Svensk gastronomi har utvecklats enormt de senaste tio åren. Den kanske största förändringen är att restaurangutbudet har breddats, att framför allt Stockholm har blivit en modern och internationellt omtalad restaurangstad.
Ute i landet verkar dock utvecklingen ha avstannat, åtminstone på toppnivå. Förra året tog franska Guide Michelin äntligen steget utanför storstäderna och utsåg för första gången stjärnkrogar i landsorten. Det visade sig, så klart, vara samma skara som under åren har fått höga poäng i Di Weekend och placerat sig högt i den svenska krogguiden White Guide.
Problemet är att denna skara inte växer.
Karin Fransson har lett köket på Hotell Borgholm i över 30 år. PM & Vänner i Växjö startade 1992.
Tvåstjärniga Fäviken Magasinet har drivits i Magnus Nilssons regi sedan november 2008. Ett år senare öppnade Daniel Berlin i Skåne-Tranås.
Sedan dess, på sju och ett halvt år, har det inte hänt någonting.
Visst finns det en och annan krog utöver dessa som är riktigt bra. Sommarkrogen Krakas på Gotland håller hög klass, men har också funnits ett antal år.
Det är svårt att se att Guide Michelin skulle hitta ytterligare någon landsortskrog att belöna med en stjärna i årets guide. Någon självklar kandidat finns inte.
Kundunderlag borde inte saknas. Hälften av Di:s läsare finns utanför de tre storstadsregionerna. Och Magnus Nilsson och Daniel Berlin har med eftertryck visat att det går att driva topprestaurang utanför allfarvägarna. Synd bara att de inte fått några efterföljare.
Därtill kan man konstatera att utvecklingen i Göteborg och Malmö inte är lika dynamisk som i Stockholm. Resultatet är en Stockholmscentrering även inom restaurangnäringen.
Det är inte vad svensk gastronomi behöver.
