Di Weekend REPORTAGE

Miljard­rullning i fotbollens framtidsland

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Det kinesiska fotbollslandslaget ligger för närvarande på 81:a plats i Fifas rankning. Sverige ligger på plats 34.

Foto: TT

Kina har drabbats av fotbollsfeber. Men här finns inga lagtraditioner som gäller – pengar och politiskt inflytande styr sporten. Di Weekend har gått på ligamatch och hängt med managers, spelare och supportrar.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

»Det är fredagskväll. Människor i massor strömmar till fotbollsstadion i centrala Guangzhou i södra Kina, de flesta klädda i hemmalagets röda tröjor. Stora reklamskärmar dånar ut sina budskap. Säkerhetsvakter vankar av och an med händerna på ryggen, tillsynes obekymrade över alla försäljare som säljer svartbiljetter och piratkopierade t-shirts. Inifrån stadion hörs redan hejarklackarnas sånger.

Stämningen är hög. En medelålders man med supportertröjan utspänd över magen klunkar i sig det sista ur en ölburk, rapar högt och sträcker fram biljetten till vakten.

Synen som möter en på arenan är majestätisk. Över 40 000 åskådare fyller läktarna, gigantiska flaggor med lagens namn och slogans som ”We are not just dreamers” och ”Keep fighting” hänger på sidorna medan sångerna fyller arenan. Spelarna kommer in på plan och jublet exploderar.

Vi står i bortalagets klack. En tonårig tjej klädd i blåvit fotbollströja slår på en trumma som hänger på hennes mage – bom bom bom – och hejarklacken vrålar ”KÄMPA!” så det ekar ut över planen. Hon slår igen. Bom bom bom – ”SEGRA!”. På en given signal börjar sedan klacken – alla klädda i samma blåvita tröjor – hoppa med armarna upp i luften och stämma in i en ny sång. Ett dussin polismän trycker tillbaks supportrar som kommer för nära avspärrningen.

Situationen kunde varit hämtad från fotbolls-EM, La Liga eller Premier League. Men vi befinner oss på andra sidan jordklotet, i Kina, som drabbats av en fotbollsfeber utan dess like, starkt påhejad av landets fotbollsfanatiska president Xi Jinping.

FAKTA
Sex världsstjärnor i Superligan
  • Brasilianaren Oscar såldes från Londonkluben Chelsea till Shanghai SIPG för 677 miljoner kronor i slutet av 2016.
  • Carlos Tevez, som spelat i klubbar som Juventus och Manchester City, spelar nu för Shanghai Shenhua.
  • Hulk, främst känd från det brasiliaska landslaget är lagkamrat med landsmannen Oscar i Shanghai SIPG.
  • I januari 2016 lyckades Jiangsu Suning värva brasilianaren Alex Teixeira från Shakhtar Donetsk, framför näsan på den engelska storklubben Liverpool.
  • Argentinaren Ezequiel Lavezzi lämnade den franska storklubben PSG för Hebei China Fortune i februari 2016.
  • I samma klubb spelar även ivorianen Gervinho, som tidigare representerat klubbar som italienska Roma och engelska Arsenal.
VISA MER

”Jag älskar min stad. Jag älskar fotboll. Jag älskar mitt lag”, gastar bortalaget Shijiazhuang Ever Brights hejarklackledare Leo när jag efter matchen frågar varför han engagerar sig så. Hans röst är hes efter drygt två timmars sjungande.

Men bakom hans kärlek till laget döljer sig ett bisarrt faktum. Laget kommer ursprungligen inte från hans stad. Det har inte bara bytt stad, utan även namn, klubbfärger, logga, arena och ägare – flera gånger. Och supporters.

För några år sedan låg laget i Xiamen, en bildskön kuststad i sydöstra Kina känd för dess vackra kolonialbyggnader och tillbakalutade livsstil. Men så köptes laget av en fastighetsmagnat från stålstaden Shijiazhuang långt upp i norr, en av världens mest förorenade städer, och omlokaliserades dit.

Fastighetsbolaget, Hebei Ever Bright Real Estate Development Co, klistrade sedan på sitt namn och Fujian Smart Hero förvandlades till Shijiazhuang Ever Bright FC. För oss med europeiska fotbollstraditioner, där lagens identitet är hårt knutna till särskilda städer är det fullkomligt främmande. Lite som om industribolaget Alfa Laval skulle köpa AIK, omlokalisera det till Skåne och byta namn på laget till Lund Alfa Laval. Vad hade fansen tyckt om det?

