2010 publicerades en bok, ett riktigt praktverk, med titeln ”Citizen Schein”. Titeln anspelar förstås på ”Citizen Kane”, Orson Welles långfilm från 1941 som upprepade gånger röstats fram som världens bästa.
Welles film handlar om mediemogulen Randolph Hearst, en person som inte var helt olik Harry Schein – grundare av Svenska Filminstitutet. Nu kommer en dokumentärfilm med samma titel som boken, ”Citizen Schein”.
”Vi kom inte på något bättre, så vi frågade om vi fick använda den titeln”, säger regissören Maud Nycander.
Harry Schein föddes i en judisk familj 1924 i Wien. När Österrike hade anslutits till Nazityskland och andra världskriget var på väg att bryta ut skickades han som 14-åring ensam till Sverige. Pappan hade dött tidigt, Harry Scheins mors liv skulle sluta i koncentrationsläger, och hans syster hamnade i USA där hon bildade familj.
”Det jag tycker är så fascinerande är den här livsresan. Han kom ensam som judisk flykting till Sverige och började jobba som dräng i Småland. Därifrån lyckades han ta sig till den absoluta samhällstoppen. Hur gör man och vem blir man när man gör det? Och vad får man offra på vägen?”, frågar sig Maud Nycander.
Så långt det är möjligt att få svar på dessa frågor så finns de i den film hon just färdigställt tillsammans med Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan. Alla tre har skrivit manus tillsammans.
Maud Nycander har regisserat en rad dokumentärfilmer. Särskilt uppmärksammad blev ”Palme” (2012), som sågs av 240 000 personer på bio.
Olof Palme, socialdemokratisk statsminister i två omgångar, spelade varje vecka tennis med Harry Schein. Den sista matchen dem emellan spelades den 28 februari 1986, samma dag som Palme mördades.
”Harry Schein blev kompis med de mest åtråvärda personerna i samhället. På bilder från hans fester ser man Antonia Ax:son Johnson och han blev kompis med Palme redan i början av 1950-talet”, säger Maud Nycander.
Med tanke på vilken relation Olof Palme och Harry Schein hade ligger det nära till hands att tro att idén till ”Citizen Schein” var Maud Nycanders, att filmen så att säga är sprungen ur ”Palme”. Men idén kom från Jannike Åhlund och filmens producent Rebecka Hamberger.
”Det är svårt att hitta någon i dag som lyckats med det Schein åstadkom, att vara verksam på tre viktiga arenor samtidigt: kulturen, politiken och näringslivet”, säger Jannike Åhlund.
Harry Schein framstår som unik. Nu för tiden finns inte hans typ.
”Det är ett annat samhälle i dag. Nätverkskulturen och vänskapskorruptionen, man måste ju ändå kalla det så, har blivit mycket mer reglerad. Det är mer subtilt i dag. Därmed är det mycket svårare att identifiera personer som skaffar sig en position på det sätt som han gjorde”, säger Kersti Grunditz Brennan, som klippt filmen och skrivit manus tillsammans med de andra.
Harry Schein var övertygad socialdemokrat. Inom arbetarrörelsen var han en katt bland hermeliner. Han var slagkraftig och intellektuell, excentrisk, utsvävande, ofta med en cigarett i mungipan och ett glas whisky i näven, gift med den vackra skådespelerskan Ingrid Thulin – och ekonomiskt oberoende med stor villa i Danderyd.
Sin ekonomiska ställning uppnådde Harry Schein när han 1960 sålde sitt företag, som sysslade med vattenrening, till Bonnierföretagen. I filmen sägs att det var en av Bonniers sämsta affärer.
Karriären inom filmbranschen inledde Harry Schein som skribent och kritiker. Självaste Ingmar Bergman fick känna av Scheins vassa penna. ”Det sjunde inseglet” var på gränsen till pekoral, ansåg filmskribenten. Bergman hämnades genom att hålla skådespelerskan Ingrid Thulin på avstånd från hennes man.
Senare blev Ingmar Bergman och Harry Schein bästa vänner och Schein var statist i flera Bergmanfilmer.
Men statist var inte Harry Scheins roll i livet. Han var van att stå i centrum. Som grundare av och chef för Svenska Filminstitutet kom han under vänstervågen på kant med den unga generationen filmare, som Roy Andersson, som medverkar i ”Citizen Schein”.
När Sverige fick borgerlig regering tvingades Harry Schein lämna sitt livsverk. 1982 återtog socialdemokraterna makten och Harry Schein fick så småningom ett nytt jobb. Han utsågs till chef för den statliga Investeringsbanken.
Redan 1956 hade Harry Schein gift sig med Ingrid Thulin. Hon gjorde internationell karriär och paret levde under lång tid åtskilda, hon i Italien, han i villan i Danderyd. Efter skilsmässan 1989 hade de en fortsatt nära kontakt livet ut. De fick aldrig några barn.
Harry Schein fortsatte skapa rubriker även efter sin död 2006. Först hittades ett testamente fastklistrat under en köksbänk i villan. Enligt detta skulle arvet efter honom, 27 miljoner kronor, tillfalla ett grannpar. Detta testamente ogiltigförklarades 2010 av Svea Hovrätt och arvet gick till en kvinna som Schein hade ett kärleksförhållande med.
Därefter brann villan i Danderyd. Det var mordbrand och en person dömdes till fängelse. Ingen av dessa händelser är med i ”Citizen Schein”.
”Det var ett svårt val, men de berättar faktiskt ingenting om Harry Schein”, säger Maud Nycander.
”Där det finns pengar begås det brott”, konstaterar hon.
Däremot avslöjas en annan omständighet som har med arven efter både Schein och Thulin att göra. Tillsammans satte de upp en stiftelse i Liechtenstein som skulle främja kultur, framför allt film. Av en brevväxling 1999 framgår att det då fanns 40 miljoner kronor i stiftelsen. Men pengarna är spårlöst försvunna.
”Vi har på den lilla tid som stod till buds försökt gå till botten med det här. Vi har varit i kontakt med ett 30-tal personer. Det enda vi har är ett datum när stiftelsen likviderades. Det var 2013, långt efter Harrys död. Något annat går inte att få fram”, säger Jannike Åhlund, och konstaterar:
”I Liechtenstein är de inte så pratglada.”
