Di Weekend REPORTAGE

Konsten och kapitalet sida vid sida

Pernilla Vinnerås, inköpsansvarig, och Ulf Riese, vice vd i Svenska Handelsbanken.

Foto: Amanda Lindgren

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Konst har inte längre samma självklara plats på företagen. Samlingar säljs ut och konstföreningar läggs ned. Därmed tynar en betydelsefull krets av köpare bort – samtidigt som fler väljer en yrkesbana som konstnär. Men det finns företag där konst fortfarande värderas högt.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

»Kvarteren kring Blasieholmstorg i Stockholm är inte bara Sveriges finanscentrum, kringgärdat av banker och investmentbolag. Med antikhandel, Kungliga Musikaliska Akademien och auktionshuset Bukowskis är även konst och kultur högst närvarande.

Torget ramas in av bronsskulpturer som är avgjutningar av de bysantiska hästarna på Markusplatsen i Venedig. Här ligger också Handelsbankens huvudkontor och härifrån styrs bankens högt ansedda och livaktiga konstförening.

Vid torgets mitt har banken en entré som leder in på en gård. Bakom en oansenlig trädörr har konstföreningen sitt förråd. Här förvaras nyinköpt konst, som ska lottas ut bland medlemmarna, och lotterivinster som ännu inte hämtats ut.

En typisk konstförening köper in verk av i huvudsak verksamma inhemska konstnärer. Konstverken lottas därefter ut bland medlemmarna, vanligtvis en gång under våren och en gång under hösten.

I Handelsbankens förråd står vid Di Weekends besök det första street art-verk som föreningen köpt in, Tag av konstnären Kaos, eller lars Hjertstedt som han egentligen heter. Till föreningens årsmöte nyligen var Jimmie Hall, ägare till street art galleriet Wallery, inbjuden.

”Vi känner att vi behöver lära oss mer om street art och få in lite nya vindar i konstföreningen”, säger Bosse Nordling, ansvarig för föreningens konstinköp.

”Vi köper ju inte bara sådant som är mainstream och lättillgängligt, utan också sådant som är avantgarde och nytt.”

Inom banken arbetar Bosse Nordling med affärsutveckling. Kollegan Pernilla Vinnerås är utredare och inköpsansvarig för konsthantverk och design. Handelsbankens konstförening har nämligen två sektioner, konst samt konsthantverk som nyligen fick tillägget design i namnet.

”Vi har i många år köpt unika designföremål, men vi ville att det skulle framgå tydligare”, säger Pernilla Vinnerås.

Nationalmuseum största konkurrenten

Konstsektionen har 3 600 medlemmar och konsthantverk och design 2 600. Den som är medlem i bägge sektionerna och bor i Stockholm betalar 48 kronor i månaden. Därtill finns lokala konstföreningar på SHB i Göteborg och Malmö.

”Vi kan med visshet säga att vi har fler än 3 600 medlemmar. Med tanke på att vi är 8 000 anställda i Sverige är det ju en väldigt stor andel”, säger Ulf Riese, ordförande i konstföreningen.

Ulf Riese är vice vd på Handelsbanken. Han var fram till nyligen finanschef och fungerar i dag som senior rådgivare åt koncernchefen Anders Bouvin.

”Det ses som en stor ära att vara ordförande i konstföreningen. Innan mig var Per Boman ordförande, men när han utsågs till vd tyckte han det blev för mycket. Det kan man ju förstå, då fick jag ta över. I dag är han ordförande för banken och har fortfarande inte tid, så jag fortsätter”, säger Ulf Riese.

”Att någon senior som jag, som vice vd, finns med är ett uttryck för att banken tycker att konstföreningen är en väldigt viktig del av vår företagskultur och personalpolitik.”

Handelsbankens konstförening grundades 1944 och har inte bara en stark ställning internt. Föreningen är troligen den största i sitt slag i Sverige och som sådan en viktig aktör på konstmarknaden. Föreningens inköpare hänger på låset när nya utställningar öppnar på gallerierna.

”Vår största konkurrent brukar vara National-museum. Förr var det andra konstföreningar”, säger Pernilla Vinnerås, som tillsammans med sina kollegor köper konst och konsthantverk för 3,2 miljoner kronor årligen.

Det var under andra världskriget det började. Den allra första konstföreningen på en arbetsplats bildades 1940 för personalen på Cap Chokladfabrik i Göteborg. Den fick snabbt efterföljare. Under krigsåren bildades många konstföreningar runt om i landet. På verkstadsföretaget ESAB (Elektriska Svetsnings-aktiebolaget) i Göteborg grundades 1943 en konstförening som fortfarande är verksam.

