Film i Väst ägs av Västra Götalandsregionen, som också är filmfondens största finansiär. Dessutom skjuter kommunerna Göteborg, Trollhättan och Vänersborg till pengar till fonden.
Syftet är att fonden ska gå in som medproducent vid filminspelningar, bland annat för att skapa förutsättningar för livskraftiga filmföretag i regionen. Kravet är att de pengar som fonden investerar i film ska spenderas regionen.
”Som vd för Film i Väst är det jätteviktigt att ansvara för strukturen och hur vi investerar våra pengar. Vi styrs av en måluppfyllelse, ett uppdrag, och även av tydliga mål för vad vi ska uppnå med de offentliga pengar som vi investerar i filmproduktion. Om man tänker utifrån det perspektivet handlar det ytterst om att se till att vi har rätt balans i den portföljen”, säger Mikael Fellenius.
Det är framför allt två huvuduppgifter han har att balansera. Den ena är att filmerna som fonden investerar i ska nå konstnärlig framgång.
”Det mäts på lite olika sätt, bland annat hur vi tar oss fram i filmfestivalvärlden, på de stora festivalerna. Framför allt i Berlin och Cannes.”
Filmerna tävlar på de olika festivalerna och målsättningen är att bli nominerad och dessutom få priser.
”Sedan mäts också den publika framgången, det vill säga hur många besökare filmen lockar. Det är en vågskål som måste fungera.”
Film i Väst ger inga stöd till bolag utan investerar i filmproduktioner. Fonden äger alltså delar av filmproduktionerna och är filmerna framgångsrika ger det återbäring som kan investeras i ny film.
Långt ifrån alla filmer blir kommersiella framgångar, men för dem som har ambitionen att bli det förväntar sig Mikael Fellenius att fonden får ungefär en och en halv gånger pengarna tillbaka. ”En man som heter Ove” har gett mer.
”Där har det gått bra, men det är ett lysande exempel. Det är Sveriges tredje mest sedda svenska film genom tiderna, närmare 1,8 miljoner har sett den. Nu gör den även ett segertåg internationellt.”
Dessutom går den bra på filmfestivaler och är en av nio filmer som har chans till en Oscarsnominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga film.
Men med vissa undantag målar Mikael Fellenius upp en ganska dyster bild av läget för svensk film.
”Vi har haft en svår period med väldigt få bra projekt som når ut i den omfattningen att publiken går till biograferna och ser svensk film”, säger Mikael Fellenius.
När han tittar tillbaka på 2016 kan han konstatera att svensk film har en marknadsandel på ungefär 15 procent på bio.
”Men tar du bort ’En man som heter Ove’, ’En underbar jävla jul’ och möjligtvis nu ’101-åringen’ så är det nere på katastrofala 2 procent.”
Hur strategin framöver kommer att se ut blir den tidigare vd:n Tomas Eskilssons ansvar. För 25 år sedan var han med och drog i gång vad som i dag är Nordens största filmfond. Han blir nu kvar inom Film i Väst med titeln strategidirektör.
”Min vd-funktion kommer inte att likna Tomas. Han startade Film i Väst och det innebär att han hade ett dedikerat intresse för det konstnärliga. Även om jag har en ganska gedigen konstnärlig bakgrund så har inte jag den inom filmen”, säger Mikael Fellenius, som bland annat har varit slagverkare hos Göteborgssymfonikerna och vd för Göteborg Film Festival.
När det gäller rörlig bild vinner tv-serier allt mer mark. I viss mån är Film i Väst redan inne i tv-världen och har medproducerat exempelvis ”Springfloden”, ”Ack Värmeland” och SVT:s nya storsatsning ”Vår tid är nu”. Huruvida det blir mer tv när landskapet för rörlig bild förändras är inte avgjort.
”Vi följer detta jättenoga. Tomas Eskilsson är en synnerligen duktig analytiker så han ska jobba med omvärldsanalys och finansieringsmodeller, och även med filmpolitiken.”
Den svenska filmpolitiken har förändrats på senare tid, men någon produktionsrabatt finns inte i Sverige. Det är något som Mikael Fellenius är fast besluten att ändra på. De flesta andra länder i EU erbjuder nämligen någon form av skatterabatt för filmproduktion. Producenten får alltså tillbaka en viss procent av skatten de betalar när de gör film i landet. Det är en viktig del i finansieringen för många filmproducenter.
”Om man tittar på konkurrensen internationellt är det i många fall så att vi tappar filmprojekt, även inhemska, som väljer att filma utomlands.”
