Kulmen nåddes kanske i fjol då såväl Stefan Edberg som Jonas Björkman fanns med i teamen bakom Roger Federer respektive Andy Murray.
Men svenska coacher har i över två decennier samlat på sig titlar. Frågan är hur många?
Di Weekend har lusläst ATP- och WTA-statistik och frågat tränarna själva. De flesta begärde betänketid för att räkna efter.
Det visar sig nämligen vara en ansenlig summa: Totalt handlar det om nära 300 turneringsvinster i ATP- och WTA-cirkusen.
Det är ett kvitto och en formidabel fortsättning på det jobb legendarer som Lennart Bergelin och Jonte Sjögren påbörjade som härförare för enmansarmén Björn Borg och det fenomenala lagkollektivet Mats Wilander, Anders Järryd, Joakim Nyström med flera under svensk tennis glansdagar.
Men dagens tränare står sig väl i internationell jämförelse, inte minst med tanke på hur konkurrensen ökat med nya tennisnationer och en allt tuffare tävlingskalender.
Tårarna rann under Wimbledon
Nuvarande DC-kaptenen Fredrik ”Fidde” Rosengren hör till dem som kapat åt sig allra flest titlar från läktaren. Med sina 23 år som tränare på högsta nivå har han en djup källa av upplevelser att ösa ur när det gäller minnesvärda ögonblick som coach.
”Den största sportsliga upplevelsen var när Magnus Norman slog in matchbollen mot Gustavo Kuerten i Rom 2000 och sprang fram och kramade om mig och för första gången sa att han kände sig bäst. Att få vara en liten del av det är en osannolik känsla för en tränare.”
När Fiddes dåvarande adept Jonas Björkman slog giganten Stefan Edberg i US Open 1994 var givetvis en milstolpe. Men det finns andra tillfällen som känslomässigt etsat sig in i minnet, även om de inte rört sig om finalspel för hans spelare.
”När Mario Ancic kom tillbaka efter långvarig sjukdom och vann mot Fernando Verdasco med 13–11 i skiljeset i Wimbledon 2008 var ett sådant ögonblick när tårarna bara rann nedför kinderna. Eller när han vann mot Andy Murray i Miami samma år. Då satt man i en halvtimme efter matchen med glädjetårar. Det är enorma minnen”, säger Fidde Rosengren.
Han har ett halvår kvar på sitt kontrakt med Svenska Tennisförbundet och allt fokus på de svenska herrarna och kommande Davis Cupmatcher. Suget saknas att ge sig ut på den högsta ATP-nivån igen.
”Mitt driv är inte de största arenorna eller vilken nivå jag jobbar på. Det är på banan som jag trivs bäst, när jag får träna och utveckla spelare. Det är då jag känner att jag har världens bästa jobb.”
Personkemin är avgörande
Tvåa på titellistan bland svenska coacher i modern tid är Peter ”Lunkan” Lundgren. Hans tränarfacit innehåller åtta topp-tio-spelare varav tre rankades som nummer ett i världen.
Hans första adept 1996 var något av ett kamikazeuppdrag: Marcelo Rios. Den talangfulle chilenaren var nämligen känd för sitt häftiga humör.
”Han var inte lätt. Mina åtta månader med honom kändes som åtta år. Men när vi träffats senare i livet, och han hade mognat, tackade han mig för att jag stod ut med honom”, säger Peter Lundgren.
Personkemin är avgörande och många jämför det med ett förhållande.
”Man måste som tränare forma sig runt spelaren. Jag och Roger Federer fungerade väldigt bra ihop både på och utanför banan. Vi har samma intressen, att gå på konserter, titta på ishockey och fotboll.”
Men i början av deras tid tillsammans var Peter Lundgren tvungen att ligga på den blivande världsettan.
”Federer var hopplös med maten. Det enda han åt var gnocchi med gorgonzola och annan pasta med tomatsås och till frukost en tallrik flingor. Det var ett jäkla tjatande innan jag till slut fick honom att börja äta nyttigare, som kyckling och sushi för att han skulle få mer energi.”
Ett av de större ögonblicken som tränare var när Roger Federer tog sin första ATP-titel i Milano 2001.
”Jag minns att jag sa till honom efter matchen att han nu bara var två titlar efter mig. Ett par månader senare hade han passerat mig.”
Under hans sju år med Roger Federer steg schweizaren från plats 800 på upp till tvåa på världsrankningen. Samarbetet avslutades efter Mastersturneringen i Houston. Månaden efteråt var Roger Federer etta i världen.
Vänskapen finns kvar även om Peter Lundgren kort tid efteråt tog över som tränare för ryssen Marat Safin och sporrade sin nya spelare att slå Roger Federer i semifinalen i Australian Open.