Har minskat dramatiskt

En annan långlivad konstförening är just Handelsbankens. I dag är föreningen något av ett lysande undantag. Den bistra verkligheten är nämligen att en kulturtradition håller på att tyna bort.

Utvecklingen är entydig. Från 1973, när riksförbundet Sveriges konstföreningar bildades, ökade antalet anslutna föreningar stadigt år efter år. 1991 var de som flest, då var 1 911 konstföreningar anslutna till förbundet. Av dessa fanns 1 603 stycken på arbetsplatser runt om i landet. Inte bara på privata företag,utan också på arbetsplatser för offentligt anställda.

Sedan dess har det gått utför och det är arbetsplatsföreningarna som står för hela minskningen. I dag finns bara 352 stycken kvar. Nästan fyra av fem föreningar har alltså försvunnit.

”Konstföreningarna är viktiga köpare. Lägger de ned verksamheten så är det klart att det får stora konsekvenser”, säger Eva Månsson, verksamhetschef på den fackliga organisationen KRO, Konstnärernas Riksorganisation.

Greta Burman, förbundschef på Sveriges konstföreningar, instämmer:

”Det innebär ett jättestort inkomstbortfall för konstnärer. Det handlar om mångmiljonbelopp.”

Tillåts ej engagera sig på arbetstid

Att Sveriges konstföreningar tappar medlemmar behöver inte nödvändigtvis betyda att lika många föreningar läggs ned. Konstklubben på skogsföretaget SCA i Obbola till exempel har nyligen begärt utträde ur Sveriges konstföreningar men är fortfarande verksam, om än ”i blygsam skala”, som de uttrycker det i ett mejl till Di Weekend. Klubbens representanter konstaterar skriftligen att verksamheten är liten och att de saknar möjlighet att utveckla den vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter.

En orsak till att så många konstföreningar läggs ned är, enligt Sveriges konstföreningar, att arbetsgivare inte längre tillåter anställda att ägna sig åt föreningsverksamhet under arbetstid. Det kan handla om att hänga en utställning, hålla styrelsemöte eller skriva protokoll. Sådant måste i allt större utsträckning skötas på fritiden. Det är en bit som blir allt svårare för många att passa in i livspusslet.

”För tanken till frimärksklubb”

Ett minskat intresse för föreningsliv generellt är en annan orsak till nedgången.

”Ordet förening leder för yngre människor tanken till frimärksklubb, något som fanns lång tid tillbaka”, säger Ulf Riese, som bland sina medlemmar kan räkna in ett antal som pensionerats från banken.

Kulturlöshet är en dålig affär för näringslivet

”Det var en period när det var lite trögare att värva medlemmar, men då satte vi in aktiviteter. Ett stort steg var 70-årsjubileet då vi verkligen aktiverade oss. Gör man ingenting sjunker medlemsantalet. Man måste hela tiden fylla på med nya.”

Bland konstföreningens aktiviteter märks ett ambitiöst program med guidade visningar av konstutställningar i Stockholmstrakten. Banken har också en generös inställning till verksamheten och bidrar genom en personalstiftelse med drygt hälften av pengarna till föreningens konstinköp. Resten kommer från medlemsavgifter. Däremot utförs allt arbete som rör föreningens verksamhet på de anställdas fritid.

”Jag känner inte till att det varit på något annat sätt tidigare”, säger Ulf Riese.

Ytterligare en orsak till att antalet konstföreningar ständigt krymper är annars att företag inte längre bidrar med lika mycket pengar till verksamheten. Därtill kommer skatteregler som, enligt Greta Burman på Sveriges konstföreningar, hämmar verksamheten. Om ett företag lämnar bidrag som används för att köpa in och lotta ut konstverk uppkommer nämligen en skatte- och avgiftspliktig förmån, enligt Skatteverket.

Det är helt orimligt, för i de flesta fall köps verken av okända, ofta lokalt verksamma konstnärer, och värdet är både ringa och obestämt, argumenterar Greta Burman.

”Det är väldigt lite konst som blir värt väldigt mycket. Det är som när du köper en ny bil som halveras i värde när du kör hem den”, säger hon.

Konstnären sätter själv sitt pris utifrån arbetstid, materialkostnader, transportkostnader och liknande, men det betyder inte att konstverket har ett lika högt värde på andrahandsmarknaden.

”Köparen måste vara någon som verkligen tycker om verket. Och på en auktion måste det vara minst två personer som tycker likadant”, säger Greta Burman.

”Att köpa in och lotta ut konst blir ju problematiskt om man måste betala skatt. Det här har skapat en rädsla hos arbetsgivarna”, fortsätter hon.

