Nygamling med plats för sju

RX L, där L allstå står för ”lång”, bjuder inte på så mycket nytt förutom just den ­extra längden. Och det faktum att modellen nu finns med sju säten.

Men Lexus ska ha beröm för att man inte bara trängt in två extra stolar i en befintlig kupéstorlek. Här har man byggt ut bilen med 11 centimeter för att ge bättre plats åt de två sätena längst bak. Det är klokt, eftersom det i princip alltid är en dålig idé att ta en vanlig femsitsig bil och göra den sju­sitsig. Det blir trångt, obekvämt och svårt att ta sig i och ur.

Med det sagt, 11 centimeter är bara 11 centimeter. För att vara extrasäten, och för barn, är den tredje sätesraden dock väl godkänd. Den har dessutom samma klädsel och finish som övrig inredning och det finns ­separat klimatkontroll även här. Dessutom fälls stolarna enkelt, antingen den ena ­eller båda två samtidigt. Operationen sköts med en knapptryckning.

Förutom förlängningen har Lexus även gjort utrymmet på höjden lite bättre genom att inte ha en riktigt lika lutande bakruta, och mittensätena har höjts något för att göra plats för fler passagerarfötter.

Den adderade längden gör att bilen får en slankare siluett och bättre proportioner.

Under skalet är det idel beprövade komponenter. Det är inte nödvändigtvis dåligt. Lexus är mästare på att bygga bekväma ­bilar och RX L är inget ­undantag.

Framför allt är det hur tyst bilen går som imponerar. Även när V6:an snurrar i gång är det med en dämpad klang den ger sig till känna. Det är egentligen bara när den steg­lösa växellådan tillåter motorn att gå upp på höga varv som ljudbilden inte är lika ­behaglig.

Körningen är påtagligt odramatisk, varken sportig eller sävlig. Stötdämpningen är kalibrerad för bekväma resor och inte för aktiv körning i tvära kurvor. Det är som långfärdsbil eller som lugn transportör RX L gör sig bäst. Det finns sportläge ­ ­också, men bilens komfortläge är att föredra.

När det gäller interiören kan vi nog lita på att nästa generation kommer att se ­väsentligt mer modern ut. För i nuläget finns en kombination av skärm och fysiska reglage som inte tillhör branschens mest visionära, om man säger så.

Men visst, det finns en poäng med att inte krångla till det i onödan och ibland är det lättast att bara trycka på en knapp i stället för att behöva ge sig in i menyer på en pekskärm. Lexus understryker att man håller enkelhet högt.

Den 12,3-tumsskärm som ändå finns styrs via en datormusliknande enhet i mittkonsolen som tar ett tag att vänja sig vid. Då är det skönt att ha ”head up display” framför sig i rutan som visar hastighet och navigation.

När alla biltillverkare nu talar mycket om hybrider och elektrifiering måste man ge Lexus och ägaren Toyota äran av att ha ­varit tidigt ute. RX utrustades exempelvis redan 2005 med hybriddrift, så det många andra skryter om som nyheter har Lexus erbjudit i 13 år. Hatten av.

Att bilen inte är en laddhybrid förklarar tillverkaren med att den tänkta kundgruppen inte förväntas vilja hålla på med sladdladdning. Men det är nog också så att ekonomin spelar in. Det förhållandevis lilla batteriet och den beprövade drivlinan innebär ingen fördyring i tillverkningen utan ligger i nivå med vad en dieselmotor kostar att producera.

Som förare kan man sakna möjligheten att köra längre sträckor än några hundra ­meter i taget på bara el, samtidigt är det impo­nerande att en 5 meter lång suv med rejäl effekt under huven kan landa på en för­brukning på 0,8 liter per mil när vi kör i Alperna.

Ja, det är väsentligt högre än angivna 0,6 liter per mil, men ändå godkänt. För V6:an ger 262 hästkrafter och ett vridmoment på 335 Nm. Tillsammans med elmotorn får man en sammanlagd effekt på 313 hk, ­vilket gör att man inte saknar resurser på vägen. Det är också bra att elmotorn sitter på bakaxeln, vilket gör bilen fyrhjulsdriven vid ­behov.

Lexus RX 450hL, som är det något krångliga men fullständiga namnet, är visser­ligen i behov av en uppfräschning av instrumenteringen. Men det är också en av de bekvämaste sjusitsiga bilar som finns.

Carl-Johan Lejland

carl-johan.lejland@di.se