Gäller alla lag i Superligan

Historien är långt från unik. Alla 16 klubbar i Superligan, landets högsta division, har påtvingats nya namn från nya ägare eller sponsorer, och många har flyttats från en stad till en annan, ofta mer än en gång. Klubbar köps och säljs som vilken vara som helst.

”Fotbollsfans över hela världen är utnyttjade av klubbarna som får dem att betala skyhöga priser för biljetter och tröjor. Men ingenstans är fansen värre utnyttjade än i Kina”, säger Cameron Wilson som i tio år drivit fotbollssajten Wild East Football från Shanghai.

”Situationen här är helt bisarr. Allt handlar om pengar”, säger han.

Historien bakom dagens hemmalag Guangzhou är lika märklig. Under en middag på en restaurang för två år sedan slog Alibabas grundare Jack Ma till och köpte hälften av aktierna för 1,6 miljarder kronor av fastighetsmagnaten Xu Jiayin.

”Jag fick Jack full i Hongkong och frågade honom om han ville investera, och han svarade ja”, sa Xu under en presskonferens.

Xu hade några år tidigare köpt laget billigt efter en skandal med uppgjorda matcher. I dag har båda ägarna sina varumärken klistrade på laget: Guangzhou Evergrande Taobao Football Club. Laget har tidigare haft en uppsjö av företagsnamn, från läkemedel till livsmedel. Under en tid hette laget Guangzhou Geely, efter samma bolag som i dag äger Volvo personvagnar.

Nyligen har regler införts kring hur ett lag får omlokaliseras. Det får byta stad, men inte provins. En föga tröst med tanke på att många provinser är större än Tyskland till ytan, och reglerna gäller bara Superligan; alla andra lag får flyttas fritt.

”Det är inte hållbart. Så fort företaget inte längre vill stötta laget blir det sålt till ett nytt företag, kanske från en annan stad. Om fotboll ska växa i Kina måste lagen stanna i samma stad och behålla sina namn”, säger Jiang Long som står jämte mig i hejarklacken.

Nike sponsrar alla lag i ligan

Två veckor senare är jag tillbaka på match i Guangzhou, denna gång gästas hemmalaget av Jiangsu Suning. Laget köptes 2014 av detaljhandelsbolaget Suning Appliance Group för 680 miljoner kronor och fick då sitt nya namn.

På kvällen går vi på en fotbollsrestaurang i ett av stadens partyområden. Restaurangen ägs av en man som kallas Da Tou, ”Storhuvud”. Han är dock inte bara delägare av restaurangen utan även sponsringschef för sportjätten Nike i södra Kina. Det amerikanska företaget har en unik ställning i Kina och sponsrar nästan alla av de hundra största spelarna, och alla klubbar i Superligan.

”Alla tjänar pengar på fotboll i dag. Jag tar jämt ut kunder på representation, så varför inte ta dem till en pub som jag själv äger?” resonerar han på typiskt kinesiskt affärsmässigt sätt.

Alla bord är fulla och stämningen hög. Ölen flödar och Nike står för notan för alla bord. Tydligen är jag den första västerlänningen någonsin att besöka baren och åtskilliga kommer fram för att skåla: ganbei – botten upp! Min kinesiska vän har gett mig en gulblå Sverigetröja med nummer 10 och jag sticker onekligen ut i mängden.

”Investor var en tidig investerare”

Plötsligt vältrar sig en man i övre medelåldern fram mot mig, pekar på mitt bröst och gastar:

”Ibo!”

Jag förstår först inte vad som pågår. Fler personer stämmer in och pekar på mig:

”Ibo, Ibo!”, högre och högre.

Min vän förklarar att Ibo är vad Zlatan Ibrahimovic kallas för i Kina. Hans nummer i svenska landslaget var 10. Det visar sig också att den medelålders mannen, vid namn Chen Song, är manager för Jiangsu Suning som förlorade matchen tidigare samma kväll. Han är något rund under fötterna.

”Jag vill köpa Ibo!”, säger han medan han erbjuder mig att sitta jämte honom.

”Han är väldigt bra. Han är väldigt känd i Kina. Han kan tjäna mycket pengar här, mycket mer än i Europa”.

Vid samma bord sitter lagets biträdande tränare, några spelare som ser molokna ut efter förlusten, samt fler representanter för Nike. Mitt på bordet står ett öltorn på tre liter och cigarettröken hänger tung. Jag bjuder spelarna på snus. Samtalet fortsätter kring den svenska världsstjärnan. Alla är rörande överens om att han är den mest kända svensken genom tiderna.

