Hoppa till innehållet

Från Swedish Match till lejon

Nina Siemiatkowski sa upp sig från tjänsten som marknadsdirektör för Swedish Match för att följa en flock med vilda lejon i Kenya.
Nu tre år senare ställer hon ut sina bilder för första gången för att samla in pengar för att rädda djuren.

”Jag har undvikit det klassiska gula solljuset i mina bilder, jag vill hellre visa berättelsen om lejonens liv i vardagen”, säger Nina Siemiatkowski.
”Jag har undvikit det klassiska gula solljuset i mina bilder, jag vill hellre visa berättelsen om lejonens liv i vardagen”, säger Nina Siemiatkowski.Foto: Joey Abrait

”Jag hade ingen större kunskap om lejon första gången jag åkte till Kenya, men jag hade en idé om att göra en porträttserie av en familj med större djur”, säger Nina Siemiatkowski.

Hon är hemma i Stockholm och förbereder just nu sin utställning Book of Leon på galleri Grundemark Nilsson som ska öppna i augusti. Från tusentals bilder av tre generationer lejon i samma flock, fotograferade sedan 2012 i Kenya, har Nina Siemiatkowski valt ut 20 fotografier till utställningen och 36 bilder till utställningskatalogen. Presumtiva intäkter av utställningen ska gå till hennes och makens, Klarnagrundaren Sebastian Siemiatkowski, nystartade stiftelse och all vinst ska gå till verksamheten.

För Nina Siemiatkowski kom fotointresset tidigt. Under gymnasietiden i Stocksund fotograferade hon mycket och fick flera stipendier.

”Men efter examen var det lättare att söka till Handelshögskolan än att satsa på fotografi. Jag var nog rädd för att bli bedömd och misslyckas”, säger Nina Siemiatkowski.

Efter examen från Handels började hon arbeta som senior controller på Swedish Match och stannade på företaget i sex år, de sista två åren som marknadsdirektör.

”Jag arbetade otroligt mycket. En dag gick jag igenom min kalender sex månader tillbaka och kom fram till att 70 procent inte var roligt. Min slutsats då var att det var fel på min attityd”, säger hon och skrattar.

Men snart därefter tog hon beslutet att säga upp sig och göra något helt annat. Hon hade de ekonomiska förutsättningarna och paret hade då inga barn. Nina Siemiatkowski började på en fotoutbildning på Berghs i Stockholm. Under 2012 och 2013 etablerade hon kontakter i Kenya och hittade den lejonflock i nationalparken Maasai mara som hon har följt sedan dess. Hennes närmaste kollega på plats, massajen William Naurori, lärde hon känna under sitt första besök.

”Tanken var från början att fotografera allt under sex månader, men efter mitt första besök blev jag gravid. I stället blev det ett dokument över tid. Jag har följt en hel generation från att de har fötts, fått egna barn till att de har förlorat sina föräldrar. Det här är en av världens sista flockar med vilda lejon som jag har haft äran att följa, deras relationer, levnadsöden och personligheter.”

I Kenya bor totalt 45 miljoner människor och omkring 2 000 vilda lejon. I hela Afrika är siffran 20 000 lejon, vilket är hälften så mycket som för 20 år sedan.

”I östra Afrika är lejonet i princip utrotat”, säger Nina Siemiatkowski.

”Människor har fascinerats av lejon i alla tider, titta på allt från grottmålningar till nationalsymboler. Lejon är så lika oss, de är sociala rovdjur som lever i familjer med komplexa relationer sinsemellan. För mig har fotograferandet fått mig att fundera över liv och död och livets mening – vad vi lämnar över till våra barn”, säger hon.

