Moderna museets museichef Daniel Birnbaum lyfter främst fram den aktuella utställningen om Paul Klee (1879–1940) och Ivan Aguéli (1869–1917), kurerad av Fredrik Liew och som pågår till den 24 april.
”Vi ställer två konstnärer mot varandra. De reste båda till Nordafrika och var väldigt intresserade av arabisk kultur”, säger museichefen.
”Båda var skrivande och tänkande personer som målade små magiska verk. De är de små miniatyrernas mästare”, fortsätter han.
Konstnären och religionsfilosofen Ivan Aguélis liv var minst sagt dramatiskt. Han föddes i Sala men tillbringade större delen av sitt liv utomlands. En bas var Paris, där han var nära mystiska och anarkistiska grupper. Efter att ha hamnat i franskt fängelse i fyra månader, reste han till Egypten. Han övergick till islam, gick klädd i arabisk dräkt och bytte till och med namn till Abd Al-Hadi Aqhili.
”Ivan Aguéli blev upptäckt som konstnär efter sin död. Men sedan var han väldigt uppskattad i Sverige, inte minst av författare som Gunnar Ekelöf”, säger Daniel Birnbaum.
Ytterligare en utställning värd att lyfta fram på Moderna museet är den om vad livet egentligen är. Livet självt är kurerad av Daniel Birnbaum, Jo Widoff samt konstnären Carsten Höller, som även är doktor i biologi. Det blir museets stora satsning efter Olafur Eliasson.
”Det handlar om livet och är en undersökning av själva livsbegreppet. Var drar man gränsen mellan levande och döda? ”, säger Daniel Birnbaum.
Carsten Höller, som i sitt arbete utforskar beröringen mellan konst och vetenskap, har varit tongivande i arbetet med Livet självt.
”Det börjar med tidigt 1900-tal med storheter som Joseph Beuys, Paul Theck och Eva Hesse och så går det fram till dagens konst”.
Bland de samtida konstnärerna syns den 29-åriga amerikanska konstnären Rachel Rose, som just nu har sin första soloutställning på Whitney i New York, samt 31-åriga Helen Marten från Storbritannien.
”De här konstnärerna känner knappast till en värld där det inte är självklart att arbeta med digitala redskap”, säger Daniel Birnbaum.
Konsthallen Magasin III, som grundats och ägs av affärsmannen Robert Weil, stoltserar med en stor separatutställning med Christine Ödlund som går under namnet Aether & Einstein.
Christine Ödlund har både studerat på fotograflinjen på Konstfack och videokonst vid Konsthögskolan. Därefter studerade hon komposition på Elektronmusikstudion EMS Stockholm.
”Hon jobbar med ljud men även med traditionella medier som teckning och måleri”, säger Richard Julin, som kurerar Aether & Einstein.
”Jag har följt henne väldigt länge. Det är ett moget konstnärskap som har den kvaliteten att det går att göra den här utställningen”, fortsätter han.
Till utställningen skapar nu konstnären en större installation med ormbunkar. Verket utforskar hur växternas rötter reagerar på ljud och hur de kommunicerar.
”Vissa växter i Australien rör sig mot ljud och skapar klickande ljud med sina rötter. Det här blir som ett experiment med ormbunkar”, säger kuratorn och påpekar att konstnären tillbringat tid på KTH:s institution för ekologisk kemi där hon undersökt hur växter kommunicerar med varandra.
”Utställningen är ett allkonstverk som besökaren tar sig in i. Titeln anspelar på hur konstnären rör sig mellan metafysik och naturvetenskap”, fortsätter han.
Om man blickar utanför Sveriges gränser är Mona Hatoum som visas på Tate Modern i början av maj intressant. Utställningen gick att beskåda på Centre Pompidou i Paris redan i somras. Mona Hatoum, med palestinska föräldrar, föddes i Beirut 1952. Hon befann sig i Storbritannien när inbördeskriget i Libanon bröt ut 1975, vilket gjorde det omöjligt för henne att återvända till sitt hemland. Mona Hatoums konst tolkas ofta utifrån hennes ursprung, vilket hon själv nyanserar.
”Alla är fria att förstå vad jag gör i förhållande till sig själv och sin egen miljö. Jag kan berätta uppkomsten av mina verk, men inte mer. Jag vill inte tilldela en mening till verken”, sa Mona Hatoum i en intervju med den franska tidningen Le Monde.
I det uppmärksammade verket ”Natura Morta (medicinskåp)” radar hon exempelvis upp föremål i färgat glas i ett medicinskåp som visar sig vara skulpturer av handgranater.
En annan höjdpunkt på nya Tate Modern blir Georgia O’Keeffe-utställningen i sommar. Det är den första storskaliga över henne på över 20 år i Storbritannien. Den amerikanska konstnären, som knappt går att se i Europa, spelade en central roll i utvecklandet av den amerikanska modernismen.
Men hon är kanske mest känd för sina blommålningar. Förra året satte hennes verk ”Jimson Weed/White Flower No 1” miljonrekord i klassen kvinnliga konstnärer. Prislappen landade på 378 miljoner kronor.
”För oss är det viktigt att fokusera på kvinnliga konstnärer. Georgia O’Keeffe var en kvinna och en pionjär. Hon var verkligenen lyckad modernistisk konstnär som arbetade i USA. Men hennes verk har visats sparsamt i Europa”, säger Tanya Barson, utställningens kurator.
”Vi gör en retrospektiv utställning, där vi börjar med verk som visades för hundra år sedan, 1916, i New York. Och vi sträcker oss fram till mitten av 1960-talet. Hennes senare verk kommer förvåna”, fortsätter hon.
Varför är det viktigt att visa kvinnliga konstnärer?
”Vår institution är medveten om att det finns många kvinnliga konstnärer som varit förbisedda. När det gäller Georgia O’Keeffe är hennes rykte baserat på en begränsad förståelse över hennes arbete.”
