Paul Gauguins målning ”Nafea faa ipoipo” (När ska du gifta dig) och Willem de Koonings verk ”Interchange” (Utbyte) klubbades var och en för runt 2,6 miljarder kronor under 2015 och 2016. Det är inte bara svindlande belopp utan även inspirerande nivåer för konstförfalskare. När åtråvärda tavlor stiger i värde blir det än mer lockande att skapa kopior.
Förfalskningar har alltid fascinerat konsthistoriker. Samtidigt är det alla konstsamlares skräck att plötsligt sitta med Svarte Petter.
För några år sedan visade Nationalmuseum i Stockholm en tankeväckande utställning om falskhet och äkthet. Just nu visar Tel Aviv Museum of Art en mindre utställning på samma tema. Bland annat visas Vermeer-liknande målningar av den ökände holländske förfalskaren Han van Meegeren.
Och liknande brottslingar har funnits i alla tider. Förra månaden meddelade auktionshuset Sotheby’s att den uppmärksammade Frans Hals-målningen ”Porträtt av en man”, som bytte ägare 2011, var oäkta.
Förfalskningar har nyligen även skakat de två stora auktionshusen i Sverige. I Bukowskis fall såldes bland annat en Fernand Léger 2009 för 5 miljoner kronor till ingen mindre än auktionshusets ägare Eva Lundin. Och föga verkar det ha hjälpt att Bukowskis lät en av världens ledande Léger-experter granska verket, ”Composition Murale”. Experten intygade äktheten och valde till och med att lägga in det i en Léger-katalog. Några år senare uppdagades en omfattande konsthärva i Finland med flera hundra misstänkta oäkta verk i omlopp, bland annat Fernand Léger-målningen. I början av nästa år inleds rättegången. Ett 20-tal personer står åtalade.
Den som inhandlar dyrbar konst bör likt den sjuke som söker läkarhjälp se till att skaffa sig flera oberoende expertutlåtanden. En ”second opinion” garanterar varken trygghet eller hälsa. Men den minskar risken för omfattande obehag.
