar cutten. Jag åker till Hills med ett tydligt mål”, säger han och dröjer med blicken fäst mot den 18:e greenen.

”Jag spelar golf för att jag drivs av att spränga gränser. Jag har aldrig åkt till en tävling med känslan av att jag inte kan ­vinna. Varför skulle det vara annorlunda på Hills?”