När anrika the Explorers Club, en organisation dedikerad till att stödja forsknings- och upptäcktsresande, anordnade sin 47:e årliga galamiddag 1951 sparades inte på krutet. Bland läckerheterna som de lyckliga middagsdeltagarna skulle avnjuta fans delikatesser som japansk spindelkrabba, bisonbiff, och sköldpaddssoppa.
Vad som verkligen satte bjudningen på rykteskartan var dock uppgifterna om att gästerna ska ha serverat ett par uråldriga rariteter. Kronan på middagsverket ska nämligen ha varit en bit jättesengångare samt en munsbit 250.000 år gammalt mammutkött.
Enligt sägnen ska mammutköttet ha visat sig ytterst klurigt att få tag på ända tills en av klubbens medlemmar, prästen Bernard Hubbard, berättade om sitt privata mammutskafferi kallat ”Woolly Cove” på ön Akutan. Hur det vällagrade köttet smakade förtäljer tyvärr inte historien.
Historien hade antagligen slutat här om det inte vore för Paul Griswold Howes. Förutom att arbeta på Bruce Museum i Greenwich så var han även medlem av the Explorers Club men kunde tyvärr inte närvara på middagen ifråga. I stället bad han om att få en köttbit skickad till sig vilket han även fick, skriver The Guardian.
Biten förvarades sedan på museet som en souvenir och trots att den var märkt ”Megatherium”, eller jättesengångare, fortsatte myterna om att det verkligen rörde sig om en bit mammut. Ända tills Yale-studenten Jessica Glass bestämde sig för att ta reda på sanningen.
Hon gjorde en DNA-analys av exemplaret, finansierat av the Explorers Club, som visade sig vara en betydligt modernare bit havssköldpadda.
”Vi är nöjda med resultatet av Yales analys. Tankesättet för 65 år sedan har förändrats dramatiskt till i dag. Det som uppenbarligen var en unik händelse för ett par decennier sedan har fått ge vika för en kraftfull insats för att introducera människor till livsmedel som kan livnära mänskligheten långt in i framtiden”, säger Will Roseman, vd för the Explorers Club till The Guardian.
