Allt startade med ett besök på ”Sleep No More”, den brittiska teatergruppen Punchdrunks numera smått legendariska uppsättning i New York.
Pjäsen, som har spelats sedan 2011, utspelar sig i tre ombyggda nattklubbar i Meatpacking District, där besökarna får vandra fritt på över 9 000 kvadratmeter i ett par timmar. Vilka skådespelare man följer genom de dunkla lokalerna eller om man i stället fritt utforskar de över 100 rummen väljer man själv. Ingen upplevelse blir därmed den andra lik.
Regissören Jimmy Meurling såg föreställningen, blev helt tagen och bestämde sig för att ge sig på något liknande i Sverige. Det största problemet var att hitta en lämplig lokal. Lösningen kom då han nämnde uppslaget för en bekant på fastighetsbolaget Atrium Ljungberg. Ett gammalt kontorshus i Sickla strax utanför Stockholm stod tomt och väntade på att rivas.
Att få in pengar till projektet visade sig inte vara helt enkelt. Någon fullständig finansiering fanns inte, men Meurling och de två övriga initiativtagarna Py Huss-Wallin och Andreas Blom beslutade sig för att dra i gång ändå.
”När den deadlinedag som vi hade satt upp för oss själva kom hade vi fått in mindre än hälften av den absoluta minimibudget som vi beräknat. Men vi körde och veckan därpå fick vi in resten av det vi behövde”, säger Jimmy Meurling.
Resultatet blev ”Satans demokrati”, en uppsättning eller vandringsinstallation smått omöjlig att sätta etikett på, fritt baserad på Bulgakovs mästerverk ”Mästaren och Margarita”. Det hela blev ett gigantiskt projekt, långt mycket större än initiativtagarna hade kunnat föreställa sig. 110 konstnärer och 250 studenter från KTH och Arkitekthögskolan fick fria händer att göra om de slitna kontorskorridorerna till en levande spelplats. Rivningskontraktet skapade en enorm frihet – väggar revs, golv asfalterades och bassänger skapades.
”Det är Lustiga huset för alla vuxna som vågar utsätta sig för det”, beskriver Andreas Blom det som.
Samtidigt dammsög projektgruppen Blocket på dödsbon och allt som listades under rubriken bortskänkes och åkte runt i en minibuss för att hämta upp det. Arbetet med föreställningen pågick i stort sett dygnet runt.
”Mellan augusti och december sov jag fyra timmar varje natt”, säger Jimmy Meurling.
Och det var precis på håret att man blev klara i tid.
”Jag stod och målade golvet på premiärdagen”, säger produktionsassistenten Sara Jernberg.
Under fyra timmar fick publiken följa de medverkande fritt genom husets 150 rum. I centrum stod den färgstarke Woland, djävulen själv, ondsint och samtidigt skojfrisk. Karaktären spelas av amerikanskan Angela Wand, och är med sitt rosa hår, röda läppar och vita hy som tagen ur ”Alice i Underlandet”.
Att kunna ta del av precis allt som försiggick på 3 500 kvadratmeter utspritt på tre våningar under en och samma föreställning var helt omöjligt. Varje kväll spelades det sammanlagt 75 timmar teater av de 50 aktörerna. Bland annat rymmer huset tio hemliga rum för publiken att upptäcka. Vissa nås genom garderober eller kylskåp, andra måste man krypa in under skrivbord för att hitta. Varje föreställning avslutades med en uppsamlande scen med Jesu död och återuppståndelse och samhällets förfall.
Jimmy Meurling erkänner att grundtanken aldrig var att göra en trilogi av projektet, men när ”Satans demokrati” hade spelats färdigt kände upphovsmännen sig inte färdiga utan ville ta det vidare. Detta ledde till tanken på både en och två uppföljare.
Nu går man vidare med del två, ”Satans delirium”. Här får publiken, såsom en del av den överlevande eliten i ett stängt, dött samhälle, äta trerättersmiddag med Woland och hans vänner på den fiktiva restaurangen Masolit i samma utrangerade kontorsbyggnad. Ja, inte alla i publiken då. En handfull av biljetterna kallas arbetarbiljetter och är betydligt billigare, men då får man också komma tidigare och arbeta under föreställningen. Exakt hur vill projektledarna inte avslöja ännu.
Att ambitionerna har höjts märks även på projektbudgeten, som uppgick till 3,5 Mkr för del ett. Nu hoppas man kunna omsätta 9 Mkr för resten av trilogin. Att de konstnärliga samarbetena fortsätter är redan klart, men nu hoppas produktionen även få till fler samarbeten med näringsliv och företagare. I dagsläget arbetar alla inblandade helt ideellt med projektet.
Trilogin är tänkt att avrundas med föreställningen ”Satans död”, som Jimmy Meurling beskriver som en grand finale med en annan vändning. Här får publiken återigen vandra fritt genom lokalerna som då utökats till 5 000 kvadratmeter. Hur länge man får spela är oklart, men det är tänkt att huset ska rivas till sommaren 2017, långt senare än ursprungligen var planerat.
”Vi jobbar bokstavligt talat mot undergången, vilket känns häftigt”, säger producenten Emelie Bergbohm.
