Hon hann till och med bjuda in till invigningsmiddagen och ha synpunkter på allt från menyn till musiken. Men middagsgästerna får på lördag fira jubileumsutställningen utan hennes närvaro. Den 16 april i år dog Jeanette Bonnier.
”När vi förstod att Jeanette inte skulle kunna vara med på middagen, pratade hon och jag om hur vi skulle göra. Middagen är tänkt som en hyllning till stiftelsen och till henne”, säger Sara Arrhenius, som varit chef för Bonnier Konsthall sedan dess grundande.
”Hon var väldigt tydlig med att hon ville att vi skulle göra det här oavsett, vilket är typiskt henne. Det blir en kväll i hennes anda med konstnärer som framträder och musiker som uppträder”, fortsätter hon.
Sara Arrhenius stod Jeanette Bonnier nära. Hennes förhoppning är att kvällen manifesterar hur nära konstnärligt utövande och konstnärer hon stod.
”Det är ovanligt att inte kunna leva utan konst”, säger konsthallschefen.
För Jeanette Bonnier, som ägde runt 10 procent i familjeföretaget, hade konsten en alldeles särskild betydelse. 1985 omkom hennes enda dotter, Maria Bonnier Dahlin, i en bilolycka, 20 år gammal. Maria Bonnier Dahlin läste då till arkitekt i New York och var en del av 80-talets unga konstscen, med nära vänner som Keith Haring.
För att hedra sin döda dotter grundade Jeanette Bonnier därför Maria Bonnier Dahlins stiftelse. I 30 års tid har stiftelsen stöttat unga svenska konstnärer med ett stipendium samtidigt som verk av stipendiaterna köpts. Och för tio år sedan öppnade Bonnier Konsthall, där Jeanette Bonnier var ordförande. Tanken med konsthallen var att ta stiftelsens arbete ett steg längre. Det var alltid sagt att det inte skulle vara ett museum utan en levande konsthall för tillfälliga utställningar.
”Samlade verk! 30 år med Maria Bonnier Dahlins stiftelse”, som pågår fram till slutet av augusti, visar nu samtliga 79 konstnärskap som stiftelsen satsat på sedan 1986.
”Den röda tråden är att det inte finns en röd tråd. Den speglar en inkluderande och öppen syn på vad konst är för något. Utställningen visar också att svensk konst förändrats väldigt mycket under de här 30 åren. Det finns allt från måleri, performance, video- och mediakonst till skulptur”, säger Sara Arrhenius.
”Det är också tidiga verk vilket är ganska speciellt eftersom merparten konstnärer varit verksamma en lång tid efter”, fortsätter hon.
Och jubileet sammanfaller med öppnandet av hallen efter en omfattande ombyggnation som pågått i ett knappt år.
”Nu när vi öppnade igen var det slump och tur att det sammanföll med 30-års jubileet. Det klickade tillsammans vilket är jättekul”, säger konsthallschefen.
För kuratorn Theodor Ringborg har den stora utmaningen varit att skapa intressanta möten mellan de drygt 150 verk som ställs ut. Han har initialt arbetat med en modell i aluminium med samtliga verk som han tryckt ut som magneter. Han har också kontaktat många av konstnärerna för att bättre kunna tolka verken.
”Valet är att göra en sorts salongshängning, där vi hängt tavlor högt och lågt. Vi har skapat ett lager och en rytm som inte bara rör sig i betraktarens omedelbara blick, utan att man rör sig från golv till tak”, säger Theodor Ringborg.
Kuratorn pekar på ett verk av Gunnel Wåhlstrand som är placerat bredvid en tavla av Roger Risberg.
”Gunnel Wåhlstrand och Roger Risberg har aldrig någonsin i historien och kommer nog aldrig någonsin mer hänga ihop. Då är det roligt att hänga dem lite närmare än man annars skulle göra, och överbrygga det med en Richard G Carlsson ovanpå”, säger han med ett leende på läpparna.
På vilket sätt är Gunnel Wåhlstrand och Roger Risberg en sådan märklig kombination?
”De är vitt skilda både i stil och tidsperiod. Gunnel Wåhlstrand som arbetar på ett sådant detaljerat sätt är intressant att se i jämförelse med Roger Risberg som här jobbat med de stora silhuetterna av en häst med röd bakgrund.”
Ytterligare ett exempel på en intressant kombination är två samtida verk av Eva Löfdahl och Cecilia Edefalk, som var stipendiater 1986 respektive 1988.
”Är man intresserad av vad som har hänt i svensk konst, kan de här två verken vara intressanta att titta på. Båda berör en konceptualism men från olika vinklar.”
Jeanette Bonnier hann se modellen och även olika uppslag till boken som hör till utställningen innan hon dog.
”Jag tror hon blev glad över det hon såg”, säger kuratorn.
Men tomrummet är ofrånkomligt.
”Vi hade ett speciellt samarbete där vi delat viljan att konsthallen skulle bli en spännande plats. Vi har också haft enormt roligt med spännande samtal om konst. Det samtalet finns inte där i dag, och efterlämnar ett oerhört stort tomrum”, säger Sara Arrhenius.
”Det är oerhört sorgligt att hon inte får vara med vid nyöppningen. Det här har vi planerat länge. Jeanette jobbade väldigt nära oss och vi hoppades alla att hon skulle vara med, även om hon förstod att det inte var möjligt.”
Var hon krävande som ordförande?
”Vi tyckte ofta väldigt olika om saker, och hon kunde absolut uttrycka missnöje eller tvärtom att hon var nöjd. Motståndet var viktigt att ha, det är då det blir bra. Annars skulle det ha blivit väldigt ljummet, vilket inte hade varit intressant”, säger Sara Arrhenius.
Hur förändrar hennes bortgång konsthallens fortlevnad?
”Konsthallen ska fortsätta i samma anda som den historiskt har gjort. Den har stöd av hela Bonnierfamiljen. Det är viktigt att vi känner att vi ska driva visionen vidare.”
För ett drygt år sedan berättade Jeanette Bonnier att arvet efter henne ska läggas i en stiftelse, och enligt uppgifter till Dagens industri ska dess avkastning bland annat gå till att stötta konsthallen, där Pontus Bonnier nu tar över som ordförande.