Hon visar några fotografier, alla i mättade mörka färger och många detaljer och berättar bakgrundshistorierna – en lejonhona som letar efter sin unge som just har blivit nedstampad och dödad av bufflar, halva lejonflocken som ligger utslagna i hettan och sover på öppet fält under bar himmel, lejonhonan som gömmer sina ungar från gamar och hyenor, enorma flockar av gnuer som försöker passera Marafloden och hur lejonflocken väntar på dem på andra sidan för att ta de skadade djuren.

”Det är en grym plats. Men dödsdansen är värdig och tyst. De tittar på varandra, lejonet tar ett varv och så en omfamning och bett över halsen. Annat är det med hyenor, de är inte några snälla jägare”, säger Nina Siemiatkowski.

Under hennes månader i fält har hon fotograferat från en specialbyggd jeep genom skynken, uppe på biltaket och nere på golvet, ibland bara någon meter från 25 lejon.

”Jag är inte rädd för dem. De är inte intresserade av mig eller andra människor så länge man inte stör. Elefanter har jag däremot stor respekt för”, säger hon och berättar om en natt ensam i ett tält i ett läger ute i parken när en elefanthord kliver in i området och börjar äta från träden precis ovanför tälten.

”Jag låg vaken i flera timmar och har aldrig varit så rädd. På morgonen såg jag elefantbajs precis utanför min tältöppning och insåg hur nära de hade varit.”

2014 gifte sig Nina och Sebastian Siemiatkowski i Kenya i samma område där hon fotograferar. De undersköna bröllopsbilderna tagna av den kända svenska fotografen Jonas Peterson uppmärksammades bland annat av Huffington post och Daily mail.

”Jag lever i två parallella världar. Jag har en korg i garderoben i Stockholm med khakifärgade kläder som jag öser ner i en resväska ihop med barnmatsburkar och så åker jag till mitt andra hem i Kenya. Det är en märklig känsla”, säger hon.

Nyligen blev två av ledarhonorna i lejonflocken och en ung hane förgiftade av lokalbefolkningen. Lejonen hade rivit boskap som olagligt hade betat i nationalparken. Som hämnd lade boskapsägarna ut gift i kadavren.

”Många i lokalbefolkningen förstår att de vilda djuren är viktiga, men boskapen kan vara deras enda tillgång. Mycket handlar om okunskap, fattigdom och kultur. Men det finns ingen motsättning mellan att rädda de vilda djuren och bekämpa fattigdomen. Det är omöjligt att bevara djuren utan att samarbeta med lokalbefolkningen.”

Förutom att fotografera arbetar Nina Siemiatkowski med att hjälpa lokala organisationer med marknadsföring. I sommar ska hon till Zambia och senare till Malawi. Hon samarbetar med organisationerna Panthera, African Parks och Rewilding Lapland.

”Jag arbetar pro bono för dessa organisationer som del av arbetet med vår nystartade stiftelse. Jag vill fortsätta mitt projekt Book of Leon och berätta en historia om en lejonflock i vart och ett av de sju länder där det finns mer än 1 000 lejon kvar. Detta är den första av sju delar i mitt projekt”, säger Nina Siemiatkowski.

Innehåll från EKNAnnons

Svenskt rederi köper tio fartyg i miljardaffär: ”Bästa du kan bygga idag”

Jonatan Höglund är vice vd för Furetank.
Jonatan Höglund är vice vd för Furetank.

I ett slag blir den svenska handelsflottan nästan 10 procent större när rederiet Furetank, med hjälp av EKN, Exportkreditnämnden, köper tio toppmoderna och miljöeffektiva fartyg.

Det första är redan på väg förbi Godahoppsudden.

EKN finns till för alla svenska exportföretag, dess underleverantörer och banker 

Släkten bakom Furetank har blickat ut över haven sedan 1700-talet. Rederiet, som är baserat på Donsö, har huvudkontoret i Göteborg. Men ägarfamiljens anor går till stor del att hitta ute till havs:

– Det är sjömän, redare, fiskare och liknande ända tillbaka till 1700-talet. Jag är själv sjöman och det är min stora passion att vara ute till havs, säger Jonatan Höglund som är vice vd för Furetank och tillhör den fjärde generationen som driver bolaget.

