Som många riktigt bra böcker började allt med ett tidningsreportage. Journalisten Jacob Bursell hade våren 2010 skrivit om den nya högfrekvenshandeln med aktier och försökt att prata med dem som tjänat mest pengar av alla: doldisarna bakom Pan Capital.
Pan Capital startades 1998 av Pär Sandå, som varit tradingchef på Swedbank, tillsammans med vännerna Henrik Hedman och Claes-Henrik Julander. Efter en kort sejour hos Hagströmer och Qviberg på investmentbolaget Öresund valde tradinggänget att gå vidare på egen hand. Finansveteranen Erik Penser bidrog med startkapital via bolaget Yggdrasil.
Första bokslutet visade en vinst på 20 Mkr. Tio år senare var bolagets resultat 1,4 miljarder kronor (se graf).
I september 2008 hade Pan Capital omkring 30 anställda och handlade med mer pengar än hela börsen i Stockholm. Men de höll dörren ordentligt stängd.
”De hade kategoriskt tackat nej till alla intervjuer eftersom de inte kunde se någon uppsida med att prata om vad och hur de gjorde”, säger Jacob Bursell, som har ett förflutet på Svenska Dagbladet Näringsliv och numera avsomnade ekonomisajten E24.
När han frågade dem igen 2012 var svaret fortfarande nej. Men efter ett par veckor, när de fått se ett synopsis på en bok, tinade de upp.
”Tajmingen var rätt. De var på väg att lägga ned kontoret på Olof Palmes gata. Det var i princip bara Claes-Henrik Julander kvar”, säger Jacob Bursell, som i dag bland annat gör Fondpodden, intervjuer med näringslivsprofiler om sparande och privatekonomi.
”De har varit väldigt öppna och det har inte funnits någonting jag inte fått fråga om. De är otroligt stolta över vad de gjort och hoppas att det ska inspirera andra att våga gå sina egna vägar och utmana de föreställningar som finns om hur saker fungerar.”
Skrivprocessen var dock betydligt svårare än han väntat sig. Projektet har kantats av omstarter.
”Jag var helt vilse ett tag. Jag ville ha med för mycket vilket gjorde boken tråkig. Mycket har slängts och jag har fått börja om från början flera gånger. Det här är en utmattningsseger.”
Resultatet är ett inträngande reportage om hur det gick till när aktiemarknaden stöptes om, inte bara i Sverige utan i hela världen.
”Risk” innehåller intressanta personporträtt med detaljer som att Claes-Henrik Julander lärde sig läsa som fyraåring, plöjde dagstidningar i lågstadiet och avfärdade Bamse som kommunistisk propaganda.
Pär Sandå avslöjar i sin tur att han läst i princip allt som finns om Dalai Lama och att kontantbidraget till första lägenheten (som han fått av sina föräldrar) satsades i Fermenta och ryska warranter, vilket plötsligt gjorde honom närmast ekonomiskt oberoende – om än kortvarigt:
”Han ringde en dag och sa att han var miljonär. Sedan ringde han dagen efter och sa att inte längre var det”, berättar Pär Sandås pappa Hans Sandå i ett av kapitlen.
Den typ av handels- och övervakningssystem som Pan Capital kämpade i tio år för att bygga själv, är numera stapelvara i finansbranschen. Men att få en inblick i hur de gjorde är fascinerande läsning.
För tradinggänget var det ingen enkel resa, oändliga timmars jobb i asketisk miljö. Tidvis satt de fem personer i ett rum avsett för två.
Kostnadsjakten – att automatisera varje liten dimension i företagets administrativa arbete – var i sig ett av trappstegen till datorhandel. En av dem byggde tidigt om sitt tangentbord för att kunna trycka snabbare på sälj- och köpknapparna. I förlängningen skrevs datorprogram för att förenkla korrespondensen med banken.
”Att bli bra på något handlar ju sällan om att hitta på några hysteriska formler, utan om att varje dag göra saker lite, lite bättre”, säger Pär Sandå.
De hemmasnickrade risksystemen – som i realtid visade hur mycket företaget hade tjänat eller förlorat – öppnade nya dörrar.
Sommaren 2001 hade Claes-Henrik Julander knåpat ihop ett program i Visual Basic som förvandlade ett vanligt kalkylblad i Excel till ett finansiellt automatvapen. Programmet fick namnet TT, eller Toktradern. Med fyra fingrar vilande på tangentbordet kunde handlarna göra ögonblicksaffärer som tidigare tagit sekunder.
”Plötsligt gick allt rekordsnabbt. Du bara tryckte in en knapp och klippte 10 000 aktier direkt. Sedan kunde du trycka igen och sälja lika fort”, säger Pär Sandå i boken.
En risk låg i att datorerna inte kände något ansvar för deras tillgångar. Pan Capital-gänget minns bland annat händelsen när de upptäckte att antalet säljordrar i DAX-index plötsligt exploderade. Då misstänkte de dock inte att de själva hade något med saken att göra.
”Sedan var det någon som såg att Henrik Hedman satt på sitt tangentbord”, säger Claes-Henrik Julander. ”Efter det var vi tvungna att programmera in en säkerhetsspärr.”
Pan Capitals grundare var annorlunda på flera sätt. Pär Sandå engagerade till exempel tidigt idrottspsykologen Lars-Eric Uneståhl som mental coach. Han vandrade in i deras handlarrum med portföljen full av avslappningsband. Stress har ju som bekant en negativ inverkan på beslutsfattandet.
Pär Sandå är i dag nybliven hotelldirektör i North Beach Village utanför Fort Lauderdale, USA. Han lever enligt filosofin att om någon av de anställda vill testa en idé, får de också göra det. Men han knorrar i boken över frågor som stadsplanering och bygglov:
”Finansmarknaden har ju varit perfekt för mig, men här kan du inte bara slänga ut några tegelstenar och se hur det ser ut i morgon. Allt kräver planering, och ju mer noggrann du är, desto bättre blir slutresultatet. Det är frustrerande.”
Även Henrik Hedman finns i Florida och ägnar sig utöver investeringar bland annat åt motorsport, med siktet inställt på Le Mans.
Claes-Henrik Julander finns kvar i Stockholm som styrelseproffs. På golvet i hans kontor ligger den matta Erik Penser försåg sina adepter med i starten och inramad på väggen sitter kvittot från deras första affär – en förlust i it-bolaget Nexus.
För Jacob Bursell, som själv gjorde sina första aktieaffärer på håltimmarna i Danderyds gymnasium – med förskräckande resultat – handlar Pan Capitals enorma framgångar om lust.
”Jag upplever att Pär Sandå och de andra jobbade med aktiehandel för att de tyckte att det var genuint roligt. För att orka sätta sig in i detaljer på den nivå och med den uthålligheten som de gjorde, är det nog en förutsättning.”