”När vi stöter på varandra numera brukar Roger knacka mig på axeln och säga på perfekt svenska: ’Tjena gubbjävel’.”
Peter Lundgren spenderade totalt drygt 20 år på ATP-touren men bor nu i Houston och jobbar en tennisklubb som drivs av svensken Niclas Kroon.
”Jag är stolt över vad jag gjort, jobbat med tuffa spelare och lyckats nå framgångar. Särskilt när jag lyckades motivera Marit Safin, som ville sluta, att ge järnet och gå från plats 30 till 4 och vinna Australian Open.”
Just att våga ställa krav och vara tuff i rätt stunder är en balansgång, enligt Peter Lundgren.
”Som tränare är vi anställda av spelaren och coacher är ofta rädda att bli av med jobbet. Men man måste våga prata ut och vara rak. Det lyckades med Marat Safin.”
Peter Lundgren hyllar Magnus Norman som tränare och pekar särskilt ut ett tillfälle när deras respektive adepter Grigor Dimitrov och Robin Söderling möttes på träningsbanan inför Swedish Open i Båstad.
”Söderling förlorade träningsmatchen med 6–1, 3–1 och Magnus sågade honom på banan inför mig och Dimitrov. Det är en hård sak att göra men ibland behöver spelarna en knäpp på näsan. Tas i örat så att de inte slänger bort träningstimmar. Sedan gick Robin och vann i Båstad. Jag har alltid gillat hur Magnus jobbar.”
Norman störst just nu
Magnus Norman är den klarast lysande svenska tränarstjärnan just nu. Sedan han tog över som tränare för Stanislas ”Stan” Wawrinka för fyra år sedan har schweizaren etablerat sig i den absoluta världstoppen.
Livet som coach handlar dock långt ifrån ett lyxliv, framgår det när jag pratar med Magnus Norman i samband med franska öppna på Roland Garros.
”Jag har precis jobbat 33 dagar i sträck. Det bli mycket press på en när det går dåligt för Stan. Stressen är stor, det handlar om mycket pengar och stora kontrakt där resultaten är det som räknas”, säger Magnus Norman.
Tränarjobbet har dock klara fördelar, tycker han.
”Det är häftigt att hjälpa andra, det ligger i min personlighet. Jag har aldrig gillat att själv stå i rampljuset. Det var svårast i början att veta när man skulle prata, och hur mycket. Man har så mycket man vill förmedla men man kan inte alltid säga allt. Det man lär sig är att vara selektiv.”
Största framgången i karriären som tränare hade samtidigt ett stänk av besvikelse över sig, när Stan Wawrinka tog hem segern i Franska öppna i fjol på centercourten på Roland Garros, en plats Magnus Norman känner väl. Han har suttit på läktaren där som coach vid två tillfällen när Robin Söderling förlorat finaler och har dessutom egna bittra erfarenheter.
”Finalen 2000 i Franska öppna som jag förlorade mot Gustavo Kuerten sitter fortfarande som en tagg i mig. Jag har tänkt på den matchen många gånger. Därför var det extra känslosamt i fjol när Kuerten, som var prisutdelare, räckte över pokalen till Stan i fjol – men dedikerade segern till mig.”
Vilken är din styrka som coach?
”Det är svårt att säga, men jag har haft förmånen att coacha väldigt duktiga spelare: Robin Söderling hade en fantastisk vinnarskalle och otroligt driv och Stan Wawrinka har ett lugn och en distans till sin elitidrott som är beundransvärd.”
”Jag är nog bra på att anpassa mig till olika personer. Det jag utvecklat hos mina spelare, eller där jag gjort mest nytta, är på det mentala planet. Att få spelaren att tro på sig själv och vinna viktiga matcher.”
Magnus Norman må se ut som en filbunke på läktaren, men det speglar knappast verkligheten.
”Absolut inte. Inombords är det mycket känslor och hög puls. Man är väldigt fokuserad.”
Han reser 170 dagar om året med Stanislas Wawrinka vilket har både för- och nackdelar.
”Jag gillar att resa och blir rastlös när jag inte får packa väskan och åka i väg. Men vi har två barn hemma, tvillingar på fem år, så min sambo Linda drar ett jättelass. Hon har fått offra mycket för att det ska gå bra för Stan.”
Många anser att du borde vara den som hjälper Elias Ymer till världstoppen, vad tycker du?
”Elias har ju Fidde, som var min coach tidigare. Det känns bra att Elias är i så bra händer. Jag är väldigt involverad i svensk juniortennis vid Good to Great Tennis Academy . Kanske blir det så att jag någon gång tränar en svensk spelare.”
