När tidningen Golfnyttan, som ges ut av Svenska Golfförbundet, landar på mitt skrivbord hajar jag till.
På omslaget ligger en välbekant politiker som berättar att golf är ett nöje och en folksport som ger bättre hälsa, har en schysst attityd mellan utövarna och inte är dyrare att syssla med än gympa eller ishockey.
Orden kommer från miljöpartisten och bostadsministern Peter Eriksson. Som har 11,6 i handikapp efter 17 års golfspelande, läser jag vidare.
Undrens tid är inte förbi. Har jag verkligen läst rätt?
Vad hände med de sedvanliga miljöargumenten om golfens negativa inverkan på strandskydd och djurliv, och protester mot skadliga bekämpningsmedel?
Att vara en golfande miljöpartist har heller inte varit okomplicerat, erkänner Peter Eriksson. Men det har blivit lättare med åren.
För ”allt fler inser vilken stor biologisk mångfald och vilket ambitiöst miljöarbete det finns på många golfbanor, dock inte alla”, hävdar den golfbitne ministern.
Och här blir det intressant. För de två till synes oförenliga storheterna Golfsverige och miljörörelsen har börjat prata med varandra. Det finns till och med nio svenska golfklubbar som har blivit miljöcertifierade enligt ett internationellt regelverk som det icke vinstdrivande organet Golf Environment Organization har tagit fram.
För att bli godkänd måste en klubb uppfylla en rad kriterier som inkluderar parametrar som ekosystem, avfallshantering och vatten- och energiförbrukning. Att verka för en hållbar utveckling har blivit en överlevnadsfråga för golfsporten, och förhoppningsvis blir de certifierade klubbarna snabbt fler.
En som tidigt förstod sambandet mellan golfen, naturen och själva livet var den amerikanska golflegendaren Ben Hogan (1912–1997):
”Medan du går genom livets fairway måste du lukta på rosorna, för du får bara spela en runda.”
