”Lite mer legato emellan, det får inte bli för skarvigt. Lyssna på balansen, jag vill att ’grandpa’ ska komma på slaget.”
Det är knäpptyst i Sveriges radios Studio 2 när kompositören Jacob Mühlrad pratar. Eva Dahlgren, Radiokören och dirigenten Fredrik Malmberg lyssnar uppmärksamt på vilka korrigeringar som ska göras. Jacob Mühlrad är rak och bestämd.
Det ännu namnlösa verket som kören repeterar är beställt av Radiokören och finansieras av Micael Bindefelds stiftelse, som startades av pr-entreprenören Micael Bindefeld för drygt tre år sedan. Grunden till stiftelsen utgörs av en privat donation på 5 miljoner kronor från Micael Bindefeld själv.
Stiftelsen delar varje år ut pengar till personer som på något sätt berättar om Förintelsen, och i år tilldelas 300 000 kronor den 25-årige kompositören Jacob Mühlrad. Tidigare stipendiater är föreningen Zikaron, skådespelerskan Sara Sommerfeld och fotografen Örjan Henriksson.
Trots sin unga ålder är årets stipendiat långt ifrån nybörjare. Jacob Mühlrad upptäckte musiken som 14-åring. På gehör tog han ut ett verk av Mozart på synt och började ta pianolektioner. Trots sin dyslexi lärde han sig senare att skriva noter, och blev uppmuntrad av tonsättaren Sven-David Sandström att söka in till tonsättarskolan på Gotland.
I dag komponerar han för några av Sveriges mest berömda musiker och största scener. Jacob Mühlrad är den yngsta kompositören någonsin att ha fått ett verk uppfört på Kungliga Operan och han har komponerat musik till artister som Silvana Imam och fått sin musik uppförd på Carnegie Hall i New York.
Jacob Mühlrad har en uppsjö av olika beställningar fram till 2021, men verket om sin morfar är hans mest personliga.
På fredag, Förintelsens minnesdag, hålls en prisceremoni på Dramaten i Stockholm, där bland annat drottning Silvia kommer att närvara. Radiokören och Eva Dahlgren kommer att framföra ett tre minuter långt utdrag av Jacob Mühlrads verk. Den slutgiltiga kompositionen kommer att bli 15–20 minuter lång, och har premiär på Berwaldhallen i höst.
Det centrala i Jacob Mühlrads verk är hans morfar, Mikael Bliman, som kom som överlevande från Bergen-Belsen till Sverige 1945. Morfadern var djupt traumatiserad och hade svårt att prata om det han hade varit med om ända fram till sin död 2001.
”Vi hade fin kontakt, men jag förstod aldrig allvaret i vad han hade varit med om. Jag minns särskilt starkt när jag frågade honom varför han hade ett nummer intatuerat på armen. Han sa att det var hans telefonnummer som han var tvungen att minnas”, berättar Jacob Mühlrad.
Men morfadern lämnade både skriftliga och muntliga vittnesmål när han kom till Sverige, och kunde i viss mån berätta för sina barn om det han upplevt. Det är utifrån dessa vittnesmål som Jacob Mühlrad skapat en imaginär dialog mellan sig själv och sin morfar. I dialogen ställer han frågor till sin morfar för att försöka förstå vad han var med om.
”Så länge jag har komponerat har jag haft en tanke om att jag vill tonsätta och berätta hans historia. Verket är en kombination av både skrift och musik, men där orden inte räcker till tar musiken vid.”
I arbetet med verket har Jacob Mühlrad lyssnat på inspelningar med sin morfar och försökt använda rytmen i meningarna han uttalar.
”I verket får jag till exempel ett viktigt svar som jag hört honom säga: ’Om jag inte kan förstå vad jag har varit med om, hur ska då min omvärld kunna förstå?’ Jag har försökt skriva ned talets melodi och rytm, som han säger det.”
Historien om Jacob Mühlrads morfar är en överlevnadshistoria som präglat både den andra och den tredje generationen.
Jacob Mühlrads morfar Mikael Bliman bodde i Wierbsnik i Polen när kriget bröt ut 1939. Han arbetade som skomakare och hade tre barn tillsammans med sin fru Fela Bliman. När familjen blev förflyttad till ett getto hade de fått två barn till – tvillingar – och Mikael Bliman var slavarbetare i Hermann Görings fabrik.
När gettot skulle tömmas gömde sig Mikael Bliman och familjen på en vind. Men SS upptäckte dem och sköt kallblodigt ihjäl tvillingarna framför ögonen på Mikael Bliman och hans familj. Föräldrarna blev svårt misshandlade och kastades upp på två olika lastbilsflak. Det var sista gången som Mikael såg sin familj.
Fela och de tre barnen återsågs aldrig och tros ha blivit mördade i koncentrationslägret i Treblinka. Mikael Bliman deporterades till Auschwitz och arbetade bland annat med att ta hand om nykomna fångars tillhörigheter och som ortopedisk skomakare åt en SS-officer.
1943 flyttades Mikael Bliman mellan flera olika koncentrationsläger, däribland Stutthof, för att slutligen hamna i Bergen-Belsen 1945.
När han kom med de vita bussarna till Malmö 1945 var han svårt sjuk och vägde 37 kilo.
När han senare flyttade till Göteborg träffade han en ny fru, som också överlevt Auschwitz, och de bildade en ny familj. Två sargade själar, berättar Jacob Mühlrad.
Hur mycket pratar du med din omgivning om det din morfar var med om?
”Vi i den tredje generationen är de som har börjat tala om det eftersom våra föräldrar också har varit traumatiserade. De politiska strömningarna vi ser och den växande antisemitismen gör också att det är något vi pratar om mer.”
Hur kändes det när du hörde verket första gången?
”Väldigt overkligt, obeskrivligt faktiskt. Jag har ju också mina känslor kring det här. Musiken blir väldigt emotionell.”
Vad känner du?
”Misstro mot mänskligheten. Jag undrar hur det kunde hända och hur vi kan vara så korkade, vi börjar ju se att historien upprepar sig. Jag bär också min morfars sorg och den förlust och det trauma som drabbade honom.”
Hur tror du att din morfar hade reagerat om han hade hört verket i dag?
”Jag vet inte om det är ett verk som är till för honom att höra. Han har ju upplevt det här. Det är till för de som inte känner till Förintelsen eller som vill få en inblick i det han varit med om. Men jag tror att han hade varit stolt över mig.”