Magnus Norman breddar sitt register och vidareutbildar sig för närvarande. Han går en 40 veckor lång kurs inom fysträning och fysioterapi i USA och försöker även hålla sig själv i trim.
”Det blir någonting varje dag, jag har fastnat för triathlon. Det kommer att bli en Ironman 2017, någonstans i världen. Jag har varit allergiker i hela mitt liv och en av mina döttrar är också drabbad. Jag gör det för att samla in pengar till forskningen om barnallergier.”
Federer tog elva titlar med Edberg
Den senaste flugan att kalla in gamla världsettor i tränarteamet smittade först av sig på de bästa svenskarna. Även de som inte haft rollen som coach tidigare i den meningen.
Stefan Edberg klev in i Roger Federers team i december 2013 och fortsatte till december i fjol. Den svenske serve-volley-specialisten bidrog till elva av Roger Federers hittills 88 singeltitlar i karriären.
Vilket var det bästa ögonblicket?
”Det var nog i senaste US Open när Roger var på väg in i matchen mot Djokovic i fjärde set. Det var så nära att han vände och det var helt magisk stämning på arenan. Det blev ingen vinst, men just det ögonblicket under matchen var fantastiskt.”
Kommer du att coacha fler spelare?
”Nej. När jag la av med tennisen var tränare nog det sista jag trodde att jag skulle bli. När frågan från Roger dök upp behövde jag faktiskt lite betänketid, och hade det varit någon annan som frågat hade jag nog tackat nej.”
Samtidigt som Stefan Edberg hjälpte Roger Federer gjorde Jonas Björkman ett inhopp i skotten Andy Murrays team.
”Det var Andy själv som ringde och ville ha hjälp med att förbättra sitt aggressiva spel, både volley och returer. Det var otroligt hedrande att få hjälpa en världsspelare som honom”, säger Jonas Björkman.
Blir det något mer av den varan?
”Jag har fått en del förfrågningar som är intressanta men ingenting är klart. Jobbet i sig är fantastiskt roligt och stimulerande. Min styrka är att hjälpa spelare att ändra sin taktik under match. Det var det jag själv levde på som spelare. Nackdelen är resandet och att vara i väg från familjen och barnen.”
Jonas Björkman har i kraft av sina erfarenheter som dubbelspelare även hjälpt dubbelspecialisten Robert Lindstedt.
”Det var fantastiskt roligt att vara med när han vann Grand Slam efter att ha varit i tre finaler. Jag blev otroligt glad för hans skull.”
När Andy Murray slog Novak Djokovic i Montreal i fjol var ett annat gyllene ögonblick.
”Andy hade förlorat åtta matcher på raken mot Djokovic men nu hittade han en vinnande väg. Man är ett lag så segerkänslorna är ömsesidiga, även om det är han som gör jobbet.”
Många byter tränare i oktober
Tennisens silly season – det vill säga den tidpunkt när tränare byter plats – är i oktober, efter US Open.
”Det brukar röras om lite i grytan då. Man börjar på ny kula med träning i december inför första turneringen i Australian Open”, säger Magnus Tideman, som med sina 22 år på touren är en av veteranerna bland de svenska coacherna.
Han spelade nio år som proffs och nådde som bäst plats 100 på ATP:s rankningslista 1983.
När han lagt tävlingsracketen på hyllan 1990 ringde Mats Wilander och ville ha hjälp med sin comeback efter skada. Samarbetet varade ett halvår innan Svenska Tennisförbundet hörde av sig och ville att han skulle följa med två juniorer till Orange Bowl i USA. Året var 1990.
”Det var två tonåringar i femtonårsåldern. Jag träffade dem första gången på Arlanda: Thomas Johansson och Magnus Norman. På den tiden kunde jag fortfarande slå dem i matchspel”, säger Magnus Tideman.
Uppenbarligen såg den blivande toppspelaren Thomas Johansson upp till sin coach för han kontrakterades som privat tränare. Samarbetet löpte nästan åtta år.
”Alla titlar som ’jag tagit’ var med Thomas Johansson. Bästa ögonblicket var när Thomas vann Australian Open 2002, det är ju den senaste Grand Slam en svensk vunnit”, säger Magnus Tideman som nu coachar Jeremy Chardy.
Vad gör dig bra som tränare?
”Det är nog en paketlösning, mentalt och taktiskt. Jag är ingen utpräglad tekniktränare. Jag bidrar mer med fighting spirit och att få spelaren att träna rätt och sköta sig med kost och sömn. Att kämpa och hålla sig innanför linjerna.”
Att sitta vid sidan om i nervkittlande matcher är betydligt värre än när han spelade själv.
