Utvecklingen inom virtual reality (VR) har nått ljusets hastighet. Det framgick med brutal tydlighet när jag besökte världens största konferens i ämnet San José nyligen. Den nya värld som visades i de olika båsen och talades om på föreläsningarna och workshops är en kokande häxkittel.
VR-teknikerna är nutidens druider och de är övertygade om att har formeln för hur vi kommer att umgås ganska snart. Lika väl som att bara prata i telefon eller använda Skype drar vi snart på oss vr-glasögon och kan röra oss i samma rum som den vi pratar med.
Jag testade ett gäng olika varianter. ”Project Alice” var särskilt imponerade. Vi var fyra testpersoner som tillsammans med en spelledare kunde jonglera grafiska bollar och kuber mellan varandra och röra oss fysiskt – i en animerad värld.
Medspelarna syntes som ansiktslösa, ovala huvuden (inga kroppar, men händer som också svävade i luften). Ändå accepterade mitt förnuft det som en reell värld och äkta personer.
Spelledaren ställde fram en äkta papperskorg som jag lyfte fysiskt och kunde fånga grafiska föremål i som mina testkolleger kastade mot mig: fysisk känsla parad med en värld uppbyggd av pixlar. Mäktigt.
I ett annat bås bjöds jag in att lattja med två testledare. Vardagsrummet vi befann oss i gick att demolera fullständigt, men nu utan fysisk kontakt. Man pekade med en handkontroll, greppade och kunde flytta bord, stolar – rubbet.
Ändå kändes det fullständigt verkligt. Särskilt när en av medhjälparna sträckte fram ett grafiskt sett ganska kantigt och fult äpple, med orden:
”Här, smaka!”
Jag förde ”frukten” instinktivt till munnen innan jag insåg vad jag höll på med.
Det hade bara krävts några minuter i den virtuella världen för att lura min hjärna. Jag suktar redan efter mer.
