När det gäller konst är Jockum Nordström beredd att ta i. Det blir tydligt när den här intervjun redan har pågått ett tag och en av Galleri Magnus Karlssons assistenter sticker in huvudet i mötesrummet och undrar:
”Kan ni hjälpa till en stund?”
Orubblig på trottoaren utanför står nämligen en tre meter lång och en och en halv meter hög träbox. Inuti finns nio inramade kollage som kommit direkt från en utställning på Island. Och givetvis hugger Jockum Nordström i, puttar och drar, tills lådan slutligen kommer över tröskeln.
”Men jag kan inte förstå varför de inte gjorde två paket”, säger han och drar handen över pannan och vidare genom håret.
”Det hade varit så mycket enklare. Nu får vi bara hoppas att alla verk är med och har klarat sig.”
De nyanlända bilderna ingår i Jockum Nordströms kommande utställning ”När ingen vandrar vägen fram, då vandrar vägen själv sitt damm” som öppnar på galleriet på lördag. Förutom de stora kollagen ska även pappersskulpturer och blyertsteckningar hängas upp och ställas ut. Tre tekniker som har blivit karaktäristiska för Jockum Nordströms konstnärskap.
”Men nytt för publiken är att formatet på teckningarna är mindre och sättet jag har ritat på har ändrats lite. Som jag upplever det i alla fall.”
På vilket sätt?
”För länge sedan, säg för 20 år sedan, var jag mer precis. Som när man tittar i en flora, och förstår växten bättre än när man ser den på ett fotografi. Det var den känslan jag ville åt och många gånger började jag därför med detaljerna. En hand, som blev en arm precis som ett barn, men i dag är det inte så.”
Inte bara sättet han ritar på har förändrats över tid. Även färgskalorna skiftar, liksom innehållet i bilderna. Förr byggde de på iakttagelser, till exempel de höghus i Stockholmsförorten där Jockum Nordström bodde tidigare, och som många förknippar med konstnären.
”I dag är det mer gestaltning av minnen. Men varför det har blivit så är svårt att säga. Kanske har det med åldern att göra. Men om det är för att jag blir äldre som väsen, mer gubbe, eller för att jag har mer erfarenhet kan jag inte riktigt avgöra.”
Jockum Nordström har målat och ritat så länge han kan minnas, men att bli konstnär var inget yrkesval han gjorde.
”Det bara blev så för att det var så självklart. Det var det jag kunde.”
Det stora genombrottet kom 2000. Sedan dess har han, liksom livskamraten Karin Mamma Andersson, blivit en av Sverige mest framgångsrika konstnärer. Han finns representerad på flera prestigefyllda institutioner som MoMA i New York, Moderna museet i Stockholm och Centre Pompidou i Paris, och på auktionshus klubbas hans verk inte sällan för miljonbelopp. Men framgången rycker han på axlarna åt.
”Det är inget jag tänker på, jag bryr mig inte om sådant. Det är så klart roligt att ha flyt, och råd med mat och hyra, men när jag är i ateljén är det ingenting jag tänker på.”
Där är det i stället full koncentration som råder, när han arbetar med en teknik i taget. Och börjar han klippa kollage gör han det i månader, förklarar han. Form efter form, tills bitarna bildar högar.
”Jag har ofta en idé om vilken form jag vill åt och då klipper jag massor av träd till exempel, sedan målar jag alla bitar och efter det ritar jag på dem innan jag formar kollagen.”
Men trots att han framstår som oerhört produktiv, med bland annat över 30 soloutställningar, nästan dubbelt så många grupputställningar och en handfull barnböcker genom åren, händer det även Jockum Nordström att sakna inspiration ibland.
”Efter en utställning, när ateljén är tom och man måste börja om på ny kula, kan jag bli deppig, nästan som en baksmälla”, säger han och fortsätter:
”Det är som när man var liten och fick leken krossad av att man skulle hem och äta, och när man kom ut på gården igen hade alla ungar gått hem.”
Är det prestationsångest?
”Nja, det är aldrig publiken som pressar utan det är en själv, eller kallet eller vad man ska kalla det. Det är det som ger kramp och som gör att lusten inte finns där.”
Hur gör du då för att hitta lusten igen?
”Jag vet inte, det finns inga knep, och där är det bra att vi har varandra, jag och Karin. För i ett sådant läge är det skönt att ha någon att prata med, som vet hur det är. Men så småningom kommer nog lusten av att det är tomt, att man känner en längtan av få upp energi i ateljén.”
Att göra en utställning brukar ta ett år ungefär, för Jockum Nordström vill inte pressa fram någonting. Delvis är det därför det har dröjt fem år sedan han senast ställde ut i Stockholm. Men när det nu åter är dags har han skapat så mycket att allt inte ens ryms på galleriet.
”Jag har många verk, men det är nog bara hälften, om ens det, som kommer att få plats. Ändå skulle jag kunna göra mycket mer. Ta bara alla teckningar på utställningen, de har jag gjort sedan årsskiftet, och just nu känner jag att jag skulle kunna rita i ett halvår framöver.”
”Efter en utställning, när ateljén är tom och man måste börja om på ny kula, kan jag bli deppig, nästan som en baksmälla.”