”Klart man är nervös och det är likadant oavsett om det är en Future-tävling eller om det gäller Wimbledon.”
Hur länge kommer du att hålla på?
”Jag vet inte, den dagen jag sitter på Arlanda och är trött på att resa då slutar jag. Som det är nu jobbar jag med min hobby. Det här är kul.”
Den ständigt aktuella diskussionen om varför Sverige inte har någon toppspelare på herrsidan har en mängd orsaker, enligt Magnus Tideman.
”Jag är lite trött på att många unga spelare tycks styra över sina misstag på organisationen runt omkring dem. Det är lite som i skolan. Dåliga betyg behöver inte bara bero på dåliga lärare. Om man som ung inte spelar extra timmar eller sticker ut och springer på egen hand vid sidan om den ordinarie träningen händer det ingenting.”
”Det är för mesigt i de svenska klubbarna, det är inte förbundets fel. Klubbarna ska producera spelare, men i klubbarna lyder tränarna under styrelsen och i styrelsen sitter oftast de bästa juniorernas föräldrar, som har för stor makt.”
Skulle du själv kunna tänka dig att ta dig an en junior i dag?
”Det skulle vara kul. Samtidigt måste man som tränare vara på den högsta nivån för att det ska kunna gå runt ekonomiskt. Den sortens pengar finns ju inte längre ned i systemet.”
Från mattan till centercourt
Mattias Arvidsson är katten bland tränarhermelinerna i svensk tennis. Han kommer från en brottarfamilj, har fem egna SM-medaljer i kraftsporten, men ägnade somrarna helhjärtat åt tennis, inte sällan trettio timmars spel i veckan.
Tränarkarriären inleddes redan som femtonåring och han lägger fortfarande ett antal timmar på juniorerna i hemmaklubben i Helsingborg. Han gör nu sin andra vända som coach för Johanna Larsson och har under våren fått se henne bli klar för OS i Rio i sommar.
”Som coach är jag allra viktigast i motgång. Efter en vinst i Båstad kommer tusen grattis via sms, men när man förlorar är det tyst.”
Olyckskorparnas kraxande om att Johanna Larsson behöver en tenniscoach med erfarenhet från eget spel på tennistouren skakar Mattias Arvidsson av sig.
”Jag blir bara starkare av den sortens kritik, det triggar mig att jobba ännu hårdare. Men jag har haft mycket hjälp av andra svenska tränare som Magnus Norman och Magnus Tideman och har vuxit upp med inställningen ’varför ge upp?’ Om jag kan hjälpa henne bli topp 30 eller 40 i världen skulle jag bli fantastiskt glad.”
Mattias Arvidsson tror sig kunna bidra med andra minst lika viktiga pusselbitar. Särskilt vetskapen om hur viktigt det man gör i gymmet senare ger resultat på tennisbanan.
”Jag vet vad proffsigt idrottande innebär, hur mjölksyran känns vid hårda fyspass och tävlade utomlands redan när jag var 12–13 år. Från brottningen har jag också med mig att det inte går att gå in på mattan och vara rädd för motståndaren.”
Bästa ögonblicket hittills i karriären är tveklöst fjolårets seger för Johanna Larsson i Båstad.
”När hon vann på hemmaplan inför fullsatta läktare fick jag verkligen gåshud, tårar i ögonen och kippade efter andan. Det var magiskt. Jag har säkert sett matchbollen 200 gånger och när Johanna förlorat någon gång därefter har jag påmint henne om den bollen.”
”Bra på det mentala planet”
Vari ligger hemligheten med svenska tränares framgångar i världstennisen? Det är en ganska samstämmig bild som tonar fram efter mina samtal med coacherna.
”Jag tror att svenska tränare är bra på att få ut max av sina spelare. Vi är pålitliga, träningsvilliga och strukturerade och bra på det mentala planet. Det är många toppspelare som söker sig till svenska tränare vilket säger en hel del om vårt rykte”, säger Mikael Tillström som nu håller ett vakande öga över fransmannen Gaël Monfils.
Ända sedan han lade av att tävla har suget att få vara med och vinna lockat.
”Man får ut samma slags känslor och jobbar hela tiden för att stå där som vinnare. Och vid förluster känner jag samma revanschlusta som förr och vill tillbaka till ritbordet för att hitta rätt till nästa tävling.”
Thomas Johansson, som coachat Caroline Wozniacki och för närvarande är med i teamet runt David Goffin, är inne på samma linje:
”Att vara med som tränare och uppleva tävlingsnerven, den kittlande känslan och pirret i magen när spelaren går in på banan – det är så nära man kan komma att spela själv. Men det är hundra gånger tuffare att sitta vid sidan om.”
