Snökanonerna väser diskret i februarikylan. De artificiella snöflingorna singlar inte ner mot skidspåren i Östersunds Skidstadion, utan mot en sakta växande vit hög i skogen. Det här är snö som ska sparas till nästa år. Snö som förut varit det mest naturliga från november till april börjar bli en bristvara även i Jämtland. Miljöekonomerna Scott Cole och kollegan Fredrik Gisselman har räknat på värdet av att fortsätta ha tidig tillgång till skidåkning.
”Vår utredning visar att skidspår är högt värderat”, berättar Scott Cole. ”Det är ganska många som kan tänka sig att betala mer för snö än vad de gör i dag. ”
Uträkningen på konstsnön har visat en samhällsvinst för Östersund – kostnader jämfört med rekreationsnyttan – på ungefär 400.000 kronor per år. Andra värden som sannolikt är positiva, men som inte ingick i beräkningarna, är marknadsvärdet av skidtävlingar, folkhälsoaspekten för fysisk aktivitet hos medborgarna och att skidspår skapar attraktion och mervärde för staden.
Det här är ett exempel på Scott Coles vardag som konsult inom miljöekonomi. Uppdragen består till stor del av beräkningar beställda av offentlig sektor men det blir allt oftare privata företag som ser vinstmöjligheter i att värdera naturvärden. Byt ut exemplet tillgång till skidåkning mot rekreation i skogen och helt plötsligt handlar det om betydligt större branscher och värden.
Scott Cole är lite av en blandning mellan matematiker och filosof. Komplexiteten i beräkningarna om vad naturen och naturupplevelser är värda baserar sig väldigt mycket på upplevda värden. Inte alltid vad vi i slutänden betalar för något, utan vad vi skulle kunna tänka oss att betala. Han är inte alls mot tillväxtekonomin som princip och noga med att inte framstå som miljöaktivist.
”Men vi måste räkna på nya sätt för att få in faktiska kostnader för degenererad miljö i näringslivet. Att inte värdera, som vi gör nu, är en värdering i sig.”
Exemplet med snö handlar på ett sätt att hålla naturen under armarna. Ett liknande uppdrag handlade om att köra tillbaka sand till en sandstrand i Skåne, som genom erosion förlorade i storlek och attraktionskraft. Men miljöekonomens vardag riktar också in sig på något som egentligen är viktigare – prevention. Hur ska vi göra för att inte hamna i en situation där vi ska kompensera och försöka rädda upp misstag?
”Allt kostar, men mycket är svårt att sätta värde på för det finns ingen marknad där vi köper och säljer dessa icke-prissatta ’varor’ som skapas av ekosystemen,” berättar Scott Cole.
”Ekologer säger ibland att naturen är ovärderlig, men vi måste sätta ett värde för att göra kloka avvägningar mellan olika samhällsintressen. Helst med en enhet som marknadens och beslutsfattare förstår: pengar.”
Han har studerat och jobbat med miljöekonomi i nästan 20 år. För Scott Cole är det ganska självklart: Vi har glömt och betala fakturan från Moder Jord. Vi har helt enkelt utnyttjat vår kredit till max. Vår fortsatta framfart utan förändring börjar likna dyra SMS-lån.
”Det handlar mycket om att ändra ett förhållningssätt, och företag har börjat ändra sin inställning till naturens värde”, säger han.
Klimatkompensation i avseendet klimatneutral är bekant för de flesta av oss sedan många år, och vi har lärt oss räkna på koldioxidutsläpp. En svensk statlig utredning om en ökad tillämpning av ekologisk kompensation ska redovisas i mars 2017, men den har föregåtts av andra. Naturvårdsverket gav 2016 ut en handbok i ämnet ekologisk kompensation. Pekpinnar kan vara en väg, men vissa företag ligger långt fram redan på frivillig basis, för krav och regler kommer, tror Scott Cole.
”Vi i Sverige tror att vi är så framåt och duktiga på miljöansvar, men här ligger vi faktisk efter Australien, USA och Tyskland som kräver ekologisk kompensation,” säger Scott Cole. ”På ett sätt kanske vår svenska allemansrätt är ett hinder, vi ser tillgången på natur som en självklarhet, något som är gratis. Naturen bör vara tillgänglig men också värderas i dagens beslut.”
Det finns förslag till beräkningsmodeller och det finns historiska exempel där man gett naturen ett värde. Exxon Valdez grundstötning och gigantiska oljeutsläpp 1989 kostade inte bara i böter, skadestånd för inkomstförluster för fiskare, naturturism och saneringskostnader. Det kostade även för Exxon Mobil att betala för framtida ”förlorade upplevda naturvärden” som gått förlorat för människor utanför de direkt drabbade kuststräckorna.
”En dunge med träd kanske har ett virkesvärde på 80.000 kronor”, säger Scott Cole som ett mindre, hypotetisk exempel. ”Men ska den bort, för ett bygge, är det verkliga värdet kanske 500.000 kronor eftersom rekreationsytan försvinner, värdet på närliggande bostäder sjunker, avrinningen skapar högre kostnader för reningsverket, avsaknaden av träden försämrar upptagningen av koldioxid.”
Ser man till det högre värdet skapas en samhällsekonomisk vinst om skogen bevaras och företaget istället använder en befintlig industritomt för bygget. De sanerar den förgiftade marken och får istället ett plusvärde i sin miljöbokföring. Plusvärde som kan vägas in vid en annan exploatering eller till och med säljas på en marknad.
”Det ska kosta att göra fel, och löna sig att göra rätt”, säger Scott Cole.
”Precis som vi med tiden ändrat inställning till att rökning självklart är farligt och att vi ska ha bälte när vi kör bil, ska vi helt naturligt räkna på den faktiska miljökostnaden i vår tillväxtekonomi framöver.”