Enligt Skatteverket går det bra att arbetsgivare lämnar bidrag för att täcka konstföreningens administrativa kostnader, till exempel för utställningar och inköpsresor. Om bidraget används för att köpa in konst som sedan lottas ut uppstår däremot en skatteförmån.

Lottar ut konst till medlemmarna

Även om de flesta inte har den möjligheten händer det att konstföreningar lockar med ett tungt förstapris just för att motivera medlemskap i föreningen. Förstapris i Handelsbankens utlottning i höstas var till exempel en liten bronsstatyett, Flicka i skål, av Lena Cronquist, Sveriges högst betalda konstnär.

”Vi vill gärna att förstapriset ska vara riktigt fint och då blir det ofta en etablerad konstnär”, säger inköparen Bosse Nordling.

Fina priser är bra marknadsföring internt, anser kollegan Pernilla Vinnerås.

”Det blir som ringar på vattnet. Om någon vinner något fint talar de om det för alla kolleger, det är det bästa.”

Solskenshistorier om lotterivinster som i efterhand visat sig bli riktiga kursraketer på konstmarknaden är också bra marknadsförning. Bosse Nordling berättar om ett uppmärksammat fall från bankens konstförening.

”Det var en kvinna som kom till Antikrundan på SVT med ett konstverk, ett bronsägg, som hennes mamma hade vunnit i konstföreningen på 1970-talet. Det blev värderat till en halv miljon kronor och klubbades för 600 000 på Stockholms auktionsverk.”

Fler konstnärer – färre köpare

Konstnär var Lucio Fontana, avliden 1968, men det stora flertalet konstverk som hänger i matsalar och andra allmänna utrymmen på arbetsplatser runt om i landet är skapade av svenska konstnärer. Och de blir bara fler och fler.

Läsåret 2008–2009 utexaminerades 79 personer från de konstnärliga utbildningarna. Fem år senare hade den siffran ökat till 214.

Samling runt konsten

”Det finns ett ökat intresse för de konstnärliga utbildningarna och ett stort sug att skapa själva, att uttrycka hur det är att vara människa i detta samhälle”, säger Eva Månsson, på KRO.

Samma år, 2014, fanns 12 510 verksamma konstnärer inom bild och form, enligt konstnärsnämnden. Dessa hade en medelinkomst på 13 000 kronor i månaden.

Konstnär är alltså ett låglöneyrke med allt kärvare utsikter. Inte nog med att konstföreningar läggs ned, det finns företag som slutat köpa in konst och som säljer ut sina konstsamlingar.

”I kommunal verksamhet och i landsting finns det tydliga regler för hur stor del av projektet som ska gå till konstnärlig utsmyckning. Det finns ju inte alls i den privata sektorn. Därmed har en stor arbetsmarknad för konstnärer försvunnit. Förr var det ju många företag som tog det konstnärliga ansvaret. Så upplever man inte alls att det är i dag”, säger Ulf Riese på Handelsbanken, som utöver en aktiv konstförening har en stor konstsamling.

Bland företag som sålt ut konst märks Astra, Swedbank, Stampen, Marabou och Mittmedia vars utförsäljning av konst som tillhört Sundsvalls Tidning orsakade ett ramaskri lokalt.

Anna-Karin Pusic, vd för CF Hill Art Space, arbetade tidigare på Bukowskis. Där hjälpte hon ett par av de ovan nämnda företagen att auktionera ut konst. När Swedbank flyttade från Brunkebergstorg till nya lokaler i Sundbyberg såldes bankens konst genom Uppsala Auktionskammare. Även i Astras fall rörde det sig om ett lokalbyte, påtalar Anna-Karin Pusic.

”Det är i sådana sammanhang man förändrar sina konstsamlingar. Dagens kontorsbyggnader ser inte ut som de gjorde tidigare. Det är mycket glas och högt i tak.”

Vill modernisera sig

Handelsbankens huvudkontor är ett sekelgammalt bankpalats i sten. Dess äldsta delar utgörs av Ferserska palatset och är från 1600-talet. Men konstföreningen är mån om att hålla en modern profil.

”Bara en sådan enkel sak som att vi finns på instagram, det tror jag betyder mycket. Man får ett flöde, det händer grejer, man får kontakt”, säger Ulf Riese.

Och så var det street art, den kontroversiella konstform som föreningens uppköpare fått upp ögonen för. Konstverket av Kaos var det första men inte det sista. Redan dagen efter Di Weekends besök köpte Handelsbankens konstförening ytterligare några verk på Wallerys stora utställning.