Johanna Garpe är högaktuell med musikalen ”Donna Juanita”, en komisk roadshow om kvinnlig frigörelse. Redan 1969 skrev Tage Danielsson den klassiska sångtexten om den förföriska unga kvinnan som ville ta för sig av livet på samma sätt som sin bror Don Juan. Sången sjöngs av Monica Zetterlund och ingick i revyn ”Spader, Madame!”.
I sången går det inget vidare för Donna Juanita. Medan brodern blir vida berömd för sina erövringar slutar hon ensam och fördömd.
”Men så ville vi inte ha det, i vår musikal slutar Donna Juanita på topp. Det är hon som är vinnaren”, säger Johanna Garpe.
Hon har dels regisserat skådespelet, dels skrivit manus tillsammans med dramatikern Erik Norberg. Hon har länge velat göra något som bygger på material av komikerduon Hasse och Tage.
”Jag tyckte mycket om dem redan som barn. Men det är svårt att sätta upp deras revyer igen, för de var så dagsaktuella att de kan vara svåra att relatera till i dag. I stället landade jag i att jag skulle utgå från den här sången, som dessutom handlar om ett tema som upptar mig.”
Musikalen är en tidsresa som startar i Kramfors på 1960-talet och slutar i Vällingby 2016. Den yngre Donna Juanita spelas av Gina Dirawi, den äldre av Claire Wikholm.
”Både den yngre och den äldre Donna Juanita vägrar låta sig begränsas av någon, de lever sina liv som de vill. En fråga som verket ställer är: Vad får en kvinna göra? Får kvinnor göra precis likadant som män?”
Johanna Garpes eget svar är att många kvinnliga tabun återstår, inte bara på sexualitetens område.
”Som tonårsmamma känner jag ett ansvar för att varken mina eller andras barn ska begränsas. Ett aktuellt exempel är den våg av sexuella trakasserier vi ser på festivaler och i andra offentliga miljöer. Där får vi inte backa en centimeter, det måste lösas”, säger hon med eftertryck.
Trots att Johanna Garpe praktiskt taget har fått feminismen med modersmjölken kom hennes eget politiska uppvaknande sent.
Hon är dotter till dramatikern och regissören Margareta Garpe, som var med i det feministiska nätverket Grupp 8 på 1970-talet.
”För mig var det så fullständigt självklart att könen skulle behandlas lika när jag växte upp att jag var ganska apolitisk. Jag var slapp och oformulerad, många blev upplysta före mig.”
Vad hände sedan?
”Jag började jobba. Då blev det väldigt tydligt att det inte är samma villkor som gäller.”
Vad är det för skillnad på feminismen i dag och på 1970-talet då din mamma stod på barrikaderna?
”På min mammas tid slogs de för saker som utbyggd barnomsorg, för att möjliggöra yrkesverksamhet för kvinnor. I dag har vi en fantastisk förskola med en föräldraförsäkring som bidrar till jämställdhet och barnens tillgång till båda sina föräldrar. Stora steg har tagits, även om mycket återstår att göra.”
Johanna Garpe är också professor på Stockholms konstnärliga högskola, som bildades för två år sedan när Operahögskolan, Stockholms dramatiska högskola och Dans- och cirkushögskolan gick samman.
Könsmaktsordningen är inte bättre på professorsnivå. Johanna Garpe berättar om ett internationellt forskarmöte hon nyligen var på i London, där det hänvisades till 86 manliga referenser och 4 kvinnliga.
”Vi har så många blinda fläckar som vi inte är medvetna om. Själv upptäckte att jag kunde låta mina manliga studenter komma undan med att inte ha gjort sina hemuppgifter, till exempel, medan jag drev de kvinnliga studenterna hårdare. Nu är det åtminstone slut med det, med åren tycker jag att jag har blivit bättre på att se den sortens mönster hos mig själv.”
Johanna Garpe är en erfaren teaterregissör, men hon började inom operan. Där jobbar hon oftast med stora ensembler på upp till 200 personer.
Hurdan är du som arbetsledare?
”Jag har lärt mig en hel del med åren. Jag fick göra lite för stora projekt när jag var väldigt ung, och då var jag en ganska usel arbetsledare. Jag minns en operaproduktion med cirka 80 personer i Tyskland, när jag kände mig helt överrumplad. Det var som att sitta och titta på tv, repetitionen löpte på utan att jag styrde den.”
”I dag kan jag styra mina produktioner. Med erfarenhet kommer ett annat lugn. Jag vet när jag ska bryta en repetition och inte.”