Nu har Furetank tillsammans med kanadensiska rederiet Algoma Central Corporation startat ett nytt bolag, FureBear, och via det lagt en stor beställning: tio toppmoderna tankbåtar ur Vingaserien med en lastkapacitet på 20 000 kubikmeter och en prislapp på drygt 400 miljoner kronor – styck. Fartygen, som Furetank har varit med och designat, ska transportera flytande bulkvaror, som bränslen. Samtliga kommer att gå under svensk flagg.

– Det finns bara strax över hundra svenskflaggade fartyg i handelsflottan idag, så det här är ett ordentligt tillskott till den svenska sjöfarten. Jag hade ljugit om jag hade sagt att jag inte är stolt, säger Jonatan Höglund.

Samarbetar med EKN

För ett privatägt familjeföretag i sjöfartsbranschen menar Jonatan Höglund att det kan vara svårt att hitta finansiering, inte minst när man ska göra en affär värd fyra miljarder kronor.

– Vår bransch är kapitalintensiv och volatil. Vi kör resa för resa och för de flesta av våra fartyg har vi bara planer ett par veckor framåt. Sedan finns det mycket som kan ställa till det, till exempel konjunkturen – eller att en båt hamnar på snedden i Suezkanalen.

För att få hjälp med finansieringen vände sig Furetank därför till statliga EKN, Exportkreditnämnden, vars uppdrag är att stötta svensk export.

– EKN har en garanti för affärer som bidrar till klimatomställningen, som den här. Via den kunde de försäkra en del av krediterna som vi behövde från vår bank, vilket gjorde det lättare för dem att godkänna lånet. Det var till väldigt stor hjälp för oss, säger Jonatan Höglund.

Slår redan miljökraven för 2030

Att inköpet av de tio tankbåtarna räknas som en grön affär beror på deras miljöeffektivitet. Fartygen kan köras 100 procent fossilfritt, med exempelvis biogas. De garanterar lägre koldioxidutsläpp, kväveoxidutsläpp, partikelutsläpp, utsläpp till havet och buller än konventionella fartyg. Dessutom har man satsat på arbetsmiljön ombord – och gjort det möjligt för båtarna att ta emot landström i hamnarna.

– Här väntar vi bara på att infrastrukturen ska finnas i hamnarna, men när kabeln kommer är vi redo. Då kan pumparna drivas med el från stadsnätet och det är unikt, säger Jonatan Höglund.

– Kort sagt är det här bland det bästa du kan bygga idag. Vi har velat göra allt så bra som möjligt, inte bara det som det kommer krav på – men vi passerar redan miljökraven som kommer 2030.

Rotterdam nästa

På frågan varför Furetank har satsat så stort blir svaret: de kommande generationerna – och lite sund konkurrens.

– Jag har en tvååring hemma och som förälder känns det här bra. Sedan vill vi visa vad som faktiskt går att göra. Donsö har många duktiga rederier och det finns en tävlingsanda här – man vill alltid göra något lite bättre än grannen.

Nu befinner sig det första av fyra fartyg som ska levereras i år, Fure Vanguard, nära Godahoppsudden. Det är lastat med bland annat kokosolja från Filippinerna som ska till Rotterdam. Men Jonatan Höglund är inte en del av besättningen den här gången.

– De senaste två åren har jag primärt varit på kontoret, och självklart kan jag sakna den speciella livsstil som det innebär att vara sjöman. Man får se stora delar av världen och man utsätts för väder och vind som få andra. Dessutom blir man väldigt tajt med sina skeppskamrater – man sitter ju i samma båt, bokstavligen.

EKN:s garantier kan vara det som behövs för att en exportsatsning ska bli av

 

Mer från EKN

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med EKN och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill du bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1180kr
Prenumerera