Han är dansare i grunden, har arbetat som koreograf hela sitt yrkesliv och är öppen med att han gillar att bestämma. Därför ska man inte vara förvånad när Kenneth Kvarnström, inför den här intervjun, skickar följande mejl:
”Jag vill inte vara snorkig, men jag ställer inte upp på någon dansbild, dom tiderna är förbi.”
Men när vi ses några dagar senare är tonen en helt annan. För dansar gör han fortfarande.
”Varje dag! När jag ska visa något, eftersom dans är svårt att beskriva med ord.”
Det är bara för fotografer han inte ställer upp i poser. Det har han gjort tillräckligt, tycker han, under sin drygt 30 år långa karriär inom dansen.
I dag anses Kenneth Kvarnström vara en av Europas främsta koreografer inom samtida dans. Hans föreställningar kännetecknas av minimalistiska rörelser och smidiga former som stämningsfullt iscensatts med spektakulära kostymer och ljussättningar.
Men att han skulle arbeta med dans var inte givet under uppväxten i finlandssvenska Karis. Där kom han först i kontakt med dans via amatörteatern som är en populär aktivitet i Finland.
”Hemma fanns det inte så mycket att göra på somrarna mer än att vara med i föreställningarna, och det var så jag upptäckte att jag kunde röra mig lite, och det var ju roligt.”
Planen var dock hela tiden att han skulle utbilda sig till arkitekt. På 1980-talet skulle han bara gå dansskola i Stockholm ett år, för att sedan återvända till studierna. Men planerna lades på is när han antogs till Balettakademin i Stockholm.
”Först ville jag bli showdansare, men det här med jazz hands, alltså att vifta med händerna, var inte min grej. Så under utbildningen träffade jag samtida koreografer, bestämde mig för att testa det, och tänkte ’nu försöker jag livnära mig på det här, det får bära eller brista’.”
Redan 1987 bildade han ett eget danskompani, och 1990 kom det stora genombrottet. Sedan dess har han hunnit sätta upp över 40 föreställningar, bland dem flera internationella succéer som ”Come back (to me)” år 2012, och vårens föreställning ”Tre”.
Det är bland annat för sin produktivitet som han nu har tilldelats Per Gannevik-stipendiet, som i går delades ut för fjärde året.
”När jag fick veta att jag skulle få det kände jag bara ’Tjohoo’. Det är så mycket pengar så det made my day.”
Per Gannevik-stipendiet är på 500 000 kronor per stipendiat, en av de högsta stipendiesummorna i Sverige. Men vad Kenneth Kvarnström ska göra med pengarna är han ännu inte säker på.
”Jag har varit så upptagen med andra projekt att jag inte har hunnit tänka. Men förmodligen går det till pension, och 10 procent brukar jag ge till välgörenhet, för det har jag sedan länge bestämt att jag alltid gör med den här typen av pengar.”
Genom åren har Kenneth Kvarnström dock inte nöjt sig med att enbart arbeta som koreograf. Tidigare har han bland annat varit vd för Dansens hus i Stockholm. I dag är han konstnärlig ledare på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm sedan 2013, och den förste danschefen i huset.
Varför har du varvat dansen med chefsyrket?
”För att jag lätt tröttnar. Att producera, turnera, producera, turnera kan ibland kännas som ett ekorrhjul och då behöver jag variation. Dessutom är det roligt att man får påverka och förändra som chef. Och så är det ett bra sätt att utnyttja att jag har koll på ekonomi, vilket man måste ha om man är frilans.”
Att hans rastlöshet har drivit honom till nya utmaningar märks inte minst nu. I dagarna började han repetera den kommande föreställningen ”Maratondansen”, där han gör regidebut. Och för första gången arbetar han inte med professionella dansare, utan ska denna gång få skådespelare att dansa, bland dem Philip Zandén, Gunilla Röör och operasångerskan Malena Ernman.
”När jag började här var jag lite rädd för skådespelarna, så jag har verkligen undrat hur det här ska gå. Men jag har sagt att så länge de inte pratar med magstödet när jag är med, så behöver jag inte vara rädd”, säger han skämtsamt.
Hur är de på att dansa?
”Jag har valt dem utifrån deras personligheter, men här blir det inte så mycket samtidsdans utan mer disko och show. Men de kämpar på och vi har roligt.”
Hur är det att göra regidebut?
”Det är lite som att stoppa huvudet i lejongapet, eftersom flera av skådespelarna har jobbat som regissörer. Men i princip är det inte så stor skillnad när man är koreograf i grunden.”
Och det är inte bara regisserande han ägnar sig åt denna gång. Liksom i hans övriga föreställningar har han ett finger med även i kostym, ljussättning och scendekor, som denna gång bland annat består av en fem gånger fem meter hög vägg med julgranskulor han personligen har klistrat upp.
”Jag har en helhetslösning, från dans till scenografi. Man kan fråga sig om jag har storhetsvansinne? Kanske lite. Eller i alla fall kontrollbehov”, säger han och skrattar.