Stora ekonomiska muskler

Även om det låter som skrävel så är Chen Songs önskan att köpa Ibrahimovic mer än bara tomt prat. Förra året köpte hans lag in den brasilianska mittfältaren Alex Teixeira Santos för 480 miljoner kronor, den då högsta övergångssumman någonsin i Asien. Dagarna innan köpte de landskollegan Ramires for 280 miljoner kronor. Ryktet kring bordet är att två klubbar lagt bud på Ibrahimovic – som i somras värvades av Manchester United – där ena budet ska ha uppgått till nästan 1 miljard kronor. Enligt Sky Sport ska en av Superligans klubbar ha erbjudit Real Madrid 2,9 miljarder kronor för Cristiano Ronaldo, som i sin tur skulle tjäna 950 miljoner per säsong. Svindlande summor.

Kina är i dag bland de länder i världen som spenderar mest pengar på köp av internationella spelare. Förra året värvade klubbarna i Superligan spelare för över 4 miljarder kronor, vilket var 168 procent mer än året innan, enligt Fifa. Transferrekordet slogs hela sex gånger förra året, senast av brasilianska Oscars övergång till Shanghai SIPG för 677 miljoner i december.

Köper politiskt inflytande

Men det är inte bara spelare och inhemska lag de kinesiska affärsmännen lägger vantarna på. En våg av kinesiska uppköp av klassiska klubbar har sköljt över Europa – som brittiska Aston Villa (köpt av Recon Group) och Manchester City (China Media Capital), italienska AC Milan (Development & Investment Corp) och Inter (Suning Holdings Group) samt spanska Atletico Madrid (Wang Jianlin), bara för att nämna några.

Uppköpen av utländska klubbar grundas troligen inte i en sportslig ambition. Snarare handlar det om ett sätt att smussla pengar ut ur landet och kringgå de strikta valutarestriktionerna, menar journalisten Cameron Wilson.

Det är också ett sätt att vinna politiskt inflytande. De affärsmän som bistår i ambitionen att göra Kina till fotbollssupermakt hamnar i president Xis goda bok.

”Det är omöjligt att tjäna in de enorma summor som de investerar i spelare och klubbar. Men genom köpen vinner företagsledarna politiskt inflytande, och kan på så sätt tjäna pengar på andra sätt”, konstaterar Wilson.

»Jag är inte rädd för att dö«

För tre år sedan lade Xi fram en plan med 50 punkter med det långsiktiga målet att inte bara arrangera fotbolls-VM utan också vinna. Fram till 2025 ska 50 000 fotbollsskolor lanseras (tio gånger fler än i dag) och över 60 000 nya fotbollsplaner anläggas. Det ska sättas stopp för korruption, matchfixning och spelfiffel. Spelare ska bli ännu bättre betalda. I samband med att presidentens plan lanserades tog börsen ett glädjeskutt, och landets fotbollsrelaterade noterade bolag steg i snitt över 150 procent på ett år.

”Det jag har upplevt här i Kina sista åren är bara början, Kina kommer bli en stor nation i fotboll, på klubbnivå kommer det gå fortare, sen landslag, ja vänta kanske tio år innan de är en stormakt på landslagsnivå”, sa Sven-Göran ”Svennis” Eriksson, som nyligen flyttat till Shenzhen FC från Shanghai SIPG, i en intervju med Expressen.

”Kinesiska toppklubbar kan i dag hävda sig mot de största klubbarna i Europa när det gäller övergångssummor”.

Långt kvar till drömmen

Det är dock långt kvar innan den kinesiska fotbollsdrömmen blir verklighet. Samtliga kineser jag frågar huruvida Kina någonsin kommer bli en fotbollssupermakt levererar ett rungande ja. Alla pekar på regeringens plan. På pengarna. På de utländska spelarna och tränarna. Men få säger att Kina ska bli ett fotbollsland av rang på grund av sina egna spelare, vilket, naturligtvis, är vad som behövs för ett landslag.

Landet ligger på plats 81 i Fifas ranking, efter krigshärjade Syrien och bara en placering före lilla öriket Kap Verde. Trots sina nästan 1,4 miljarder invånare har de ännu inte lyckats skaka fram elva tillräckligt bra spelare. Kina kvalificerade sig varken till OS eller VM 2014, och kommer troligen inte heller till VM i Ryssland nästa år.

Den kända kinesiska fotbollskommentatorn Zhang Lu sa nyligen till New York Times att fotboll inte handlar främst om resultat, konkurrens, träning och att skapa stjärnor. Det viktigaste för barn som spelar fotboll är att ha kul.

”Äkta kärlek till fotboll kommer från folket, från ungdomar som älskar sporten. Inte från politiska beslutsfattare och pengar”.